Bland alla anteckningar, läxor, uppgifter, måsten, möten och kom ihåg-saker har jag skrivit: "Få inte magsår".
Jag tror jag behöver den påminnelsen just nu. (Egentligen är jag bara så frustrerad på lärare som inte förstår, eller vill förstå, att jag varit sjuk och därför inte hunnit med att göra alla uppgifter. Jag har spytt goddammit, inte helt lätt att göra intervjuer då... Och jag ska inte, INTE, bli stressad över det. Det blir klart när det blir klart.)
Det bästa med distansförhållande: Den där superpirriga känslan som uppstår precis innan vi ses igen. Känner mig som en femåring som fyller år med magen full av fjärilar. Få saker är fantastiskt med distans, men den här nykära känslan är svår att framkalla lika starkt en grå mitt i veckan dag när man är sambo.
Så har jag hämtat mig från döden dödens förkylningen. Försöker hämta upp och komma ikapp. Och vaknar upp i morse och kräks. Hej magsjuka.
Så förkyld som jag var förra veckan har jag inte varit på mycket, mycket länge. Magsjuk har jag inte varit sedan jag var liten. Så det var väl på tiden då eller?
Mår i alla fall bättre nu. Håll tummarna för att det fortsätter åt det hållet. Jag har en pojkvän att få besök av (onsdag) och en födelsedag att fira (torsdag). Har inte tid med detta kräkande.
Tapas, lite vin och härliga tjejer. Mer än så behövs inte för härlig söndagkväll i Amsterdam. Nu ska jag kolla på Dokument inifrån: Säljsekten på Svt play.
Idag är jag så tacksam för att jag växt upp i ett fritt land. En demokrati där medborgarna har rättigheter och rösträtt och får kritisera sina ledare. Jag är lycklig över fri press och att journalister inte blir hotade till livet (i alla fall inte av politiska ledare).
Ibland när jag säger att jag är journalist så säger folk: "Ja, det är väl kul. Bara du inte jobbar på Aftonbladet, de bara ljuger!"
Och tycka vad man vill (Aftonbladet är Sveriges mest lästa tidning, så antingen har svenskarna dålig smak eller så är Aftonbladet bra...) men om det är det värsta folk kan komma på om journalister i Sverige, så är jag ändå ganska glad. Och stolt.
Och för er som inte läser Aftonbladet på grund av alla dokusåpor så kan ni spana in rapporteringen om den Nya Arabvärlden i stället. Och läsa vad Jon Williams, redaktör för BBC World, skriver om nyhetsrapporteringen från Libyen. Läs här.
Alltså, det här med att vara döden dödensförkyld och hemma från skolan i tre dagar. Rekommenderas inte! Nu är min planering och min kalender så att säga helt fucked up. Jag vet inte var jag ska börja. Stress, stress, stress.
Och så tänker jag: Vad skönt det är att jobba egentligen. Man får credd för det man gör. Men framförallt betalt.
Mvh Trött på att plugga för att plugga och inte för att lära sig.
Det sitter en vit duva utanför mitt fönster. Den har suttit där hur länge som helst. Som om den vaktar, eller vill hålla mig sällskap. Eftersom jag fortfarande är lika döden dödenssjuk så känns det ändå rätt fint med någon som tittar till mig.
Jag går igenom en affär med billigt krafs i Amsterdam. Och hör min och finaste killens låt. Åh, den saknaden! Den känslan av att vara ensammast på jorden. Så jag gjorde vad vilken tjej som helst hade gjort i min situation. Åkte hem och svepte en Ben and Jerry's på rekordtid.
För övrigt: Sjuk ovärt att lyxa till det i sin ensamhet med färsk pasta och fetaost samtidigt som man är dödens förkyld. Fetaosten smakade svagt av saltvatten. Det var all smak jag kände.
I Amsterdam gillar man godis. Väldigt mycket. Jag förstår varför.
Det är lite grått här i stan. Men det är i alla fall inte snöstorm.
Om man tittar noga ser man att husen lutar framåt.
Och det här är varför. Trapporna i de flesta hus i Amsterdam är alldeles för branta och smala för att kånka möbler i. Så när man ska flytta eller har skaffat sig en ny soffa får man hissa in den genom fönstret. Förr i tiden användes rep som sattes fast i en krok längst upp under taknocken och sen firade man ner eller upp möblerna för hand. Det här är en mer modern flytt med elektrisk hiss.
Uppdrag granskning i kväll: Svenska ungdomar åker till Norge, jobbar för bemanningsföretag, får lite sämre betalt än de som är fast anställda direkt på arbetsplatsen (men fortfarande BRA mycket bättre än i Sverige) och bor trångt och ofräscht.
Vad är grejen säger ni. Ja, det kan man ju undra. Att man tjänar sämre när man jobbar för bemanningsföretag än direkt för företaget man jobbar på (hänger ni med?) är väl inte sådär hemskt ovanligt. Och Adecco som var med i Uppdrag granskning är ändå ett av de bemanningsföretagen som betalar bättre än många andra. Åtminstone var det så när jag jobbade i Norge 2006. (Ska du jobba på bemanningsföretag i Norge, välj Adecco eller Manpower, de betalar bäst.)
Dyr hyra? 10000 norska kronor för en tvåa i Oslo city. Jag vet inte riktigt. Jag bodde några mil utanför Oslo och betalade 7000 norska kronor. Och vi var tre personer som delade lägenhet. Sen får man väl anpassa sig, antingen åker man dit och jobbar häcken av sig i några månader och sen kan man leva loppan eller investera alla pengar. Och hånskratta åt alla som jobbat på lager och kört truck i Sverige men som bara tjänat hälften så mycket.
För övrigt gnälldes det om att det bara fanns två tvättmaskiner på 80 personer. Här i Amsterdam har jag ingen tvättmaskin alls. Vill jag tvätta får jag betala 6€. När jag bodde i Sundsvall fanns det också bara två maskiner. På ett sexvåningshus. Det gick prima.
Nej, det kanske inte känns helt schysst att dela lägenhet med 14 personer och en massa kackerlackor. Men det är ju himla få kids som stannar i flera år. Man kommer dit, jobbar, har kul, tjänar jäkligt mycket pengar och sedan åker man någon annanstans. Jag tycker att det är rätt schysst jag.
För övrigt tjänade mer pengar när jag packade flygplansmat i Norge än när jag jobbade på transportföretaget i Sverige och hade hand om utrikesärenden och när jag har jobbat som journalist. Det är bra pengar och om det inte duger kan du alltid åka hem. Klaga inte.
För övrigt hade det varit sjukt kul om den här låten hade funnits 2006. När jag var i Norge började alla (ja, ALLA) sjunga på Boten Anna när de träffade en svensk.
Definitionen av kort: Att gå ut utan klackar på en bar i Amsterdam. Holländarna ÄR verkligen världens längsta folk.
Definitionen av cool: När man försöker ta sig fram på tidigare nämnda fullsmockade bar och folk liksom skingrar sig, gör fri passage och visar vägen med sina händer.
Definitionen av gammal: När sällskapet man gick till baren med säger "Vad gamla alla är, hit går nog bara äldre människor, typ i 30-årsåldern" och man själv tänker "Vad skönt det är med en bar med bara jämngamla människor och inga 18-åringar". #fyller25ommindreäntreveckor
Nu har jag varit här i en och en halv vecka. Första skolveckan är avklarad. (Och igår var jag ledig, hurra!)
Under veckan har jag:
Lärt mig hitta lite bättre.
Köpt gymkort och tränat tre gånger (Body power (som bodypump) Zumba (svååårt med kul) och pilates (har träningsvärk)).
Skrivit min första artikel på engelska.
Hittat mysigt café nära skolan som serverar soppa för 4 euro (det här med lunchrum med micro har inte riktigt slagit här, det är käka ute eller ta med macka som gäller... och mackor kan man ju inte leva på).
Nästan blåst bort. De senaste dagarna har det blåst storm med stort S här (vi pratar av den kalibern att fulla matkassar flyger upp i luften när man går och bär på dem).
Dessutom har vi hunnit med ett besök på Ikea. Att få köttbullecravings efter bara en vecka kan ju anses lite klent, men köttbullar är ju gott!
Här köper man lösgodis i strutar, inte papperspåsar. Gulligt.
Bonusinfo: Godis heter snoep på holländska.
Köttbullar, brunsås och lingonsylt. Och pommes. Nej, det fanns ingen potatismos.
I showroom på Ikea fanns det svenska böcker i bokhyllorna.
