Deras sätt att säga "du är välkommen tillbaka"

Sista dagen på Mitt i. Sista dagen på jobbet. Att sex månader kan gå så fort. Och ändå känns det som en evighet sedan jag kom dit första gången.


Efter praktiken lovades jag en avtackning. Stort, inför alla anställda, chef berättar hur duktig man varit och alla får fika. Sen fick jag sommarvik och då kändes det bara konstigt med avtackning. Sa cheferna. "Du får den i höst sen, när du slutar." Så sa de.


Hösten kom. Min sista dag kom. Avtackningen kom inte. 
Jag skulle kunna vara bitter. Det är jag inte.
Personalchefen sa nämligen hejdå med orden: "Ring när du behöver ett jobb".


Och avtackningen, den kommer kanske när jag blir utlasad.

Tre dagar

...kvar att jobba. Och först nu börjar jag känna att jäklar vad kul det skulle vara att vara kvar. Göra världens bästa superlokala valbevakning, bli härmad av DN, SvD, Expressen och Aftonbladet och gräva fram knäck som ingen någonsin tänkt på. Kämpa för de små stockholmarna som ingen bryr sig om.

Men ändå. Jag längtar så mycket till min vardag i Sundsvall. Till min säng, till min lägenhet, till min sambo. Han som köper choklad när jag är ledsen, lagar mat som jag får välja, ringer från jobbet bara för att säga att han älskar mig. Och som konsekvent lämnar kläder på badrumsgolvet så att de blir blöta och äckliga.

Tre dagar kvar.

Lite läskigt var det allt

I dag åkte jag tunnelbana. Jag var nästan helt själv i vagnen. Det har nog aldrig hänt förut. 

Man skulle kunna säga irriterande

1. Jag är så trött, så trött, så trött.
2. Jag kan ändå inte sova på kvällarna.
3. När jag väl somnat vaknar jag en, två eller tre gånger under natten.
4. Jag är alltid trött när jag ska gå upp, ändå vaknar jag nästan alltid innan väckarklockan ringt.
5. När jag är ledig och i teorin skulle kunna sova hur länge som helst vaknar jag tidigt, tidigt och kan inte somna om.

Min skola är död

Inga elever som saknar motivation och som sedan hittar plugglust, livslust, framtidstro. Inga kameror som klickar. Inget mörkerrum som luktar kemikalier och kärlek. Ingen tv-studio. Inga nya radioprdouktioner som sänds i högtalarsystemet. Inga fler biljardturneringar. 
Bara tomma lokaler. Tomt, tyst, ekande, ensamt.
När sommarlovet är slut kommer inga elever tillbaka. Min skola är död. Hässelby gymnasium är nerlagt.


Jag har vetat om det länge, men det är först nu jag förstår.

Hässelby gymnasium var mer än bara en skola. Till IV-programmet, mediaprogrammet och sam-mediaprogrammet kom elever med dåliga betyg, dålig motivation och ibland utan tro på vare sig framtid eller sig själva. 
De möttes av topputrustning, en liten och personlig skola och superengagerade lärare. 
Såna där lärare man drömmer om. Såna som bryr sig mer om att lära för livet än för betyg. Som skapar vett och självkänsla i sina elever i stället för bara andragradsekvationer.


Det låter som en dröm. Men det var sant. Sen dödade politikerna världens bästa skola.

Ingen fetischblogg

För övrigt såg jag precis i min bloggstatistik att någon hittat till min blogg genom att googla fotfetischist. (Efter det HÄR inlägget.)

Stackarn, han eller hon måste ha blivit väldigt besviken. Borde kanske lägga upp en bild på mina fötter som tröst.

Eller kanske inte.

Sundsvallsångest

På facebook pratar fler och fler av mina vänner om Sundsvallsångesten. om ångesten att återvända till Sundsvall efter ett halvår av praktik och jobb.

Jag finner det lite roligt.

I vintras var nämligen samma personer upprörda över (och kunde framförallt inte sluta skämta om) hur Stockholm lamslogs av snön. "I Norrland går i alla fall bussarna" sas det. "Är det här extremt? Jag kallar det vanlig vinter."

Alltså, jag var också sjukt irriterad över att kollektivtrafiken inte funkade. Och jag förstår fortfarande inte vad som är så svårt med att anställa så mycket extrapersonal att allt funkar.

Och ja, det var en helt normal vinter. Med norrländska mått mätt. Stockholm är sällan klätt av snö och temperaturer under 15 minus flera månader i rad.

Sen kom sommaren. Och vintern glömdes bort. Stockholm förläts och blev en underbar stad. Nu är det snarare hemskt att lämna den och Sundsvall och Norrland känns lite jobbigt och ångestfyllt att återvända till.

Äsch då. Var inte ledsna. Ni har ju en helt normal vinter att se fram emot. Och utan tunnelbana behöver ni inte irritera er över att den inte går.

Själv ser jag fram emot Sundsvall. Jag älskar mitt jobb, men det ska bli skönt att vara student igen. Göra som jag blir tillsagd och slippa ta tusen viktiga beslut varje dag. Dessutom får jag bråka om disken, leva vardagsliv och vakna med världens vackraste. Varenda dag. Det blir en bra höst det här.

Om du känner dig rik

...och kanske lite korkad kan jag rekommendera den här sidan.

http://www.smsvaska.se

Och var inte orolig, dina pengar kommer absolut inte användas till något som helst nödvändigt:

"Du samtycker till att vaskade pengar inte
under några omständigheter kommer att användas till välgörenhet,
solidariska aktiviteter för socialbidragstagare och arbetarklass, eller något
som på något sätt lämnar eller kan uppfattas lämna ett socialt och / eller
ekonomiskt positivt avtryck för medelklass och underklass."

Skönt va? Äntligen en sida för alla de som känner att pengarna tynger för mycket i fickan...

Fredagsfilm

EMBED-Slow Motion Destruction - Watch more free videos

Jag saknar verkligen mina skor

Telefonsamtal med mamma.

Johanna: Mina skor är fortfarande borta.

Mamma: Oj! Det kanske är någon fotfetischist som har tagit dem. Och så sitter han och luktar och pussar på dem nu.

Johanna: Men mamma! Vad äckligt!

Fast mina skor är fortfarande borta

Jag är ledig i tre hela dagar, eftersom jag jobbade i söndags. Det känns som semester. Tre dagar, fattar ni hur lång tid det är? En halv vecka!

Frågan är bara hur jag bäst ska utnyttja så mycket ledig tid?

Kontraster

Jag kom just på att jag måste vara en av få journalister i Sverige som har specialbevakat Rinkeby och Danderyd samtidigt. Kanske den enda?

Coolt.

De bästa två åren i mitt liv

I dag är det två år sedan jag träffade B för allra första gången. Två år sedan jag kom hem från 37-gradigt kokande Grekland till 18-gradigt regnande Sverige. Ändå pallrade jag mig ut i nattvimlet, på världens sämsta klubb. Och så var han bara där vid min sida. Han har inte lämnat den sedan dess.

Han gör mig lycklig.