Julklappsfail

B fick ett armband av mig. För litet. 

Jag fick tre klockor av B. För stora.

Vad jag har gjort idag

Julbakat! Jag är mycket nöjd med denna aktivitet och framförallt är jag nöjd med resultatet. Det smakade för himla gott.

Saltlakritskola
2 dl grädde
2 dl socker
2 dl sirap
2 dl krossade lakritskarameller, typ turkisk peppar

Koka ihop under omrörning tills smeten klarar ett kulprov (häll en sked kola i kallt vatten och se om det går att forma den till en kula). Häll upp kolan i knäckformar och låt svalna.

Receptet kommer från godaste bloggen Söta saker.

Låten jag inte kan lyssna mig mätt på

Joachim Thåström – Men bara om min älskade väntar.

Och jag älskar raspet i hans röst.

När jag fick en stalker

Om en månad ska jag flytta ifrån min borg, lägenheten i Sundsvall som blivit mitt och B's mysiga hem. Därför: dags att sälja möbler.

Jag la ut min hylla på Blocket, och efter bara några minuter ringde en kvinna som ville ha den. Hon skulle hämta den dagen efter och med det tänkte jag att saken var klar.

Senare på kvällen fick jag ett sms från okänt nummer.

"Hej! Jag såg annonsen på blocket. Ä funderar om du skulle ville ha en träf? Jag ville bara fåga dig."

Hyllan är tyvärr redan såld, svarade jag. Så plingar det till i mobilen igen.

"Jag ville inte ha hyllan. Kram"

Nej, jag svarade inte på det. Och var ganska glad att jag bor i ett låst hyreshus med en stor, stark pojkvän.

Klokord

När jag var liten kunde jag trolla.

Jag kunde göra underverk, läka sår och gå på vattnet,

färdas obegränsat i tid och rum,

jag hade makt att förvandla världen eller skapa en ny.

När jag var liten kunde jag trolla.

Det var innan de lärde mig att jag inte kunde.

Jonas Gardell

Jag klarade det!

I dag är dagen som jag har längtat efter. I dag kan jag ta ut en fil kand i journalistik. Jag är färdigutbildad journalist.

Igår hölls examineringen av c-uppsatsen och vi fick näst Bästa betyg. Jag är så stolt och så glad. Och det är så skönt att det är över.

Nästa: Jullov i fem och en halv vecka. Sen mer journalistik i Amsterdam!

Post Uppsats Syndrom

I går tryckte vi och lämnade in uppsatsen. Sen tog jag slut. Jag fryser och svettas, mår illa och är hungrig, är trött och har ont i leder, rygg, axlar och mage. Blicken är dimmig och jag har ingen koll på någonting.

Jag är svårt sjuk i PUS – Post Uppsats Syndrom.

Men det är väl smällar man får ta när man skriver en 15 poängs c-uppsats på halva tiden, fem veckor. Nu håller jag bara tummarna för att allt ska gå bra på examineringen på torsdag.

Och när uppsatsen är klar...

...bakar B morotskaka. Glad tredje advent!

När uppsatsnerverna tar över

Igår, två dagar före uppsatsdeadline, hade jag och min uppsatskompis  fortfarande inte fått den sista kritiken från vår handledare. Det vill säga, vi hade en ofärdig uppsats som vi inte visste hur vi skulle fortsätta med. Jag gick på nålar och kollade mejlen var femte minut. Då tröttnade B. Och tog med mig till Norra berget. 

Vi träffade Ormmannen, som tar hand om alla huggormar i Sundsvall. Han berättade om sina kompisar Huggolida och Huggoblåbär. Han sa att huggormar är snälla och inte vill attackera människor. Jag och B var högst tveksamma. Sen åt vi mackor och våfflor och handlade julklappar i en söt presentbutik. Och nervositeten släppte för ett litet tag i alla fall.

Hello mozzarellasticks-lovers!

Kolla vad jag hittade på Coop forum i Birsta. Hur avundsjuka är ni?

Dag 30: Ett sista ögonblick

Jag redigerade radioteater i skolan när mobilen ringde.
”Johanna, du måste komma till sjukhuset. Farfar är död.”
Nej.
”Jag måste gå, min farfar är död. Kan ni fortsätta själva?” sa jag till mina klasskompisar.
Som om de skulle säga nej!
Sen gick jag på tunnelbanan i Hässelby strand. Jag satt i ett hörn och grät. Vagnen var nästan full, men ingen sa något. Ingen brydde sig om en tonårstjej som satt och grät, mitt på dagen.
Det tog en evighet att komma fram till sjukhuset.

Han var så fin farfar, sista gången jag såg honom. Han såg ut som han låg och vilade middag bara. Jag tänkte att snart öppnar han ögonen och börjar skämta, som vanligt. Och jag tänkte att hur kan de verkligen vara säkra på att han är död? Han kanske bara luras. Det vore typiskt farfar.
Men han lurades inte.

En månad senare var begravningen. Jag höll samma tal som jag höll på hans 75-årskalas. Eller ja, jag höll en lapp i handen och snyftade fram några ord och höll pappa krampaktigt i armen. Men jag tror att farfar blev glad ändå.

Det är snart åtta år sedan, men jag tror fortfarande att farfar ska svara i telefonen när jag ringer.

Varför skriver jag det här?

Dag 29: Mina ambitioner

Att hitta mitt inre lugn och behålla det.

Att vara den bästa tjejen till den bästa killen.

Att uppfylla mina drömmar.

Att göra val som jag kan stå för och som får mig att må bra.

Att springa det där marathonloppet som jag slog vad med pappa om...

Varför skriver jag det här?

Dag 28: Det här saknar jag

Sol, skinn på näsan och sömn.

Varför skriver jag det här?

Dag 27: Min favoritplats

Där grusvägen dammar som mest, där skogen är som tystast och solnedgångarna som vackrast, där ligger mitt land. I Norrland får man egentligen inte säga "landet" om sommarstugan (för alla nollåttor har sitt eget land) men det skiter jag i.

Tallnäset är mitt land, min egen plats i världen. Min oas. Här har jag tillbringat alla mina somrar genom att säga hej till solen med farfar, fiska abborrar med familjen och tälta med kusinerna. På vintrarna åkte vi skidor i skogen, hade picknick på isen och byggde kojor i snöhögar.

Här mår jag bra.

Varför skriver jag det här?

Godnattvisa

Jens Lekman – Vem kan segla

Kuriosa: Den här hade kunnat blivit min "det här får mig att gråta". När mamma och pappa sjöng den här för mig när jag var liten grät jag floder. För jag ville inte skiljas från mina vänner...

Dag 26: Mina rädslor

Jag är rädd för spindlar, ormar, höga höjder, trappor och mörker. Spindlar och ormar för att de krälar så äckligt, höga höjder och trappor för att jag kan ramla och dö och mörker för att jag har absolut noll mörkerseende.

Men ännu mer rädd är jag för berg- och dalbanor. Alla älskar Gröna Lund, Liseberg och Tivoli. Själv får jag svettningar och dödsångest. Åka berg- och dalbana verkar ungefär lika kul som att hoppa bungyjump utan lina.

Men allra mest rädd är jag för döden. Inte så mycket att dö själv, men att alla andra ska dö. Och att jag ska bli ensam kvar. Att mormor och farmor ska dö innan de får barnbarnsbarn, att mina föräldrar inte ska finnas en dag, att mina småsyskon ska dö innan de blir gamla och rynkiga. Att B ska dö, försvinna och inte längre finnas i mitt liv. Den tanken skrämmer mig så mycket att jag inte ens vågar tänka den. (Och jag slutade på riktigt att andas när jag skrev det här...)

Varför skriver jag det här?

När andra säger det så mycket bättre

Vad jag tycker om Wikileaks.

Dag 25: En första

Hela våren hade vi sytt. Alla syslöjdslektioner hade gått åt och några extrainsatta dagar. Vi hade varit i tygaffären i Sundbyberg. Den som har tyger från golv till tak i alla möjliga färger, mönster och material. Vi fick hjälp att välja, för det räckte inte att välja en fin färg och ett vackert tyg, det skulle gå att sy just den modell vi valt också.
Mitt tyg var ljust blått med skimmer i. Lite styvare, nästan lite prassligt. Modellen jag hade valt hade en med rejäl kjol. Här ska sys balklänning!

Vi var ungefär som mössen i Askungen på julafton. ”Vi ska sy och vi ska klippa...” Och så kom syslöjdsfröken och stoppade oss innan det blev alldeles tokigt. Men till slut blev det bra. Min alldeles egensydda balklänning. Jag skulle kunna säga att det var jättesvårt, bara för att imponera. Men det var det inte. Och kul var det.

Dagen B som i bal kom en kväll i maj. Skolgården fylldes av femtonåringar i balklänningar och kostymer och föräldrarna och lärarna tävlade om vilka som var stoltast. Jag minns inte vad vi åt, men det var trerätters i skolmatsalen som serverades av åttorna. Sedan uppträdde Martin Stenmarck och en ganska kul trollkarl. Till sist dansade vi bugg och vals i ljushallen till liveband.

Min första, och livs enda, bal. Fruktansvärt urtrist och tråkigt, men vad är väl en bal på slottet en gammal skola med snus i väggarna?

Varför skriver jag det här?

Men man undrar ju om de fann vad de sökte

En rolig grej med att blogga är att man kan kolla vad folk har googlat på innan de kom in på bloggen. Till exempel har någon googlat orden "parkeringsböter Amsterdam" och en annan "hur lång är reinfeldt" och en tredje "tjejtidningar uppsats". 

Hoppas de blev glada när de hittade de här blogginläggen:

Parkeringsböter.

Amsterdam.

Hur lång är Reinfeldt?

Tjejtidningar uppsats.

Dag 24: Det här får mig att gråta

Jag gråter av bröllop, begravningar och Björn. Eller, jag gråter av att inte få vara med honom. Innan vi flyttade ihop grät jag varenda gång vi åkte ifrån varandra. Inte sådan där fin och gullig gråt, utan den fulaste fulgråten med skrik, snor och mascara på kinderna.

Nu vet jag att jag inte behöver gråta, för han kommer alltid tillbaka.

Varför skriver jag det här?

Dag 23: Det här får mig att må bättre

Spinning och styrketräning. Solsken. Min härliga familj. Vänner. Den gulligaste hunden. Min kille som gör allt för att göra mig lycklig.

När Daisy kryper upp i knät och tigger köttbullar, då mår jag bra.

Varför skriver jag det här?

Dag 22: Det här upprör mig

• Människor utan empati. Jag tycker att det är pinsamt och lite äckligt med människor som inte kan och inte vill förstå hur andra människor känner.
• Människor som tror att deras sätt att leva är det enda rätta – och ser ner på alla som inte lever som de. Vare sig det gäller vegetarianism, nykterism, homofobi eller islamofobi. Öppna ögonen, prova något nytt och lära av varandra, ska det vara så jäkla svårt?
• Krig och orättvisor och barnen i Afrika.
• Människor som dör unga. Så jävla onödigt, hör du det, Gud?!
• Människor som alltid är pessimistiska och som sprider negativ energi. Stanna hemma eller gå i terapi, men sprid för fan inte din skit i resten av världen.

 Varför skriver jag det här?