Min kväll med gaylobbyn

Är precis hemkommen från RFSL. En fika på kontoret i Sundsvall. En fika med budskapet att alla ska få komma som de är och vara sig själva. Jag känner mig själsligt tillfredsställd. Jag var välkommen. När jag sa att jag skulle skriva ett reportage sa alla "Vad kul!". På bara några minuter var jag en i gänget. Det där är Johanna, journalisten. Fick många bra intryck, många bra pratminus. Och fick intervjua en politiker på köpet.
Som sa att det inte bara är viktigt att homosexuella kommer ut, utan minst lika viktigt att heterosexuella kommer ut. Säger att det inte är konstigt att vara homosexuell, bisexuell eller transsexuell. Alla är lika. Alla är olika. Alla är lika bra.
Jag hoppas att mitt reportage blir lika bra. Att jag kan förmedla den kärleksfulla, mysiga stämning jag möttes av ikväll.

Kärlek till alla.

En riktig kompis

Jag får mest vuxenpost nuförtiden. Räkningar och "Hej! Vi ser att du är nyinflyttad, här kommer ett erbjudande, bara för dig!". Idag när jag tömde postfacket hittade jag ett stort kuvert i A4-format. Slita upp! Inuti en broschyr för baravara-kurser i Dalarna och en rosa lapp full av kärlek. Från Anja såklart, vem annars? Ett tips om en kurs jag bara måste gå. Jag ska. En vacker dag :)
Lappen avslutas med "kärlek och parkvägsloskor".

I väntrummet

50 timmar och 35 minuter till deadline. 5000 tecken reportage ska skrivas innan det. Jag har inte börjat. Jag väntar på att få träffa folk och intervjua. Sitta i miljön och observera.
Vad gör jag under tiden? Förbereder mig. Har läst på, allt jag kunnat hitta. Har skrivit frågor. Funderat ut flera frågor. Slipat formuleringarna. Funderat på intervjuobjekt. Vems historia vill jag berätta? Och tänkt formuleringar, upplägg på texten.
Huvudet och fingarna kliar av ord som vill ut. Som vill synas och vill läsas. Jag vill skriva nu. Men jag får vänta. Några timmar till.

Dagens roligaste

Det här var så sjukt kul att jag inte kunde låta bli:
http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/article3611899.ab

Nu ska jag sova, tänka på hur mycket jag inte vill ragga, att allt jag vill ha är ett lyckligt förhållande och på alla mina problem jag har som kvinna.

Jag vägrar skriva en enda rubrik till

Har redigerat tills ögonen blödde och fingarna stank gammalt tangentbord. Lite har jag lärt mig i alla fall. Bra blev det mest troligt inte, men skitsamma. Jag ska lära mig, men en annan dag. Under tiden tänker jag skriva, skriva, skriva. Jag trivs så mycket bättre så.

Efter upptäckten av ett helt okej gym på Friskis har kärleken till träningen bara blivit större och större. Tyckte jag förtjänade lite nya träningskläder (det är faktiskt guld för motivationen!) och har shoppat loss både igår och idag. Hittade äntligen ett par överdragsbyxor, att ha vid promenader eller på väg till och från gymmet. Och ett par löpartights. Tighta som ett andra skinn, med blixtlås längst ner vid vristerna, reflexband och en mystisk ficka att lägga viktiga saker i. Invigde dem ikväll, när jag sprang en runda i ett iskallt och mörkt Sundsvall. Det är skönt att ha motivation igen. Det är skönt att kunna andas och kunna tänka klart.

Jag är hemma nu

Det var en bra kväll igår. Förfest hos Angelica, Mamma Mia sing-along på bio och utgång på kåren. Temat för kvällen var dålig musik och att vi aldrig mått så bra som här i Sundsvall. Det är häftigt. Det är skönt att äntligen ha hittat hem.

Korkade vita män

I dagens Sundsvalls Tidning känner Lars Lindén, riksdagsman (kd) att det är dags att lätta sitt hjärta. Artikeln handlar om Lindéns syn på homosexuella och homosexuellas rätt till äktenskap i synnerhet. För det första ska det tydligen kallas för giftermål och inte äktenskap, bögarna och flatorna får nämligen inte erövra (jaa, det är Lindéns eget ord!!) ordet äktenskap.
Inte så jätteöppensinnade Lars Lindén menar att största skillanden mellan homo- och heteroförhållanden är att homoförhållanden är sterila, att de inte kan skaffa egna barn.
Jag undrar vad han har för syn på heteropar som inte skaffar egna barn, för att de inte vill eller inte kan? Är de inte heller lika bra som lyckliga kärnfamiljen?
Dessutom påstår han att han har stöd i sina äktenskapsfunderingar av 30-40 % av Sveriges befolkning, eftersom det känns så "när man pratar med folk".

Alltså, det är 2008. Behöver vi verkligen människor som arbetar mot kärleken?

Länk till artikeln:
http://www.st.nu/nyheter/lokalt.php?action=visa_artikel&id=772200

Om att få ändan ur...

Alltså, ibland undrar jag om jag är dum i huvudet på riktigt. I flera månader (faktiskt!) har jag gnällt om att jag vill träna. Sådär på riktigt, på ett gym, lyfta skrot tills kroppen darrar och ansiktet får en kräftröd ton. Det finns en gymdel på Friskis & svettis. Har jag gått dit? Nej.

Idag fick det vara nog. Sparkade dit min liite för mjuka rumpa (heey, styrketräning fixar!) och utforskade maskinerna med guldsällskapet Joppe.

Jag förstår bara inte varför jag inte gjort det tidigare?

På söndag är jag där igen och till jul är jag starkare än någonsin. Oh, love it!

Jag älskar det här

Det händer faktiskt att jag tvivlar på att jag kommer bli en bra journalist. Jag blir osäker om jag passar här och om jag verkligen vill det här. Sen gör vi något kul och jag inser att det spelar ingen roll om jag skulle vara askass, jag älskar det här alldeles för mycket.

Idag var en sådan dag. Vi lekte tidning. Folk och försvar, Försvarsmakten och Krisberedskapsmyndigheten var där och lärde oss om säkerhetspolitiska frågor. Men mest lekte vi krig. Vitryssland hade tagit sig in i Lettland med väpnade trupper och Nato sätter upp baser i Sverige samtidigt som 276 människor dött i en flygkrasch på Arlanda. Vad är viktigast?

Allt var förstås jättemycket på låtsas. Men en deadline ska hållas och en tidning ska göras. Och även om jag mest springer omkring åt alla håll, sliter mitt hår, svär och kastar papper omkring mig så älskar jag verkligen det här, in i minsta cell. Det är på en larmig redaktion jag vill vara, jag vill skriva ihop texter på tid som inte finns. Och sen vill jag ha redaktionen samlad och så ska alla dunka varandra i ryggen och säga att faan vad vi är bra. Det vill jag göra.

Så... Dala-demokraten har nog aldrig varit så bra som idag. Tack till alla på min redaktion, ni är bäst, grymmast och vi har trots allt en jäkla bra teamwork! Tack för att jag fick leka med er.

RättAd tentA

Så var tentorna rättade. Det gick brA för mig också.

Jag har blivit slapp

Allt i Sundsvall är underbart. Jag är en av de få som inte längtar hem. Jag trivs här, trivs med folket, staden, skolan. Det är bara en enda sak som skuggar min himmel.
Träningen.
Friskis. Är. En. Katastrof.

Jag HAR försökt. Jag har provat flera olika pass. Jag har försökt vara positiv och glad. Jag klarar inte det längre. Jag har ingen motivation kvar.
På mitt fantastiska SATS älskade jag att träna. Behövde ingen motivation, ingen drivkraft. Det var så kul så jag gick dit ändå. Den känslan har aldrig infunnit sig på Friskis och svettis. Nu ger jag upp. Jag håller mig till spinningen som i alla fall är okej och ska försöka ta mig in i gymmet och lyfta lite skrot.

Innan jag flyttade hit lovade jag mig själv att lägga både tid och pengar på träningen eftersom jag blir sur, tjock och otrevlig om jag inte får träna mig slut några gånger i veckan. Nästa år ska jag se till att hålla det löftet.

Jävlar i min lilla låda, jag kan ju!

Hör ni änglakören? Hör ni jublet? Hör ni skrattet som ekar från Köpmangatan i Sundsvall?
Idag var dagen det hände. Jag förstod.

Redigering workshop på schemat hela dagen. Två tidningssidor skulle göras. Välja ut "rätt" texter, välja bilder, sätta rubriker...
I Indesign. Som jag svurit så mycket över.

Men jag kunde. Jag förstod och jag gjorde som man skulle. Jag tror aldrig det blir någon redigerare av mig i alla fall, men jäklar vad stolt jag är.

Världens bästa farmor

Min farmor ringer.
- Du, Anders (min pappa) visade det där du skrev i skolan.
- Observationen menar du? frågar jag.
- Ja, precis. Du, det var ju bra. Jättebra. Ska du gå där i två år till?
- Jaa, två och ett halvt.
- Varför då?! Du kan ju skriva redan. Du behöver inte gå där tycker jag. Du kan ju.

Vissa samtal värmer mer än andra.

Publicerad

Det är ju tur att det finns andra som är grymma på att redigera när jag inte är det. Skrivandet verkar det i alla fall inte vara något fel på. I morse knackade Angelica på min dörr med nya numret av skoltidningen Kåridåren. We're in it!

Det känns lite bättre idag, det må jag säga :)

Hon som blev journalist istället för redigerare

Det här är Gunnar. Gunnar är lärare i Grafisk kommunikation på Hässelby Gymnasium, där jag gick medieprogrammet. Gunnar är en fantastisk liten man, som i alla fall då pendlade från Uppsala till Hässelby (knappt 10 mil) varje dag. På motorcykel. I svart, tight skinnställ.

Varje gång man träffar Gunnar har han alltid en ny liten historia att berätta. Han är på alla sätt och vis en cool man och framförallt är han en bra lärare. Han förklarar så alla - inte bara några - förstår och kan utvecklas från sin nivå. Han peppar och berättar roliga historier när tekniken sviker.

Jag saknade Gunnar och alla andra lärare i Hässelby idag. När InDesign var olydigt och levde sitt eget liv. När jag tyckte att jag gjorde allting rätt så blev det ändå bara fel. Det gick inte ens att skriva ut!

Jag skulle vilja skylla allt på dumma lärare, dumma datorer, dummadumma InDesign. Men sanningen är nog att jag är a little bit to blond för att sitta där framför datorskärmen.

Bilden är förresten tagen på studentlunchen i skolan. Alla lärare spexade. Gunnar var Jerry Williams.

En vanlig dag i min skola

Först en kort föreläsning om observationer. Om att se och reflektera över sin omgivning. Sen övning.
Instruktioner: Allmän plats, en timme. Observera. Skriv max en A4.
Åh. Det bubblade av lycka i magen. Äntligen! Äntligen får jag skriva som jag, som Johanna. Äntligen får jag använda mitt eget språk, på mitt eget sätt. Och det bästa av allt - ingen kan säga att det är fel.

Här är resultatet.

En timme på en parkbänk
En kylig onsdagseftermiddag i Stenstaden. Termometern visar tretton grader, i skuggan känns det kallare. Himlen är ljust blå och molnen bildar en tunn hinna, som ett skydd över staden. Luften är klar men doftar svagt av snabbmat och cigarettrök. Dansbandsmusik hörs över Stora torget, ekar mellan byggnaderna. ”Ingen är som du.” Jag sitter på en grönmålad parkbänk med stomme av svart metall. Bänken är iskall och stenhård och när jag sitter framåtlutad skaver ryggstödet i ländryggen.

Människor skyndar förbi. Alla olika, med olika mål. Jag hör klapprande klackar, tyg som skaver mot tyg. Några har prasslande kassar. Har handlat kläder och mat. Samlat på sig och bunkrat inför hösten. Snart blir det kallt på riktigt. Folk har tjocka tröjor, jackor och har virat in sig i sjalar och halsdukar. Vill stänga kylan ute, vill inte känna vindraget inpå kroppen.

Klockan blir 13.34, den värsta lunchrusningen måste ha avtagit. Ändå är människorna i ständig rörelse. Rusar igenom verkligheten. Nästan ingen stannar upp och ser hösten. Smakar på omgivningen och färgerna. De märker inte krispigheten och den lite råa luften. Ser inte löven, gula av höst. De känner inte lukten av friskhet och solsken. De har inte tid att vara. Ser nästan argt på mig där jag sitter, lugnt på parkbänken. Som att jag var ett hot. Ett hot mot allt de måste hinna med. De känner sig iakttagna och tror kanske att jag ska hindra dem, när jag följer dem med blicken. Det är bråttom nu, verkar de tänka. Bråttom till vad? Var kommer de ifrån, vart är de på väg?

Ibland stannar människor till. Ser någon de känner, måste hälsa. Utbyter de vanligaste hälsningsfraserna och kollar läget. Sen skiljs de och går åt varsitt håll. Bara ett ögonblick, efteråt är mötet förbi och glömt. Måste mot målet.
En duva rör sig framåt med ryckig gång. Letar efter ätbart att picka i sig. Den bryr sig inte om människorna, bara om jakten. Hoppar fram, hittar lite mat. Hoppar vidare. Då hör jag en enkel sång. La, la, la-la-la. En liten flicka, bara några år gammal, går förbi med sina föräldrar. Flickan har ännu inte lärt sig att inte synas. Hon är. Hon finns och hon hörs. Och hon gillar det.

Så märks det att skolorna slutat. Gymnasieelever kommer i stora grupper. Jag hör fragment av samtal och försiktiga skratt. De har lärt sig att inte synas. Vill de inte att folk ska se eller vill de inte störa?

En timme har snart gått. Mina tår är frusna, händerna har vitnat och kinderna blivit rosiga. Jag tänker precis resa mig när jag hör bestämda fotsteg. En ordningsvakt. Han dricker läsk med sugrör ur en pappmugg från McDonald’s. Någonting händer, ett brus hörs från komradion. Han sörplar i sig det sista av läsken, kastar muggen och springer in i gallerian. För honom har jobbet bara börjat. Ute på gatan fortsätter onsdagslunken.

En bra dag

Sitter och läser personporträtt inför morgondagens responsmöte. Slås av tanken - helvete vad bra vi är!
I början av veckan fick vi läsa ingresser som publicerats i vanliga dagstidningar. De var skitdåliga. Alla, jag säger alla, i min klass skriver bättre än så.
Det tycker jag är helt fantastiskt.

Jag är glad idag. Känner mig så lyckligt lottad som får gå här. Som gjorde alla de där högskoleproven för att komma in. Som väntade, längtade, funderade innan jag till slut sökte. Och kom in direkt.
Jag är så glad för alla människor här, människor som är roliga och engagerade. Jag har nog aldrig träffat så många smarta, på riktigt smarta, människor på samma gång.

Credd och kärlek till alla :)

Natt-grubbleri

Klockan är sju minuter efter midnatt. Jag har precis skrivit klart mitt personporträtt. Nu är jag nästan nöjd. Det enda som saknas är en rubrik. Just nu har jag ett jättefyndigt förslag i huvudet. Men jag är övertrött och egentligen är det bara dålig humor. Jag litar stenhårt på att jag kommer att vakna i morgon och ha en fruktansvärt bra och träffande rubrik. Egentligen spelar det inte så stor roll, det här är ett första utkast och hur jag än skriver kommer jag att få massor av kritik på responsmötet med några klasskompisar. Det är liksom det som är grejen med responsmöte.

Nu läggdags.

Nutidsorienteringen är här!

Förresten, ni har väl inte glömt att göra DN:s nutidsorientering?
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3530

Eh ja, det är rätt mycket nördvarning på det, men jag är barnsligt förtjust i frågesporter. I år lyckades jag skrapa ihop 33 av 35 poäng. Hur gick det för er?

Och nej, jag är inte så ödmjuk som jag låter. Jag vill egentligen bara stajla.

Veckan som sådan

Tillbaka i Sundsvall, back to business.

Under förra veckans tentaångest tröstade jag mig med att det skulle bli bättre sen. Sen har inte kommit ännu. Ny kurs - mediespråk och redigering. Verkar kalaskul, men massor av jobb.

Måndag:
Kommer hem. I skolan hela eftermiddagen. Får två skrivuppgifter, skriva ingresser plus ett personporträtt.
Handlar mat.

Tisdag:
Börjar sent. Tar sovmorgon. Skriver ingresser (fyra stycken plus en kortare webbartikel). Deadline på ingresserna. Förmodligen tar jag mig i kragen snart och ringer upp den gamla journaliststudenten som jag ska göra ett personportätt av.
Måste dammsuga. Och tvätta. Boka tvättid?
Fika med brudarna på kvällen.

Onsdag:
Tid för intervju och skrivande på personporträttet.
Inte tränat på över en vecka. Abstinens.

Torsdag:
Deadline på första utkastet av personporträttet.

Fredag:
Föreläsning plus responsmöte på personporträtten, vilket betyder läsa och komma med bra kritik på minst fyra personporträtt.

I Stockholm sa en person till mig att det måste vara hur soft som helst att plugga. Sitta hemma, skriva lite, glassa omkring.
Så ja, här är en glassig vecka, när jag bara är hemma och gaggar.
Soft var ordet.

En helg i Stockholm

Varför min familj är bäst:
Min pappa hämtar mig på Centralen. Och tar min väska, en rosa som går att rulla.
Min syster tycker om att kramas.
Min bror tycker inte om att kramas, men gör det ändå.
Min mamma lagar världens godaste mat. Jag vet att alla säger att deras mammors mat är godast, men det är bara jag och mina syskon som kan säga det utan att ljuga.
Världens sötaste lilla odjur Daisy bor hemma i Vällingby. Och hon kommer ihåg mig och vill gosa med mig. Hela tiden.
Syster följer med och shoppar, fast hon hatar att shoppa med mig. Jag kan aldrig bestämma mig.
Pappa skjutsar, trots att jag har körkort, och shoppar med mig. Han är dåligt smakråd (Vad tycker du? Eh, jag vet inte?) men bra sällskap.
Min bror ska ha mitt gamla rum och fått ny säng. Jag fick inviga. Mums!
Min syster gör allt jag ber henne om. Efter en suck, eller tio.
Sissela var grym, Bar 54 blandar fortfarande grymma daquiris, kusin Carro är söt och Anja är världens bästa.
Puss!

På teater

Nu är jag i mitt älskade Sthlm. Jag och min tokiga familj ska se Sissela Kyle. Min syrra är en mycket begåvad poser :)

T som i tenta

- Journalistik är ingen vetenskap. Det är mest en massa tyckare, sa en av mina lärare under en föreläsning.
Idag ska jag ha tenta på det som inte är en vetenskap utan bara en massa tycka-till.
Har läst igenom lite sammanfattningar under morgonen, rabblat formler...
Jag har ju känt mig smartare, jag har känt mig säkrare. Å andra sidan har jag varit mycket mera lost många gånger också.

Imorgon kommer jag hem. Till Stockholm. Jag längtar.

Dagsläget

Om 25 timmar och 30 minuter: tenta.
Jag vaknar med ont i magen, halsont och känner mig allmänt överkörd.
Great. Timat och klart in i minsta detalj.

Nu seminarium.
Sen tänker jag äta choklad och plugga partipress och etiska regler.
Heja mig!

Vardagsäventyr

"Man får göra ett misstag per dag" brukar en av mina lärare säga. I går gjorde min brevbärare ett misstag.
I min brevlåda låg en paketavi. Jag ser som en kratta och hade beställt linser så det var inte så konstigt. Drog med mig fröken Gästrikland till OK/Q8 för att köpa choklad och hämta paket.
Sträcker fram paketavin och får två paket. Ett med mina linser och ett från CDon. Jag har icke beställt något från CDon, men som den fantastiska optimist tänkte jag att det kanske var en liten överraskning från någon av mina fans, eller någon annan som kanske skänker en tanke till mig ibland. Studsar i väg hem, kastar mig över paketet. Det är ju så kul med presenter!

Besvikelse. Paketet innehåller fem filmer. Alla sopiga. Ett dåligt skämt? Sen ser jag, fakturan. Och adressen till mottagaren. Det är inte jag. Paketet är inte till mig. Beställaren heter Johanna, precis som jag och har samma efternamn. Hon har samma postnummer, men en annan gatuadress.
Egentligen orkar jag inte bry mig. Jag har fått ett paket som inte är mitt för att brevbäraren är slarvig. (Ja, han eller hon är förmodligen jättestressad och det är säkert svårt att hålla reda på allas post, men fortfarande, det är slarvigt.) Jag har dessutom lyckats hämta ut paketet med en avi som inte stämmer med adressen på paketet och utan att legitimera mig.
Å andra sidan tycker jag lite synd om min namne som kommer att få en påminnelseräkning och inga filmer. Jag går nog tillbaka till posten, lämnar paketet och säger att de får fixa biffen. När jag orkar. Och en dag när det inte regnar.