Jakten på vinterdäcken

Jo, det var så här att vi behövde vinterdäck till vår lilla bil häromdagen. B hade spanat in fyra praktexemplar till fyndpris på Blocket.

"Dom däcken ska vi ha!" sa vi.

B ringde säljaren och frågade var och när vi kunde komma och kolla på däcken. Han fick reda på plats och att det gick bra att komma ett par timmar senare samma dag. Vi hoppade in i bilen och slirade iväg mot däcken. Redan utanför huset fastnade vi i trafiken och blev stående vid ett rödljus i många, långa minuter. (I lilla Sundsvall, can you believe it?!)

Sedan rullade färden på. I alla fall ett litet tag till. För vägen kändes inte riktigt rätt. Dessutom var vi sena på grund av trafiken, som var helt brutalt jobbig denna dag. Så B ringde återigen gubben som skulle möta upp oss med däcken. Han gav en knackig förklaring och vi snurrade vidare på vägarna.

Och hamnade i skogen. Mitt i ingenstans där mobilerna knappt hade täckning och där inga gatlyktor fanns. Dimman låg tät och vägen var hal och nu hade det gått nästan två timmar. Som grädde på moset hade jag huvudvärk modell värre och började så smått tappa tålamodet.

"Var är vi? Var ska vi? Och varför ger gubben vägbeskrivningar som inte stämmer" sa vi till varandra.

Och ringde gubben igen. Och hans brorsson. (Som pratade en norrländska som B hade lättare att förstå.)

Och till slut. Till slut insåg vi att gubben gett oss en vägbeskrivning på gamla vägen. Och att vi kört motorvägen och kommit bakifrån och från andra hållet. Och när vi pratade med gubben trodde han att vi kört för långt och bad oss vända. Och så kom vi ännu mera fel.

Efter två timmar kom vi rätt. Då hittade vi gubben och hans röda skåpbil.

"Välkommen", sa gubben. "Nu ska vi upp i skogen!"

Och skogen blev det. Gubben tryckte plattan i botten på snöig grusväg och vi försökte hänga efter så gott det gick på slitna sommardäck. Snart kom vi till en gård, mitt i ingenstans, mitt i mörkret och snön. Vi blev blöta om fötterna och fick se på däcken. Eftersom vi (läs jag) skämdes eftersom vi hittat så dåligt och var så sena köpte vi däcken på en gång. Men de var fina och nya, så det var ett kap.

Sedan visade gubben sina kossor och sina får och berättade för oss att det bara var att åka väg 86 hela vägen hem. Så då gjorde vi det. På slitna sommardäck.

"Kör försiktigt nu så vi inte hamnar i diket!" sa hönsmamman. (Jag, alltså.)

"Ja, ja", sa B. Och körde i diket.

Han säger att vi bara nästan körde i diket och att det aldrig var någon fara, men jag, jag vet att det var ett mirakel att vi kom upp igen utan att behöva ringa bärgningsbil och putta på bilen i flera timmar.

Så det gick bra till slut. Och efter ett par pustande och frustande timmar i "Gör det själv-hallen" på OKQ8 hade B lyckats byta till de nya, fina däcken.

(Själv låg jag hemma och hade det bra framför Ullared och värmde mina frusna fötter.)

Slutet gott, allting gott. Typ så.