Tre dagar kvar till tenta

Den värsta tentaångesten börjar släppa nu. Jag har pluggat effektivt i flera timmar i flera dagar och jag har faktiskt läst all kurslitteratur, det mesta flera gånger. Jag kan inte göra så mycket mer, bara repetera och repetera igen.
Och ärligt talat, jag har aldrig pluggat så mycket i hela mitt liv (det har ju gått bra ändå...) så jag ska nog fixa det här också.

På lördag åker jag hem till Stockholm. Ska pussa på min hund och på min syster och se på Sissela Kyle. Dricka te eller rusdrycker med kära vänner, diskutera journalistik och skvallra med min farmor och bli ompysslad av mina föräldrar. Tänk er lyxen: lagad mat och efteråt ställer man in disken i en diskmaskin. Fantastisk uppfinning det där.

Äsch, back to business och lite mer plugg. I natt ska jag försöka att inte somna med böckerna på magen. Och kanske inte gå upp okristligt tidigt för att repetera i morgon. Kanske.

Förresten, väldigt mycket tack till mina journalistvänner för att ni vet hur det är med prestatonsångest och slår mig i huvudet. Det hjälpte. Ni är grymma.

Prestationsångest

Sedan jag började journalistutbildningen har min prestationsångest dragit i väg till stjärnorna. Jag känner mig nästan panikslagen när deadline närmar sig och tänker gång på gång: "Helvete! Jag kan inte skriva!"
Och sen fortsätter jag ändra och ändra igen i texterna tills jag blir alldeles snurrig. Snurrig och inte mer nöjd alls.

Det är töntigt och löjligt. Jag är ju här bara för att lära mig. Samtidigt känns det som att jag måste bevisa för någon (mig själv?) att jag faktiskt kan. Dumt är det i alla fall. Att inte lämna ifrån sig texterna när de är klara utan först fem minuter före deadline.

Å andra sidan kan jag inte ens skriva ett blogginlägg utan att läsa igenom det flera gånger...
Slå mig hårt i huvudet någon, snälla?

Dagens mest irriterande

Dagens mest irriterande nummer ett:

Skolan börjar kl 13.15, perfekt läge för sovmorgon. 06.40 vaknar jag. Klarvaken. Tassar upp, hämtar tidningen, öppnar fönstret, lägger mig igen, läser tidning.

Då kommer dagens mest irriterande nummer två:

I Sundsvalls tidning kan man i dag läsa om Owe, 66 som har åldersdiabetes. Som många andra med diabetes i dag följer han Annika Dahlqvists råd slaviskt. Mycket fett och inga kolhydrater med andra ord. Owe är jättenöjd, för hans värden har blivit så mycket bättre. Fint!

Men så berättar han (och jag kan bara hoppas att det är ett tryckfel eller missförstånd) att han promenerar 30-90 minuter varje dag. Vikten har inte förändrats, men däremot har "fettet över buken ersatts av muskler". Det här kallar jag nyheter! Hur, jag frågar H U R är det möjligt att bygga muskler (och i synnerhet magmuskler) utan styrketräning och med en kost baserad på fett? Forskningsrön och vetenskapliga rapporter går bra att posta i kommentarerna. Tack.

Dagens irriterande nummer tre:
Dagens föreläsning. Om "vi och dom" i medierna, om nyhetsrapportering och hur invandrare och människor med utländsk härkomst framställs och skildras i medierna.
Jag vill inte säga mer. Jag är arg.

Jag ska bli bra

Jag brygger nästan fyra koppar kaffe. I köket är det rörigt. I mitt huvud, kanske ännu mer, rörigt. Jag vill skriva en åh fan så bra-artikel om medieutveckling och webbpublicering men det finns hundra saker som lockar mer just nu. Läsa bloggar. Läsa tidning. Måla tånaglar. Dammsuga. Var är min inspiration?
Varför är det så svårt att skriva en nyhet? Och varför är jag mer förtjust i frågorna än i svaren?

Tvivlet kommer. Tvivlet ska bort. Jag ska bli bra. Bättre. Snart ska jag bli nöjd.

Att inte sova

Jag har bott i Sundsvall i lite mer än tre veckor. De nätter jag har sovit gott och hela natten går att räkna på några ynka fingrar. Det beror inte på att jag inte trivs, det gör jag. Jag bara är så här. Jag är kvinnan utan sömn. Hon som ser filmen The machinist och tänker: "Ja, det är precis så det är att inte sova".

Jag blir knäpp och glömsk och okoncentrerad. Jag är ständigt hungrig och helst av allt skulle jag vilja äta strösocker med sked. Kroppen skriker efter energi och jag försöker ge den det. Med grönsaker i alla möjliga färger och former, jag äter mina vitaminer och dricker fruktsmoothies varje morgon. Jag försöker få massa ljus på dagarna och ha mörkt och svalt på nätterna. Jag tränar avslappning och meditation på amatörnivå.
Men ändå. Inte många timmars nattsömn och när jag vaknar känns det värre än kvällen innan.

Kom igen nu, låt mig sova. Jag har inte tid med det här. Det tar för mycket energi, för mycket tankeverksamhet. Jag vill plugga, lära mig saker, spruta ur mig brutalt bra texter.

Och så kryper jag ner under täcket igen och tänker:
"Kanske ikväll..."

Det är måndag

Kommer hem, slår på datorn. Kollar mailen. I inkorgen ligger något med Viagra som avsändare. Hm?
"...make Johanna happy..."
Eh va?
Jag har spamfilter, mail jag inte bett om eller som kommer från någon inlagd i min adressbok hamnar direkt i papperskorgen. Så vad är det här?
Är det ett virus? Det är säkert ett virus. Som jag öppnade.
Satan.

Helgen och annat tjafs

Helguppdatering:

Fredag firades på Kåren med öl och sköna människor. Angelica jobbade sitt första pass, så från och med nu tar jag för givet att jag alltid har förtur vid bardisken :)

Lördagen började med shopping i Birsta med brydarna. Shopping är bra mot pluggångest. Och all annan ångest. Jag köpte två mysiga koftor, en härlig sjal, jeans och ett par örhängen. Bilder kommer mest troligt inte. Det här är ingen sån där modeblogg. Så det så.

På kvällen åkte vi hem till mormor Joppe eller Johanna som hon egentligen heter och käkade tacos i myskläder. Det var tänkt att bli en tidig kväll, men klockan hann bli närmare ett innan jag kom hem. Det är kul när man har trevligt!

Idag är jag trött som ett djur, har pluggat så gott som hela dagen. Fast en promenad till Ica och storstäda hela lägenheten hann jag också med.

I morgon föreläsning med Erik Fichtelius. Man blir rätt bortskämd med stora namn här på journalistutbildningen kan jag lova...

Det här med CSN alltså... del två

Efter lunch (eller egentligen före, eftersom jag inte hunnit äta än) klev jag in på Swedbank med målet: "Ge mig mina pengar!".
Det gick ju inte så bra.
Visst, jag fick träffa en trevlig tjej som hjälpte mig att anmäla rätt konto till CSN men checken som ska ha blivit skickad är verkligen jätteborta. På riktigt.
- Inga problem, jag bara spärrar den och så går pengarna tillbaka till CSN och så kan de betala ut pengarna till ditt konto, säger banktjejen.
Jamen det låter väl för smidigt. Om det inte vore för att det är fredag, så CSN kommer inte att få pengarna förrän i början på nästa vecka och sen ska de vända pengarna och skicka över dem till mitt bankkonto.
- Tidigast i slutet på nästa vecka kan du ha pengarna, men hoppas inte för mycket, hör jag banktjejen säga.
Eh. Tack.

Nejdå, jag är inte bitter, det är ju trots allt fredag.
Men. Tack gode Gud för mitt sparkonto!

Om att intervjua

Gårdagens föreläsning bestod av en heldag med Björn Häger som lärde oss allt om intervjuteknik. En grymt bra och underhållande föreläsning med mannen som jobbat i 20 år på Sveriges Radio, som aldrig stod still och som hade oändligt många historier från medievärlden.
Och jag suger i mig allt som en svamp och längtar tills jag kommer dit. Tills det är min tur att intervjua spännande människor, makthavare eller kanske någon märklig människa långt ute i skogen.
Jag vill leka med ord, gå in i människor, se deras bakgrund och deras tankar. Jag vill leka med timing, med tystnaden och se vad som händer. Jag vill berätta en historia åt någon som inte kan berätta den själv.
Och jag trivs underbart bra i min rosa journalistbubbla.

Det här med CSN alltså...

Så fort man har registrerat sig på kursen och skolan har bekräftat till CSN att man verkligen går i skolan så ska första pengatillskottet komma. Det har funkat för alla, men inte för mig.
Häromdagen kollade jag upp vad som kunde ha hänt och inser att pengarna skulle ha betalats ut den tionde. Det har gått en vecka, jag har inga pengar.
Jag mailar CSN, som av någon jättekonstig anledning inte har telefontid på kvällarna. Dagen efter kommer svaret, CSN använder Swedbank för utbetalningar, men eftersom jag har en annan bank kommer utbetalningen inte automatiskt, utan jag måste meddela CSN vilken bank jag har samt kontonummer. I stället för pengar på ett konto har CSN skickat en check.

Okej, men två frågor:
1. Vilken finstilt liten rad har jag inte läst eftersom jag så totalt missat att jag måste ange vilket konto jag vill ha pengarna på? Jag som trodde jag var påläst...
2. Om checken är skickad den tionde, varför har jag fortfarande, efter åtta (jag sa åtta!) dagar, inte fått den?

Det var dagens I-landsproblem, imorgon ska jag bråka med banken. Heja!

Ja, jag är hög på endorfiner igen

Nu har jag kommit på varför jag känner mig lite avig till Friskis & Svettis. Under dagens skivstångspass kläcker instruktören ur sig:
- Om ni gör dipsen såhär blir det lite lättare.
Du skämtar med mig aprillo? Det är väl klart som sjuttsingen att alla tänker att det är så man ska göra då. Är det inte bättre att peppa folk att våga ta i och öka lite, lite varje gång eller i alla fall någon gång ibland?
Det känns lite som på gympan i högstadiet, när vi hade tjej- och killgrupper. Killarna fick köra baseboll, med allt som hör till, med handske och basebollträ i metall. Tjejerna fick köra brännboll, med ett tennisracket i plast...

Jag saknar mitt älskade SATS just därför, för att instuktörerna alltid peppade och såg till att alla gjorde sitt allra bästa. Det handlar inte om att lyfta tyngst eller springa snabbast, men att göra vad man kan och förbättra sig på sin egen nivå. Det är också därför jag älskar att träna, det är något alldeles speciellt motiverande med att inse att man klarar av saker man kanske inte trodde var möjligt. Att våga ta i, även om det innebär att man grimaserar, ger ifrån sig konstiga ljud och blir blöt av svett. Och som belöning inse att man faktiskt var lite bättre än man trodde.

Så ge mig inte det lättaste alternativet, låt mig prova och ge mig mål att sträva mot. Tack.

Världens bästa fredag?

Dagens skoluppgift: de tre F:en; fånga, fängsla, fascinera.

Runt kl 11 på förmiddagen hämtade en buss alla i jour 08 (that's me!) och bildjour 08 för att åka ut till Birsta, det stora shoppingområdet strax norr om Sundsvall.

Vi fick klara instuktioner: Gör något journalistiskt. Bussen går tillbaka kl 14.30, deadline kl 18.00.

Eh, ja. Jag fixade ihop något om hur Birsta slår ut shoppingen i stan i Sundsvall och pratade med en himla massa folk. Bra övning, för det var inte alls så läskigt som det först kändes. Och igår, strax efter deadline och inlämnande kändes det bra, att artikeln var bra. Men nu, när jag sovit (knappt) på saken så känns det ju såklart mediokert. Ah, det är så det är att vara Johanna. Aldrig, aldrig nöjd.

På kvällen så, sittning på Kårhuset. 300 spänn fattigare, men uppsminkad, iklädd klänning, glansiga strumpbyxor och söndertrampade pumps.

Det var en kalaskväll, trots en aning för många "tjofaderittan lambo" (såg man inte till att bli färdig med den grejen i gymnasiet förresten?) och att jag för kvällen tydligen blivit vegetarian. Jag hade sagt till om att jag är fiskallergiker och fick därför samma förrätt som vegetarianerna. Fint så. Huvudrätten bestod av kyckling. Kyckling är inte fisk. Jag fick det vegetariska alternativet, igen. Lite less blir man ju, hur svårt kan det vara att ge rätt person rätt mat? Å andra sidan, vegetariskt är gott och jag är nog mest tjurig över att jag missade kyckling som jag slapp tillaga själv. Man blir lat som student, vill jag lova.

Johanna hjärta spinning

I dag har varit en riktigt bra dag. Livet i Sundsvall och på Mittuniversitetet tuffar på och massor av nya grejer händer hela tiden. Jag tror jag blir en aning smartare också.

Jag har sålt min själ till Friskis & Svettis och köpt ett gymkort. Känns lite sådär faktiskt, Friskis-upplägget ligger ganska långt bort från vad jag är van vid men jag försöker tycka att det känns roligt och givande att hoppa omkring och göra ologiska armrörelser. Det tycker jag dock inte, men man kan väl ändra sig?
Men i dag, en vanlig sketen tisdag, gick jag på spinning med Johanna i min klass, en lika spinningfrälst människa som jag. Spinning är alltid spinning och det kändes hur bra som helst, äntligen dunkande puls, mjölksyra och svettas på ställen jag inte ens trodde att man kunde svettas på. Spinning är kärlek i dess renaste form, så det så!

Väl hemma satt jag och jäste för mig själv när min granne/klasskompis A stormade (eller nästan iaf) in i min lägenhet och berättade att mindre nyktra gäster var på väg från dagens nollningsaktivitet vinbrännboll. Det blev samling hos för att spana in Filip&Fredriks nya program. Helt okej program, trevlig kväll.

Nu ska jag avsluta kvällen med fantastisk kvällslektyr, TT-språket. Finns att ladda ner som pdf för den nyfikna: http://www.tt.se/ttsprak/

Tvättstugetrubbel

Okej, tvättstugan. Ett äventyr och ett kapitel för sig. Jag har precis tvättat tre maskiner och är inte helt nöjd. Känns inte som att något är helt rent och inget luktar fräscht. Ni vet, lukten av nytvättat som är något av det bästa som finns. Min tvätt doftar av unktvättat.

Inte fick jag torka tvätten heller, eftersom programmet som skulle ta 62 minuter tog närmare 80 minuter. Men härligt, vad gör jag nu med en fullproppad maskin blöt tvätt?
Måste nog slänga in ett tack till min rara mamma som så gott som tvingade mig att köpa en torkställning. Jodå, den kom till användning och är fullbelamrad. Resten hänger på galgar lite här och där.
Eftersom man här i huset bokar sin tvättid med sin nyckelbricka kan ingen annan komma in under din tvättid och det är ju bra. Fast inte riktigt just nu. Tvättiden precis efter mig är bokad, men ingen är där och tvättar. Det betyder att jag inte kan boka tiden för att använda den till torkning efter som någon annan "tvättar". Men det är ju tomt, så jag skulle kunna slänga in tvätten i torktumlaren. Det är bara det att tiden är bokad, så lämnar jag tvätten kan jag inte hämta den sen.
Tack för det televerket!

Kommer jag att bli en tvättstuge-bitch? Svar: JA!

Nu ska jag äta och frysa in köttfärs. På återseende.

Och ja, jag ändrade adressen till bloggen, tänkte att det var enklare. Eller roligare. Eller kanske inget av det. Sån är jag, men välkommen, ny som gammal.

Måndag i drakstaden

Dagens smoothie bestod av kokosyoghurt, banan, blåbär och lite mjölk. Mums!

På schemat i dag står plugg, plugg och lite tvättande.

I kväll klasskamp, som kanske i stället blir Friskis & Svettis och Kristallen-galan.

Resten av veckan:

Tisdag: Föreläsningar hela dagen. Vinbrännboll på kvällen.

Onsdag: Föreläsning. Temafest/maskerad på kåren. Jag ska vara Joakim von Anka.

Torsdag: Föreläsning + biblioteksgenomgång. På kvällen utflykt till Höga kusten med PO Yrsa Stenius.

Fredag: Den fruktade skrivövningen de tre F:en (fånga, fängsla, fascinera). På kvällen sittning på kårhuset.

Lördag: Full like a kastrull. Och förmodligen läskigt mycket plugg.

Nu till böckerna!

Tillägg

Jävlar. Jag inser att mitt förra inlägg kan ses som att jag är en arrogant bitch som lever i min lilla norrländska bubbla och att det enda jag längtar hem till är gymmet.
Så är det förstås inte. Jag saknar och längtar efter er alla.
Jag längtar efter farmor, som när jag ringer henne på 80-årsdagen berättar om alla tårtor hon fått och erbjuder sig att packa ner en bit i en kartong och skicka upp.
Jag längtar efter alla vänner, alla som känner mig utan och innan och ändå är mina vänner. Förlåt för att jag ringer för sällan och inte hinner prata så länge som jag skulle vilja när ni ringer. Jag älskar er och jag har så mycket att berätta att jag inte vet var jag ska börja. Ni ska få flyttkort snart och jag hoppas att ni vill komma och hälsa på snart.

Puss mina bebisar!

Don't pee on my parade

I natt kände jag hemlängtan för första gången. Jag kom hem sent efter faddermiddag, några timmar på kåren och en kopp te hos min granne, vän och klasskompis. Hittade ett oläst exemplar av SATS Magasin och läste ett reportage från mitt SATS. En bild på mina löpband. Jag saknar det.

Det känns lite konstigt att bo i Sundsvall idag. Jag vet inte riktigt om jag förstått att jag faktiskt ska bo här i tre (3) år. Stockholm är ju hemma? Mamma och pappa och bror och syster och hund. Fick mms av mamma idag på nyklippt jycke. Men när jag träffar henne nästa gång kommer hon inte att vara nyklippt längre.
Och ändå, jag känner mig så löjligt hemma här. Jag köper mat som jag vill äta, jag städar mitt hem, jag inreder som jag vill och när jag kommer hem och sparkar av mig skorna i hallen så känns det verkligen som om jag kommit hem, inte bort.

Så. Faddermiddag igår. Det var sjukt trevligt. Vi små nollor och fadderbarn lagade tacos till våra fantastiska faddrar som öste beröm över oss. Sånt gillar vi! Efter mat, drinkar och en hel del vin lunkade vi bort till kåren där det var fullt ös. Det känns konstigt att efter bara en vecka i en helt ny stad ha så många kontakter och när jag spankulerar genom kårhuset måste jag stanna var och varannan meter för att hälsa på människor. Människor som intresserar mig. Människor som intresseras av mig. Det känns märkligt, jag som alltid stått i bakgrunden. jag måste vänja mig, det här är min parad. Våga inte kissa på den.

En Sundsvallsbo fyller en vecka

I dag har jag bott i Sundsvall i en vecka. En helt galen, omtumlande vecka. Och kanske en av de bästa veckorna i mitt liv.

Jag pratar med folk hemma i Stockholm och de säger att det inte har hänt någonting. Hur kan det vara möjligt? Hur kan tiden stå stilla i era liv när nästan hela mitt förändrats?
Jag trivs fantastiskt bra här i Sundsvall och i min lägenhet som ligger mitt i stan med krypavstånd till nästan allt. Bådar gott för sena ölkvällar på kåren, som btw ligger på samma gata :)
Jag har träffat så mycket människor som är så snälla, så roliga och så mysiga. Flera tjejer i min klass bor i mitt hus och jag behöver aldrig känna mig ensam och har alltid sällskap till och från grejer, mycket bra. Jag har dessutom världens bästa faddrar, som tar hand om mig under nollningen, ser till att jag håller koll på grejerna och hittar i stan.

Och skolan. Skolan är fantastisk. Lärarna är aktiva i branschen och showar på lektionerna. Det här är inte stelt och tråkigt, det här är på riktigt. Det handlar inte om att kunna rapa fakta, det handlar om att ha känslan.
Att vara student är ett mentalt tillstånd, som rektorn sa i välkomsttalet.
Men det är hårt att vara journalist. Vi kommer att få jobba hårt, hårdare, hårdast. Vi kommer att bli sågade och våra första uppgifter kommer att vara skitdåliga.
Äntligen! Genom hela grundskolan och gymnasiet har jag bett om kritik på mitt skrivande, men aldrig blivit sågad till fotknölarna. Jag vill utvecklas och bli bra, bättre, bäst och nu har jag äntligen chansen.
Och jag är så fantastiskt nöjd med att jag gick media på gymnasiet, jag känner igen så mycket, hela tänket och mycket uppgifter. Hässelby gymnasium är bra grejer!

Jag är journaliststudent nu. Äntligen.
Och jag kunde inte vara lyckligare.

På plats i Sundsvall: Första skoldagen

Hej kära vänner!
Första dagen i skolan avklarad och I love this shit! Superhögt tempo, massa spännande uppgifter och bara trevliga människor.
I lägenheten har jag hunnit göra mig hemmastadd, tack till mamma, pappa och syster Sara för allt kånkande, skruvande, pushande och planerande. Ni är bäst!
Och tack till lillebror Viktor som skötte ställningarna på hemmaplan :)
Att bo på 20 kvm är helt okej, med bra inredning och förvaring känns det ändå rätt så rymligt och luftigt.

Nu ska jag iväg på min första nollningsaktivitet, hitta på stan-tävling. Jomen tjena, jag lär ju irra omkring i Sundsvall en bra stund i natt. Wish me luck!

Puss!