Häftigaste himlen

Vällingby klockan 22.00

Livet: Kontraster

 

Ena dagen: Cupcakes, kalas, glada människor.

Nästa dag: Hälsa på farmor på sjukhuset.

Ungefär så där som livet är.

Vad jag har gjort idag

Bakat kladdkaka med en smiley på. Och signerat den.

Just nu i Stockholm

Äntligen hemma! Fredagkväll med familjen precis som det ska vara, pepsi max och popcorn i soffan till löjligt dyra helgsatsningar på tv.

I morse klockan fem tog jag tåget från Sundsvall. Samtidigt tog B tåget från Göteborg. Halv nio möttes vi på centralen i Stockholm. Det kan vara det mysigaste jag någonsin varit med om.

Skönt att vara hemma, alltså.

Stockholm i mitt hjärta

Jag har inte varit i min älskade stad sedan i julas. Det är två månader sedan. Helt sjukt.
För jag har längtat. De senaste veckorna har varit jobbiga. Sundsvall har blivit för litet, för trångt, för urtvättat och tråkigt.
Jag har svårt att koncentrera mig, stör mig på att inget händer. Är trött på att leta nyheter i en stad som står still.

Senast jag var i Göteborg bytte jag tåg i Stockholm. När jag kom ut på perrongen var det fullt av människor. Myllrande som i en myrstack. De flesta människor blev nog irriterade. Ville inte armbåga sig fram, ville inte bli knuffade. Orkade inte släpa väskan i sicksack mellan hundratals ben. Blev svettiga, fick kanske lite snabbare andetag.
Men inte jag. Jag njöt, ville stå i folkmassan länge. Ville känna stressen, strömmen, pulsen.

Jag vill bli knuffad och armbåga mig fram. Jag vill höra ljudet av snorkig dialekt och tunnelbanedörrar som slår igen. Jag vill springa upp och ner för rulltrappor på vänsterkanten. Jag älskar Stockholm. I morgon kommer jag hem.

En kärlekshistoria

Jag är störtförälskad. I tv.
Jag älskade tv redan på gymnasiet. När vi filmade reklamfilm till vår påhittade samlingsskiva Hits for all moments med de fantastiska låtarna Åka pendeltåg med Markoolio och Rice & curry med Doctor Bombay.
Eller när vi gjorde superparodin Charlottes pinglor, efter Charlies änglar. Med tre killar i huvudrollerna. Så fantastiskt roligt var det!

Och det är lika roligt nu. Jag älskar att filma, jag älskar att redigera, jag älskar att fixa inslag, planera och skriva och läsa in speakar.

Vilken himla tur jag har som får göra mitt alldeles egna tv-inslag imorgon, på min födelsedag.

Jag tränar, alltså finns jag

Äntligen lite endorfiner! Äntligen tränare som tycker att tekniken är viktig och som visar alternativ som är jobbigare, inte lättare.
Att komma till Helex är ungefär som att dö och komma till gymhimlen. Det finns ungefär fem miljarder maskiner och jag har inte hunnit spana så mycket än men jag tror att det finns riktigt mycket fria vikter också. Alltså, jag tror att det här kan bli bra. Riktigt jävla underbart bra.

Och idag drog vår 15-poängskurs på 9 veckor igång. Dubbelt så stor, dubbelt så lång som en vanlig kurs.
Dagen har ägnats åt kommunjournalistik. Information, begära ut offentliga handlingar och skriva två artiklar. Precis allt som kan gå fel gick också fel. Såklart.
Men jag fick ihop det på något sätt ändå. Jag skrev en artikel på rekordtid. Och jag är stolt. Vad Mr Å än säger i morgon så, jag klarade det. En timme före deadline kändes det helt hopplöst och värdelöst. En minut före deadline skickade jag in mina artiklar. Såklart inte världens bästa, det kan ha varit både faktafel och slarvfel, men det spelar ingen roll. För första gången på den här utbildningen har jag skrivit en artikel helt utan prestationsångest och apati.
Jag tänkte inte, jag bara skrev.

Dessutom lagade jag sparrissoppa from scratch helt efter eget huvud till middag. Jag, som aldrig varit någon mästerkock, var stolt som en tupp och berättade för mannen. Hans svar?
- Sparrissoppa? Sparris?! Det är ju inte ens en grönsak, det är djävulens högra hand!!
Det spelar absolut ingen roll, för idag är en bra dag. Trots att det snöregnar spik och tusen nålar.
Endorfiner. Ja, jäklar. Endorfiner.

Your home is where your heart is

Egentligen borde jag kanske känna mig rotlös. Sedan september förra året har jag många "hemma" nämligen.

Hemma, hos mamma, pappa och syskonen. I Vällingby, min för evigt älskade förort. Förorten där jag lärde mig gå, där jag gick på dagis, lärde mig cykla. Där jag gick hela grundskolan och lärde mig skriva, lärde mig räkna, sticka en tröja. Där vänner kom och gick. I Vällingby har jag varit trotsig tonåring, ansvarsfull arbetande vuxen, liten och stor.

Nu är Sundsvall hemma. Min första egna lägenhet. Den lilla staden där jag lär mig journalistik, träffar nya människor och lever studentliv. Utvecklas och växer ett par centimeter för varje dag. Här kommer en del av mitt hjärta alltid att vara. Även den dagen jag flyttar härifrån.

Mitt hjärta har fler delar. Jag har en liten del i Göteborg också. Det är där mannen finns. Mannen som tagit mitt hjärta och som rockar min värld. Det är lite otippat och det är väldigt långt bort. Det gör ont att längta samtidigt som jag älskar längtandet. Det blir en kick och en motivation. Ju större längtan, desto större belöning är det att ses.

Och det spelar ingen roll var jag är någonstans. Det finns alltid ett hemma jag saknar.

Kompis, det går bra nu

Jag ska praktisera på Stockholm City i mars.

Jag vet inte hur det gick till, hur jag lyckades. Jag kommer inte riktigt ihåg telefonsamtalet. Men det spelar ingen roll. I'm in.
En bra dag idag, det må jag säga.

Jultankar från en uppblåsbar madrass

Dan före dopparedan är det redan. Fort som attan har det gått och jag vet inte riktigt vad jag har gjort de senaste veckorna. Flängt omkring, fest här, fika där, redaktionsövning, tenta, julklappsinköp, hemresa... Äh, ni vet hur det är!?

Kort om Stockholm:
Det är inte snö. Och inte kallt.
Vällingby city är inte fullsmockat ens dagen före julafton.
Och vällingbyborna är fan så mycket bättre på att köra bil än sundsvallsbor! I alla fall när det gäller att stanna vid övergångsställen. Trots mycket trafik, köer och stressade människor stannade precis alla när jag skulle gå över gatan. Det känns skönt att slippa bli överkörd för en gångs skull.

Nu är granen klädd, klapparna inslagna, skinkan griljerad och det finns nog inte så mycket mer att göra än att bara mysa.

Små stunder av lycka

Det här är ungefär det första jag såg i morse. En blöt hundnos mot mitt ansikte. Som ville hoppa upp i sängen och gosa. Det fick hon såklart. Sen låg vi och kramades några timmar. Daisy är sötast.
Grymt härligt att vara hemhemma. Göra ingenting och bara ha det bra. Det rockar att vara vuxen och göra vad man vill, men det är jävlar i min lilla låda inte så dumt att komma hemhem och vara liten ibland.

I'm going hemhem

Jag är pinsamt oteknisk. Faktiskt så pass att man skulle kunna tro att min hårfärg är blekt med konstiga syror som trängt in genom skallbenet. Nu är det tyvärr inte så och jag kan inte ens skylla på det. Jag skulle kunna skylla på (för man ska alltid skylla på något eller någon annan) min superhändige far som fixar allt och lite till. Han fixar - jag slipper.
Den här gången har jag lyckats med att paja en säkring. Jag vet inte riktigt hur eller varför, bara att två av mina vägguttag inte funkar. Taklampan lyser, kyl och frys är fortfarande kalla och alla lampor i köksdelen och hallen funkar. Sänglampan, teven och badrummet är dock svarta.
Tur att jag hyr och kan ringa fixarfrasse kvartersvärden! Annars skulle nog hela Borgmästaren snart vara nersläckt...

Nu ska jag åka hemhem till Stockholm, till min superhändige far och min bror elektrikern. Bäst jag passar på och lär mig lite grundläggande ellära.