Ett lite lugnare nyårsfirande

Min hjälte är stupad. Febrig dagen till ära. Vi har ätit nyårsmiddag med min familj. Nu ligger han bredvid mig och slumrar sött. Mysigt så.

Gott nytt år till er alla!

Någonstans sitter en rik författare och skrattar

Hörrni, jag känner mig lite lurad. Sekretessboken är exakt 79 sidor lång, inklusive förord och sökregister. Däremellan paragrafer i massor. Detta kostade mig 278 svenska kronor.

Voilà, mon petit ami!

Här är han. Killen som bor i mitt hjärta. På juldagen kom han och hälsade på. Fem veckors olidlig längtan var äntligen över. Med sig hade han en blomma till mina föräldrar som han och hans mamma arrangerat.
Och fina julklappar till mig: en dunkudde ("För du gillar ju kuddar") och en digital fotoram i format nyckelring. Nu kan jag ha bilder på min älskling med mig överallt!
På kvällen blev det klassisk juldagsutgång med mycket dans.

Dagen efter var vi och hälsade på killens kollegor i K:fem, Sveriges minsta 3-butik.
Efter det blev det bio, äntligen har jag sett "Låt den rätte komma in". Jag tyckte att filmen var fantastisk, killen sa att "den var bra, men inte riktigt min film". Han var trevligt sällskap ändå, trots att han skämdes och skrattade åt alla pinsamma dialoger (tycker han ja...) och hade svårt att sitta still :)

Jag har fått höra lite då och då att jag ska vara glad att jag har en kille som tycker om att shoppa och som faktiskt bryr sig om vad han har på sig. Det är jag, men det finns baksidor. I lördags var det dags för mellandagsshopping och min kille "ska bara" kolla på skjortor. Och slipsar. Och prata med butikspersonal, fråga om storlekar, färger, matthet på tyger... Sen står han i provrummet och speglar sig i alla vinklar, knyter slipsknut, frågar mig om råd, ber mig hämta en annan skjorta, tvekar lite, speglar sig mera. För att till slut (efter lååång tid) välja skjortan vi såg efter ungefär 35 sekunder inne i butiken.
När jag sen vill kolla kläder till mig är han trött och ofokuserad (fast det erkänner han aldrig!) och butikerna håller på att stänga. Jag fick mina kläder till slut och när han böjer sig ner (han är 25 cm längre än jag...) och viskar i mitt öra att jag är snyggast kan jag inte ens vara lite irriterad.

På kvällen träffade vi mina gamla jobbarkompisar, sjöng singstar och hamnade på en helt okej klubb i Gamla stan. Tyvärr med en DJ som var trött på livet, eller i alla fall på alla låtar i världen eftersom allt var sönderremixat. På hemvägen lyckades jag halka och slå sönder armbandet till min klocka och sen kom jag på att vi måste åka förbi Burger King och äta. Inte för att jag var hungrig, men BK finns inte i Sundsvall, så det gäller att passa på. Det blev ljumma pommes i sängen innan läggdags och Whopper till frukost dagen efter. Det är lite så vi jobbar, jag och min kille.

Och sen kom den hemska dagen när min kärlek var tvungen att åka hem till Sveriges baksida igen. Vi såg till att min klocka blev lagad, köpte julklapp till hans mamma och försökte utnyttja varje sekund till kvalitetstid.

Mellan Sundsvall och Göteborg är det nästan 80 mil. Vänner undrar hur vi klarar det, om det är värt det. Ja. Det är värt varenda dag, varenda sekund utan varandra, för den tid vi får tillsammans är magisk.

En lite bättre julafton

Egentligen har jag inte alls längtat efter julafton. Julklappar och godis och julmat och julgran, det spelar ingen roll i år. Jag har längat efter mys med min familj och kvalitetstid med min kille. En jul fylld av kärlek helt enkelt.

Alla mina önskningar slog in.
Mysiga julbak, fantastiska julklappar, störtsnygg gran, godis och mat tills magen skriker efter nåd i all ära, men i år var bästa julklappen att få träffa alla. Julafton med familj och släkt precis som det ska vara och mys hela dagen lång.
Dessutom julsms från mina sundsvallsdarlings, dagen kunde inte varit bättre!
(Förutom för kusinen som var på akuten tills strax före Kalle Anka på grund av ondskefull mage...)

Jultankar från en uppblåsbar madrass

Dan före dopparedan är det redan. Fort som attan har det gått och jag vet inte riktigt vad jag har gjort de senaste veckorna. Flängt omkring, fest här, fika där, redaktionsövning, tenta, julklappsinköp, hemresa... Äh, ni vet hur det är!?

Kort om Stockholm:
Det är inte snö. Och inte kallt.
Vällingby city är inte fullsmockat ens dagen före julafton.
Och vällingbyborna är fan så mycket bättre på att köra bil än sundsvallsbor! I alla fall när det gäller att stanna vid övergångsställen. Trots mycket trafik, köer och stressade människor stannade precis alla när jag skulle gå över gatan. Det känns skönt att slippa bli överkörd för en gångs skull.

Nu är granen klädd, klapparna inslagna, skinkan griljerad och det finns nog inte så mycket mer att göra än att bara mysa.

Nedräkning

35 minuter kvar till pizzasvull och mys med härliga människor i min lägenhet.
20 timmar tills jag är i Stockholm.
2 dagar kvar till jag måste köpa alla julklappar. Nästan.
5 dagar kvar till julafton.
6 dagar tills jag får träffa min kärlek.
Och 23 dagar kvar till nästa föreläsning.

Idag börjar jullovet. En hel termin har jag varit blivande journalist. Känns pretty damn bra!

Igloo-bygge pågår

Såhär ser det ut där jag bor. Och ni tycker stockholmare är dåliga på att hantera vinter och snö?

Ibland finns det andra som säger det så mycket bättre

Ute ur bubblan

Nu är jag tillbaka i verkligheten igen. Tyvärr måste jag säga. Redaktionsövningen är det absolut roligaste på utbildningen hittills.
Stressigt, ja en aning. Lite sömn och mycket jobb, jo tack! Men varför har ingen sagt att det är så fruktansvärt kul?
Jag är sjukt stolt, över allt vi har åstadkommit. Över vårt samarbete som flöt på sjukt bra. Och som alltid är jag otroligt tacksam över att få ha så många begåvade människor omkring mig.

Här är en del av resultatet, vår webbtidning.

Nu kör vi!

Nu går jag under jord. I dagarna två ska ett gäng gröna och glada journalister ha redaktionsövning. En 24-sidig tidning ska produceras som ska kunna konkurera med Sundsvalls lokala medier.
Polisradion kommer att vara min ständiga följeslagare. Väskan är packad med långkalsonger, matlådor och frukt. Sova kanske jag hinner med i helgen.

Önska mig lycka till.

Min kille är grym

Idag har min kille fått jobb. Ett jobb som han kommer att vara bäst på. Med en snittlön på ungefär fyra gånger min inkomst.
Jag är mycket stolt flickvän.

Helgen

Jag borde nog ha pluggat hela helgen lång, så kanske tentan hade gått lite bättre.
Istället gjorde jag en massa annat.

Fredagen bestod av Idol på hemmaplan och sen kladdkakemys och tvspelsmonopol hos Joppe med hennes bror och Tobbe.

Lördagen var dans hela dagen. Regionstävling i street och discodans. Jag som kan absolut ingenting om dans tyckte att det var hur kul som helst. Och alla var sjukt duktiga. Sötast var prinsesstårtan :) Många tack till Jonnas mamma som sponsrade inträdet!
Kvällen bestod av ännu mera mys hos Angelica med nästan hela gänget samlat. Stjärnor på is, Dansbandskampen, Britney och Maia Hirasawa i en skön röra.

På söndagen pluggade jag faktiskt. Och promenerade i solen.

Tre tecken på att jag bor i Norrland...

...och inte i den kungliga huvudstaden:

1. Det är snö.

2. Det blir mörkt vid tvåtiden på dagen. 14.00! Hur ska jag klara mig ända till våren utan att gå i ide?

3. Spelbutiken och Schenker privpak-ombudet stänger kl 18.30. På en måndag! Inte ens Bolibompa är slut kl 18.30! Och mest irriterande är att jag var där för att hämta ut böcker kl 18.32...

F som i f*ck

Sådärja. Då var hemtentan i masskommunikation inlämnad. Det gick eh, sådär. Det var ganska väntat, hemtentor är inte min grej. När tankeverksamheten behövs som bäst sticker min hjärna på sista minuten till Gran Canaria. Mina briljanta formuleringar ligger bortglömda i en papperskorg någonstans och mina ben får någon slags bokstavskombination, tics och epilepsi på samma gång och vägrar sitta still.
Kvällen ska jag tillbringa på gymmet och sen börjar det stora väntandet. Väntandet på F som i underkänd.

Jag är på dejt

med McQuail i skolans bibliotek.

Karro, kortet har kommit!

Min sockervaddssöta klasskompis Karolin från Hässelby gymnasium hade en tävling på sin blogg. Jag vann. Idag kom priset. Ett kort med peppande ord och fina fraser.

Precis vad jag behövde en dag som denna. Tack stumpan!

Har sovit dåligt ett par nätter i rad. Idag är jag less och oändligt trött. Plugg och redaktionsmöte och så massa snö som gör staden hal. Jag har blivit nästintill påkörd hur många gånger som helst. Jag förstår mig inte på bilarna i Sundsvall. Finns det inga bilar med blinkers och bromsar?

Blond konversation eller när syster försöker vara rolig

Världens bästa lillasyster ringer och snackar strunt. Av okänd anledning börjar vi prata om Nordpolen.

Syster: Finns det telefoner på Nordpolen?

Jag: Men hallå! Ring från mobilen kanske?

Syster: Finns det täckning på Nordpolen?

Jag: Tänkte inte på det... Men ta med en mobilmast då?

Syster: Eller ett papper. Så kan jag rita på det, för då blir det ju teckning...

Annat än mörkret gör mig trött

Bra lärare, rektorer och annan skolpersonal ska motivera och inspirera elever.

Då kan man ju tycka att elever som är tänker själva, tar egna beslut och är självständiga gör skolans personal lite extra stolt. En känsla av att lyckas med sitt arbete.

Så är det inte riktigt. I alla fall inte på Södra skolan i Motala. Där har några högstadieelever tänkt lite utanför boxen och utsett en kille till lucia. I stället för att belöna och uppmuntra nytänkande gråter skolans rektor ut i pressen. Det är ju faktiskt tradition med en tjej!

Fast så traditionsbundet kan det väl inte vara? Ska vi fira riktigt lucia borde brudarna tävla om vem som sticker ut ögonen fortast och den trettonde december skulle förvandlas till en orgie i blodbad.

Och det här med pensionärerna. Som faktiskt kan bli upprörda om det inte går en tjej med ljus i håret längst fram i luciatåget.

Det är ju nästan så jag längtar efter att bli gammal. Få vara hur gnällig som helst och folk måste anpassa sig. Man måste vara snäll mot de gamla, oavsett hur fördomsfulla och elaka de än är.

Nej, det är inte okej att vara trångsynt bara för att man är generation äldre. Antingen hänger man med i utvecklingen och anpassar sig, eller så får man gnälla för sig själv i ett hörn.

Hela grejen känns bara som en allmän ursäkt för att få vila ögonen på söta tjejer som sjunger i stämmor. Som alla andra år.

Heja alla dem som försöker få söta killar att synas lite mer!

Artikel: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3890408.ab

Inte jul i mitt hus

Idag är det tydligen första advent. Jag äger inte en enda julpryl. Det känns ju lite alternativt och rebelliskt sådär. Och ganska skönt att inte ha en massa prylar som ska plockas fram. Stå och samla damm ett par veckor och sen plockas bort. Och så ligga bortglömda i förrådet i ett år.
Kanske slår jag till på en julpryl eller två om jag får lust. Men mest troligt inte.

Det är fest i Borgmästarens lokal men jag är inte bjuden

Jag tänkte att jag skulle sova tidigt ikväll. Vara duktig och seriös en löningslördag som denna. Kompensera för allt ickeplugg när elaka monster rev i min hals.

Det är bara det att ingen annan tänkt som jag. Det är fest i lokalen här precis under. Och inget fel i det, jag gillar fest. Bor man i studentlägenhet får man köpa att det aldrig är helt tyst. Det ingår i paketet. Men. Lite krav på bra musiksmak kan man väl ändå kräva?
Dunk-dunk-dunk-dunk-dunk börjar bli lite tjatigt nu.
Kan man gå ner och knacka på lite försiktigt och säga: Ursäkta, men vissa försöker faktiskt sova. Kan ni spela nåt lite mer kalasigt?

Utan lexikon försmäktar jag på denna ö

Jag går lite på halvfart idag. Är så oändligt trött. Läser McQuails masskommunikationsbibel och det går ganska bra. Men jag har upptäckt årets miss. Mitt engelska lexikon står kvar i bokhyllan i Stockholm. Akademisk engelska gör mig snurrig och det är frustrerande att skriva uppslagsord på internet. Det känns inte lika äkta.

"Din sorg är min tröst"

Jag kan inte sova. Jag fastnade framför svt play och hittade dokumentären om Ulla-Carin Lindquist. Kommer ni ihåg henne? Rapportankaret som fick ALS.

Det är rörande, det är gråtigt och faktiskt nästan utan hopp. ALS är liksom slutet. Man tynar och tynar tills man är borta.
Men ändå. Se. Det är bra. Och viktigt. Det är viktigt att bli berörd.

http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=565460

Men jag är i alla fall kritisk

Sista minuten-skriver en kritisk analys av en artikel om fiskodling. En uppgift i grupparbetet om vinklingar i pressen. Vad som blir nyheter, varför och vilken vinkel journalisten väljer. Alltså, jag blir säkert en mycket mer medveten mediekonsument av uppgiften, men jag tvivlar ärligt talat på att jag blir en så jäkla mycket bättre journalist.

Levande igen

Haha. Jag har klarat mig. Igår gick jag och la mig vid fyratiden på eftermiddagen. Med tjocka strumpor och mjukisbyxor kröp jag ner i sängen. Omsvept med en filt och täcke och en till filt över mig. Jag frös så jag skakade ändå. Sen har jag sovit från och till till för ungefär en timme sen.
Och nu är jag i alla fall feberfri. Halsen är fortfarande dum, men annars mår jag rätt så bra.

Nu grötfrukost med frusna bär. Nej, jag är icke präktig, jag tycker faktiskt att det är jättegott.

Typiskt mig

Jag börjar tro att jag är en lat jävel. Att min kropp har ett inbyggt antistress-system. Jag har fullt upp så gott som varje dag fram till jul. Vad händer? Jag blir sjuk förstås. Inte så där lite småseg utan självklart nära döden-upplevelsesjuk. Tack för den.
Min hals gör ont som tusen kilo taggtråd och jag kan inte ens dricka.

Nu ska jag till apoteket och köpa mig fattig på vitaminer, halstabletter och värktabletter. Har jag tur lyckas jag blanda ihop en riktig pillercocktail som gör mig så snurrig att jag inte ens märker att jag är sjuk.

Och så var vi tillbaka i verkligheten igen

Jag sitter fortfarande på tåget. Prognosen är just nu 17 minuter sen vilket borde betyda att jag är i Sundsvall om ungefär tio. Eller kanske inte, just nu står jag still. Tågmöte.

Alldeles nyss kom en gubbe fram till mig. Modell äldre, tjock, luktar sprit. Generation viktig-petter.
- Har du varit inne på den toaletten? (pekar)
- Nej...
- Kissar du aldrig?! För om du går in på den så får du se den äckligaste toaletten du någonsin varit med om!
(Tror han verkligen det? Jag har sett bra mycket äckligt i mina dagar, bland annat gubben framför mig som av någon konstig anledning inte kan fästa blicken.)
- Du kanske borde ta det med personalen i stället?...
- Tror du inte jag har gjort det? Oj, vad jag har pratat med personalen! Men jag är gammal pensionär, ingen bryr sig väl om mig. (Jaa, kom igen, offerkortet funkar väl alltid!) Men du är ju framtiden, du ska ju bo i det här landet i minst 50 år till. (Men alltså, är gubbfan synsk eller vad?) Det här samhället blir bara värre och värre, du måste ju ta ditt ansvar. (Men åh, dumma Johanna! Självklart måste jag uppfostra och potträna vuxna människor i första klass!)

Karln avslutar med att påpeka att det verkligen inte är bra att ha datorn i knät som jag har. han har minsann gjort undersökningar på strålningen och den är sannerligen mycket stark. Om jag ska skaffa barn någon gång så kan det vara bra att tänka på. Så där i all välmening då?

Lyx på riktigt

Egentligen vill jag bara lite blygsamt sådär be om ursäkt. Jag har nämligen lyckats knipa åt mig den finaste killen. Ledsen att det inte blev över något till alla andra.

Jag är en mycket omtyckt och bortskämd flicka. Helgen har varit underbar, jag har fått goda middagar, frukost på sängen, massage, filmmys och alltid med en stolt kille vid min sida. Vi har pratat i timmar, haft roliga roadtrips mellan Göteborg och Helsingborg, gått på julmarknad på Liseberg och pussats. Jag har skrattat och gråtit (jag har separationsångest deluxe och att frivilligt behöva åka ifrån sin kärlek är tortyr, på riktigt).
Och jag har förstått att lyx är att tillbringa tid med någon man tycker om.

En snabb koll i kalendern visar att veckan blir tuff. Jag är fulltecknad nästan varenda sekund och jag ligger redan efter. Men vad gör det när jag har laddat batterierna med den bästa och är lycklig?

Hej mitt vintersegastillastående land

Är det inte märkligt att ett land, som ligger så långt norrut som Sverige gör, varje år förlamas av lite snöfall? Alltså, det är mjuka kristaller av fruset vatten, inte atombomber och talibanvapen som kommer ner från himlen.
Jag sitter på tåget. Från Göteborg till Sundsvall. Just nu är jag någonstans mellan Gävle och Söderhamn och är 15 minuter sen. Ja, det är helt normalt. Det har ju faktiskt snöat. Inte kan man begära att tågen går som på räls då inte.

För kärleks skull

Jag har åkt tåg i sju timmar. Just nu är jag strax utanför Göteborg i en vagn fylld av mer eller mindre onormala människor. För kärleks skull, som sagt.

Idag är ingen vanlig dag för idag har Elisabeth namnsdag

Idag har jag namnsdag. Så när jag tömde postfacket låg istället för gamla trista räkningar två roliga brev. Choklad och kort från mamma. Hoppas håret blev fint!

Och brev och trisslotter från mormor. Med tillägget: "Vinner du en miljon så kan du bjuda mig på en Mallorcaresa, eller en massagefåtölj." Tyvärr mormor, 25 kronor ger varken resa eller fåtölj. Jag fixar ny lott, så håll tummarna för att vi kommer till solen!

Tack mamma och tack mormor!

Jour -08 (min klass, det är så vi kallas här) hade klassfest igår. Det känns i huvudet idag. Det är det värt.

Pluggtips (med töntfaktor)

McQuail är precis så tråkig som det ryktas. 600 sidor masskommunikation på nästan obegriplig akademisk engelska. Benen är ännu mer rastlösa nu och jag byter ställning på stolen minst en gång i minuten.
Och läser högt. Annars orkar jag inte. Hänger inte med, tankarna surrar iväg. Men läsa högt funkar. Fast det går långsamt.

(Ni ser det framför er va? Rastlös 22-åring som hoppar på stolen och läser kurslitteratur högt på stapplande engelska...)

Bland böckerna

Är det bara jag som får myror i brallorna av att sitta, timme efter timme, framför böckerna? Benen får liksom egen vilja, vill resa på sig, sträcka ut sig. Springa lite, hoppa kanske? Fingrarna trummar och tårna vickar i en takt som inte finns. Okej, koncentration. Fokus. Minuten senare spritter benen igen.

Och egentligen tycker jag att litteraturen är riktigt intressant.

Jag gör som jag vill

Det går ett rykte om att jag är duktig. I hela mitt liv har jag hört att jag är en duktig tjej. Att jag gör duktiga saker och är duktigduktigduktig.

Då skulle man ju kunna tro att jag har stark självdisciplin. Så är det inte. Jag är en otrolig känslomänniska och väldigt viljestyrd. Vill jag inte dammsuga så gör jag inte det. Vill jag inte diska så struntar jag i det. Vill jag inte plugga så gör jag något annat i stället.

Idag var en sådan dag. Det går inte att plugga när solen skiner, snön ligger pudrig på marken och luften är sådär Bullerby-rosigt frisk. Det blev en promenad. Inte för att jag behövde eller för att jag inte hade något bättre för mig. Utan för att jag ville.

Veckans stora pluggmiss

När alla redan läst den, flera gånger om. När alla sett filmen, flera gånger om. Då tar jag paus från kurslitteraturen och plockar fram den. Boken. Låt den rätte komma in.
Jag har fortfarande inte lagt undan den. Så. Jävla. Bra.
Och jag kan inte låta bli att bli barnsligt förtjust över att den utspelar sig i min hometown. I min lilla skitiga förort. Jag ser betongen framför mig, Vällingbyhallens slitna skylt, hör tunnelbanan i bakgrunden och förundras över att Tranebergsbron var för svag redan på 60-talet. Det är den ju för sjuttsingen nu också?

Nu ska jag bara övertala den finaste att se filmen med mig.

Det där vi inte pratar om

Egentligen hade jag tänkt skriva om min fantastiska dag, som började med en lång morgonpromenad i ett frostigt Sundsvall och fortsatte med effektivt plugg hela dagen. Men jag skiter i det.

I stället tänker jag tipsa om ett teveprogram alla borde se. Himlen kan vänta. På SVT2 kl 21.30.
Saxat från tv.nu:
Dokumentärserie. Att drabbas av en livshotande sjukdom mitt i livet går inte att förbereda sig på. Men att finna tröst när det känns svårt gör verkligheten lite lättare att acceptera. I veckans program berättar Frida, George, Susanne och Helena om var de hämtar kraft - tröst finns. Vi får också svar på hur omgivningen kan underlätta för den som är sjuk.

Dagens citat

"Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Själen ryser i tomrummet
och vill få kontakt
till vad pris som helst."

Hjalmar Söderberg

<3

Jag fick en fin låt av en fin vän.





Nu passar jag låten vidare till en kär vän. Han heter Björn och han rockar mitt hjärta och min värld.

Små stunder av lycka

Det här är ungefär det första jag såg i morse. En blöt hundnos mot mitt ansikte. Som ville hoppa upp i sängen och gosa. Det fick hon såklart. Sen låg vi och kramades några timmar. Daisy är sötast.
Grymt härligt att vara hemhemma. Göra ingenting och bara ha det bra. Det rockar att vara vuxen och göra vad man vill, men det är jävlar i min lilla låda inte så dumt att komma hemhem och vara liten ibland.

I'm going hemhem

Jag är pinsamt oteknisk. Faktiskt så pass att man skulle kunna tro att min hårfärg är blekt med konstiga syror som trängt in genom skallbenet. Nu är det tyvärr inte så och jag kan inte ens skylla på det. Jag skulle kunna skylla på (för man ska alltid skylla på något eller någon annan) min superhändige far som fixar allt och lite till. Han fixar - jag slipper.
Den här gången har jag lyckats med att paja en säkring. Jag vet inte riktigt hur eller varför, bara att två av mina vägguttag inte funkar. Taklampan lyser, kyl och frys är fortfarande kalla och alla lampor i köksdelen och hallen funkar. Sänglampan, teven och badrummet är dock svarta.
Tur att jag hyr och kan ringa fixarfrasse kvartersvärden! Annars skulle nog hela Borgmästaren snart vara nersläckt...

Nu ska jag åka hemhem till Stockholm, till min superhändige far och min bror elektrikern. Bäst jag passar på och lär mig lite grundläggande ellära.

Förkylningen förvandlar mig till mes

Hur mår jag idag? Dååååligt!
Inte bakis, bara sjukis.

I morgon har jag tenta. Bra tajming. Som tur är i språkriktighet, så lite kaxigt självsäker känner jag mig ändå. Är mer nervös för att orka ta mig dit än hur det kommer gå. Sitter och kikar i böckerna, kan inte koncentrera mig. Oh well, det finns ju omtentor. Visst?

Efter tentan hoppar jag på tåget till Stockholm. Har aldrig längtat så här mycket. Det suger att vara sjuk när man bor ensam. Jag vill ha glass och någon som tycker synd om mig. Förväntar mig att bli rejält ompysslad hemhemma. Kanelbullar och kramar vill jag ha.

Valvaka, check!

Obama är USAs nye president. Nu ska jag sova. När jag vaknar blir det mediebevakning. Puss!

Direktrapport

Elva personer på 22 kvadrat. Ingen har somnat än. Vi har mat i mängder, scones, sockerkaka, te, chips, dip, kex och massor av ost.
Filip och Fredrik leder oss genom natten.
Pulsen stiger. Gäspningarna ökar.

Vi klarar det här.

En helt vanlig sketen tisdag

Mår jag bättre idag? Nej!
Bryr jag mig om det? Nej!
Eller jo... Lite...

Natten blir valvakande med Sveriges blivande journalistelit.
Valet over there ska följas, granskas och analyseras in i minsta detalj.
Ja, eller så är det bara ännu en anledning till att få träffas, flumma och äta onyttigheter.

Lilla armén av gröna monster attackerar

Klockan slår snart lunch och jag har fortfarande inte gått upp ur sängen. Eller jo, för att morgonkissa, hämta tidningen, datorn och en banan och två satsumas som fick vara frukost idag. Men annars så har jag inte rört mig ur fläcken. Min mage känns som en ballong, mitt huvud dunkar som om små gröna monster hade rave därinne och min hals har invaderats av miljoner små gruvarbetare som hackar och sliter på min hals. Feber tror jag inte att jag har i alla fall, men jag har ingen termometer så vem vet...
Ja, det är alltså jättesynd om mig. Ska försöka dricka någonting och sen sova lite mer. Sjuk är tråkigt!

Min kväll med gaylobbyn

Är precis hemkommen från RFSL. En fika på kontoret i Sundsvall. En fika med budskapet att alla ska få komma som de är och vara sig själva. Jag känner mig själsligt tillfredsställd. Jag var välkommen. När jag sa att jag skulle skriva ett reportage sa alla "Vad kul!". På bara några minuter var jag en i gänget. Det där är Johanna, journalisten. Fick många bra intryck, många bra pratminus. Och fick intervjua en politiker på köpet.
Som sa att det inte bara är viktigt att homosexuella kommer ut, utan minst lika viktigt att heterosexuella kommer ut. Säger att det inte är konstigt att vara homosexuell, bisexuell eller transsexuell. Alla är lika. Alla är olika. Alla är lika bra.
Jag hoppas att mitt reportage blir lika bra. Att jag kan förmedla den kärleksfulla, mysiga stämning jag möttes av ikväll.

Kärlek till alla.

En riktig kompis

Jag får mest vuxenpost nuförtiden. Räkningar och "Hej! Vi ser att du är nyinflyttad, här kommer ett erbjudande, bara för dig!". Idag när jag tömde postfacket hittade jag ett stort kuvert i A4-format. Slita upp! Inuti en broschyr för baravara-kurser i Dalarna och en rosa lapp full av kärlek. Från Anja såklart, vem annars? Ett tips om en kurs jag bara måste gå. Jag ska. En vacker dag :)
Lappen avslutas med "kärlek och parkvägsloskor".

I väntrummet

50 timmar och 35 minuter till deadline. 5000 tecken reportage ska skrivas innan det. Jag har inte börjat. Jag väntar på att få träffa folk och intervjua. Sitta i miljön och observera.
Vad gör jag under tiden? Förbereder mig. Har läst på, allt jag kunnat hitta. Har skrivit frågor. Funderat ut flera frågor. Slipat formuleringarna. Funderat på intervjuobjekt. Vems historia vill jag berätta? Och tänkt formuleringar, upplägg på texten.
Huvudet och fingarna kliar av ord som vill ut. Som vill synas och vill läsas. Jag vill skriva nu. Men jag får vänta. Några timmar till.

Dagens roligaste

Det här var så sjukt kul att jag inte kunde låta bli:
http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/article3611899.ab

Nu ska jag sova, tänka på hur mycket jag inte vill ragga, att allt jag vill ha är ett lyckligt förhållande och på alla mina problem jag har som kvinna.

Jag vägrar skriva en enda rubrik till

Har redigerat tills ögonen blödde och fingarna stank gammalt tangentbord. Lite har jag lärt mig i alla fall. Bra blev det mest troligt inte, men skitsamma. Jag ska lära mig, men en annan dag. Under tiden tänker jag skriva, skriva, skriva. Jag trivs så mycket bättre så.

Efter upptäckten av ett helt okej gym på Friskis har kärleken till träningen bara blivit större och större. Tyckte jag förtjänade lite nya träningskläder (det är faktiskt guld för motivationen!) och har shoppat loss både igår och idag. Hittade äntligen ett par överdragsbyxor, att ha vid promenader eller på väg till och från gymmet. Och ett par löpartights. Tighta som ett andra skinn, med blixtlås längst ner vid vristerna, reflexband och en mystisk ficka att lägga viktiga saker i. Invigde dem ikväll, när jag sprang en runda i ett iskallt och mörkt Sundsvall. Det är skönt att ha motivation igen. Det är skönt att kunna andas och kunna tänka klart.

Jag är hemma nu

Det var en bra kväll igår. Förfest hos Angelica, Mamma Mia sing-along på bio och utgång på kåren. Temat för kvällen var dålig musik och att vi aldrig mått så bra som här i Sundsvall. Det är häftigt. Det är skönt att äntligen ha hittat hem.

Korkade vita män

I dagens Sundsvalls Tidning känner Lars Lindén, riksdagsman (kd) att det är dags att lätta sitt hjärta. Artikeln handlar om Lindéns syn på homosexuella och homosexuellas rätt till äktenskap i synnerhet. För det första ska det tydligen kallas för giftermål och inte äktenskap, bögarna och flatorna får nämligen inte erövra (jaa, det är Lindéns eget ord!!) ordet äktenskap.
Inte så jätteöppensinnade Lars Lindén menar att största skillanden mellan homo- och heteroförhållanden är att homoförhållanden är sterila, att de inte kan skaffa egna barn.
Jag undrar vad han har för syn på heteropar som inte skaffar egna barn, för att de inte vill eller inte kan? Är de inte heller lika bra som lyckliga kärnfamiljen?
Dessutom påstår han att han har stöd i sina äktenskapsfunderingar av 30-40 % av Sveriges befolkning, eftersom det känns så "när man pratar med folk".

Alltså, det är 2008. Behöver vi verkligen människor som arbetar mot kärleken?

Länk till artikeln:
http://www.st.nu/nyheter/lokalt.php?action=visa_artikel&id=772200

Om att få ändan ur...

Alltså, ibland undrar jag om jag är dum i huvudet på riktigt. I flera månader (faktiskt!) har jag gnällt om att jag vill träna. Sådär på riktigt, på ett gym, lyfta skrot tills kroppen darrar och ansiktet får en kräftröd ton. Det finns en gymdel på Friskis & svettis. Har jag gått dit? Nej.

Idag fick det vara nog. Sparkade dit min liite för mjuka rumpa (heey, styrketräning fixar!) och utforskade maskinerna med guldsällskapet Joppe.

Jag förstår bara inte varför jag inte gjort det tidigare?

På söndag är jag där igen och till jul är jag starkare än någonsin. Oh, love it!

Jag älskar det här

Det händer faktiskt att jag tvivlar på att jag kommer bli en bra journalist. Jag blir osäker om jag passar här och om jag verkligen vill det här. Sen gör vi något kul och jag inser att det spelar ingen roll om jag skulle vara askass, jag älskar det här alldeles för mycket.

Idag var en sådan dag. Vi lekte tidning. Folk och försvar, Försvarsmakten och Krisberedskapsmyndigheten var där och lärde oss om säkerhetspolitiska frågor. Men mest lekte vi krig. Vitryssland hade tagit sig in i Lettland med väpnade trupper och Nato sätter upp baser i Sverige samtidigt som 276 människor dött i en flygkrasch på Arlanda. Vad är viktigast?

Allt var förstås jättemycket på låtsas. Men en deadline ska hållas och en tidning ska göras. Och även om jag mest springer omkring åt alla håll, sliter mitt hår, svär och kastar papper omkring mig så älskar jag verkligen det här, in i minsta cell. Det är på en larmig redaktion jag vill vara, jag vill skriva ihop texter på tid som inte finns. Och sen vill jag ha redaktionen samlad och så ska alla dunka varandra i ryggen och säga att faan vad vi är bra. Det vill jag göra.

Så... Dala-demokraten har nog aldrig varit så bra som idag. Tack till alla på min redaktion, ni är bäst, grymmast och vi har trots allt en jäkla bra teamwork! Tack för att jag fick leka med er.

RättAd tentA

Så var tentorna rättade. Det gick brA för mig också.

Jag har blivit slapp

Allt i Sundsvall är underbart. Jag är en av de få som inte längtar hem. Jag trivs här, trivs med folket, staden, skolan. Det är bara en enda sak som skuggar min himmel.
Träningen.
Friskis. Är. En. Katastrof.

Jag HAR försökt. Jag har provat flera olika pass. Jag har försökt vara positiv och glad. Jag klarar inte det längre. Jag har ingen motivation kvar.
På mitt fantastiska SATS älskade jag att träna. Behövde ingen motivation, ingen drivkraft. Det var så kul så jag gick dit ändå. Den känslan har aldrig infunnit sig på Friskis och svettis. Nu ger jag upp. Jag håller mig till spinningen som i alla fall är okej och ska försöka ta mig in i gymmet och lyfta lite skrot.

Innan jag flyttade hit lovade jag mig själv att lägga både tid och pengar på träningen eftersom jag blir sur, tjock och otrevlig om jag inte får träna mig slut några gånger i veckan. Nästa år ska jag se till att hålla det löftet.

Jävlar i min lilla låda, jag kan ju!

Hör ni änglakören? Hör ni jublet? Hör ni skrattet som ekar från Köpmangatan i Sundsvall?
Idag var dagen det hände. Jag förstod.

Redigering workshop på schemat hela dagen. Två tidningssidor skulle göras. Välja ut "rätt" texter, välja bilder, sätta rubriker...
I Indesign. Som jag svurit så mycket över.

Men jag kunde. Jag förstod och jag gjorde som man skulle. Jag tror aldrig det blir någon redigerare av mig i alla fall, men jäklar vad stolt jag är.

Världens bästa farmor

Min farmor ringer.
- Du, Anders (min pappa) visade det där du skrev i skolan.
- Observationen menar du? frågar jag.
- Ja, precis. Du, det var ju bra. Jättebra. Ska du gå där i två år till?
- Jaa, två och ett halvt.
- Varför då?! Du kan ju skriva redan. Du behöver inte gå där tycker jag. Du kan ju.

Vissa samtal värmer mer än andra.

Publicerad

Det är ju tur att det finns andra som är grymma på att redigera när jag inte är det. Skrivandet verkar det i alla fall inte vara något fel på. I morse knackade Angelica på min dörr med nya numret av skoltidningen Kåridåren. We're in it!

Det känns lite bättre idag, det må jag säga :)

Hon som blev journalist istället för redigerare

Det här är Gunnar. Gunnar är lärare i Grafisk kommunikation på Hässelby Gymnasium, där jag gick medieprogrammet. Gunnar är en fantastisk liten man, som i alla fall då pendlade från Uppsala till Hässelby (knappt 10 mil) varje dag. På motorcykel. I svart, tight skinnställ.

Varje gång man träffar Gunnar har han alltid en ny liten historia att berätta. Han är på alla sätt och vis en cool man och framförallt är han en bra lärare. Han förklarar så alla - inte bara några - förstår och kan utvecklas från sin nivå. Han peppar och berättar roliga historier när tekniken sviker.

Jag saknade Gunnar och alla andra lärare i Hässelby idag. När InDesign var olydigt och levde sitt eget liv. När jag tyckte att jag gjorde allting rätt så blev det ändå bara fel. Det gick inte ens att skriva ut!

Jag skulle vilja skylla allt på dumma lärare, dumma datorer, dummadumma InDesign. Men sanningen är nog att jag är a little bit to blond för att sitta där framför datorskärmen.

Bilden är förresten tagen på studentlunchen i skolan. Alla lärare spexade. Gunnar var Jerry Williams.

En vanlig dag i min skola

Först en kort föreläsning om observationer. Om att se och reflektera över sin omgivning. Sen övning.
Instruktioner: Allmän plats, en timme. Observera. Skriv max en A4.
Åh. Det bubblade av lycka i magen. Äntligen! Äntligen får jag skriva som jag, som Johanna. Äntligen får jag använda mitt eget språk, på mitt eget sätt. Och det bästa av allt - ingen kan säga att det är fel.

Här är resultatet.

En timme på en parkbänk
En kylig onsdagseftermiddag i Stenstaden. Termometern visar tretton grader, i skuggan känns det kallare. Himlen är ljust blå och molnen bildar en tunn hinna, som ett skydd över staden. Luften är klar men doftar svagt av snabbmat och cigarettrök. Dansbandsmusik hörs över Stora torget, ekar mellan byggnaderna. ”Ingen är som du.” Jag sitter på en grönmålad parkbänk med stomme av svart metall. Bänken är iskall och stenhård och när jag sitter framåtlutad skaver ryggstödet i ländryggen.

Människor skyndar förbi. Alla olika, med olika mål. Jag hör klapprande klackar, tyg som skaver mot tyg. Några har prasslande kassar. Har handlat kläder och mat. Samlat på sig och bunkrat inför hösten. Snart blir det kallt på riktigt. Folk har tjocka tröjor, jackor och har virat in sig i sjalar och halsdukar. Vill stänga kylan ute, vill inte känna vindraget inpå kroppen.

Klockan blir 13.34, den värsta lunchrusningen måste ha avtagit. Ändå är människorna i ständig rörelse. Rusar igenom verkligheten. Nästan ingen stannar upp och ser hösten. Smakar på omgivningen och färgerna. De märker inte krispigheten och den lite råa luften. Ser inte löven, gula av höst. De känner inte lukten av friskhet och solsken. De har inte tid att vara. Ser nästan argt på mig där jag sitter, lugnt på parkbänken. Som att jag var ett hot. Ett hot mot allt de måste hinna med. De känner sig iakttagna och tror kanske att jag ska hindra dem, när jag följer dem med blicken. Det är bråttom nu, verkar de tänka. Bråttom till vad? Var kommer de ifrån, vart är de på väg?

Ibland stannar människor till. Ser någon de känner, måste hälsa. Utbyter de vanligaste hälsningsfraserna och kollar läget. Sen skiljs de och går åt varsitt håll. Bara ett ögonblick, efteråt är mötet förbi och glömt. Måste mot målet.
En duva rör sig framåt med ryckig gång. Letar efter ätbart att picka i sig. Den bryr sig inte om människorna, bara om jakten. Hoppar fram, hittar lite mat. Hoppar vidare. Då hör jag en enkel sång. La, la, la-la-la. En liten flicka, bara några år gammal, går förbi med sina föräldrar. Flickan har ännu inte lärt sig att inte synas. Hon är. Hon finns och hon hörs. Och hon gillar det.

Så märks det att skolorna slutat. Gymnasieelever kommer i stora grupper. Jag hör fragment av samtal och försiktiga skratt. De har lärt sig att inte synas. Vill de inte att folk ska se eller vill de inte störa?

En timme har snart gått. Mina tår är frusna, händerna har vitnat och kinderna blivit rosiga. Jag tänker precis resa mig när jag hör bestämda fotsteg. En ordningsvakt. Han dricker läsk med sugrör ur en pappmugg från McDonald’s. Någonting händer, ett brus hörs från komradion. Han sörplar i sig det sista av läsken, kastar muggen och springer in i gallerian. För honom har jobbet bara börjat. Ute på gatan fortsätter onsdagslunken.

En bra dag

Sitter och läser personporträtt inför morgondagens responsmöte. Slås av tanken - helvete vad bra vi är!
I början av veckan fick vi läsa ingresser som publicerats i vanliga dagstidningar. De var skitdåliga. Alla, jag säger alla, i min klass skriver bättre än så.
Det tycker jag är helt fantastiskt.

Jag är glad idag. Känner mig så lyckligt lottad som får gå här. Som gjorde alla de där högskoleproven för att komma in. Som väntade, längtade, funderade innan jag till slut sökte. Och kom in direkt.
Jag är så glad för alla människor här, människor som är roliga och engagerade. Jag har nog aldrig träffat så många smarta, på riktigt smarta, människor på samma gång.

Credd och kärlek till alla :)

Natt-grubbleri

Klockan är sju minuter efter midnatt. Jag har precis skrivit klart mitt personporträtt. Nu är jag nästan nöjd. Det enda som saknas är en rubrik. Just nu har jag ett jättefyndigt förslag i huvudet. Men jag är övertrött och egentligen är det bara dålig humor. Jag litar stenhårt på att jag kommer att vakna i morgon och ha en fruktansvärt bra och träffande rubrik. Egentligen spelar det inte så stor roll, det här är ett första utkast och hur jag än skriver kommer jag att få massor av kritik på responsmötet med några klasskompisar. Det är liksom det som är grejen med responsmöte.

Nu läggdags.

Nutidsorienteringen är här!

Förresten, ni har väl inte glömt att göra DN:s nutidsorientering?
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3530

Eh ja, det är rätt mycket nördvarning på det, men jag är barnsligt förtjust i frågesporter. I år lyckades jag skrapa ihop 33 av 35 poäng. Hur gick det för er?

Och nej, jag är inte så ödmjuk som jag låter. Jag vill egentligen bara stajla.

Veckan som sådan

Tillbaka i Sundsvall, back to business.

Under förra veckans tentaångest tröstade jag mig med att det skulle bli bättre sen. Sen har inte kommit ännu. Ny kurs - mediespråk och redigering. Verkar kalaskul, men massor av jobb.

Måndag:
Kommer hem. I skolan hela eftermiddagen. Får två skrivuppgifter, skriva ingresser plus ett personporträtt.
Handlar mat.

Tisdag:
Börjar sent. Tar sovmorgon. Skriver ingresser (fyra stycken plus en kortare webbartikel). Deadline på ingresserna. Förmodligen tar jag mig i kragen snart och ringer upp den gamla journaliststudenten som jag ska göra ett personportätt av.
Måste dammsuga. Och tvätta. Boka tvättid?
Fika med brudarna på kvällen.

Onsdag:
Tid för intervju och skrivande på personporträttet.
Inte tränat på över en vecka. Abstinens.

Torsdag:
Deadline på första utkastet av personporträttet.

Fredag:
Föreläsning plus responsmöte på personporträtten, vilket betyder läsa och komma med bra kritik på minst fyra personporträtt.

I Stockholm sa en person till mig att det måste vara hur soft som helst att plugga. Sitta hemma, skriva lite, glassa omkring.
Så ja, här är en glassig vecka, när jag bara är hemma och gaggar.
Soft var ordet.

En helg i Stockholm

Varför min familj är bäst:
Min pappa hämtar mig på Centralen. Och tar min väska, en rosa som går att rulla.
Min syster tycker om att kramas.
Min bror tycker inte om att kramas, men gör det ändå.
Min mamma lagar världens godaste mat. Jag vet att alla säger att deras mammors mat är godast, men det är bara jag och mina syskon som kan säga det utan att ljuga.
Världens sötaste lilla odjur Daisy bor hemma i Vällingby. Och hon kommer ihåg mig och vill gosa med mig. Hela tiden.
Syster följer med och shoppar, fast hon hatar att shoppa med mig. Jag kan aldrig bestämma mig.
Pappa skjutsar, trots att jag har körkort, och shoppar med mig. Han är dåligt smakråd (Vad tycker du? Eh, jag vet inte?) men bra sällskap.
Min bror ska ha mitt gamla rum och fått ny säng. Jag fick inviga. Mums!
Min syster gör allt jag ber henne om. Efter en suck, eller tio.
Sissela var grym, Bar 54 blandar fortfarande grymma daquiris, kusin Carro är söt och Anja är världens bästa.
Puss!

På teater

Nu är jag i mitt älskade Sthlm. Jag och min tokiga familj ska se Sissela Kyle. Min syrra är en mycket begåvad poser :)

T som i tenta

- Journalistik är ingen vetenskap. Det är mest en massa tyckare, sa en av mina lärare under en föreläsning.
Idag ska jag ha tenta på det som inte är en vetenskap utan bara en massa tycka-till.
Har läst igenom lite sammanfattningar under morgonen, rabblat formler...
Jag har ju känt mig smartare, jag har känt mig säkrare. Å andra sidan har jag varit mycket mera lost många gånger också.

Imorgon kommer jag hem. Till Stockholm. Jag längtar.

Dagsläget

Om 25 timmar och 30 minuter: tenta.
Jag vaknar med ont i magen, halsont och känner mig allmänt överkörd.
Great. Timat och klart in i minsta detalj.

Nu seminarium.
Sen tänker jag äta choklad och plugga partipress och etiska regler.
Heja mig!

Vardagsäventyr

"Man får göra ett misstag per dag" brukar en av mina lärare säga. I går gjorde min brevbärare ett misstag.
I min brevlåda låg en paketavi. Jag ser som en kratta och hade beställt linser så det var inte så konstigt. Drog med mig fröken Gästrikland till OK/Q8 för att köpa choklad och hämta paket.
Sträcker fram paketavin och får två paket. Ett med mina linser och ett från CDon. Jag har icke beställt något från CDon, men som den fantastiska optimist tänkte jag att det kanske var en liten överraskning från någon av mina fans, eller någon annan som kanske skänker en tanke till mig ibland. Studsar i väg hem, kastar mig över paketet. Det är ju så kul med presenter!

Besvikelse. Paketet innehåller fem filmer. Alla sopiga. Ett dåligt skämt? Sen ser jag, fakturan. Och adressen till mottagaren. Det är inte jag. Paketet är inte till mig. Beställaren heter Johanna, precis som jag och har samma efternamn. Hon har samma postnummer, men en annan gatuadress.
Egentligen orkar jag inte bry mig. Jag har fått ett paket som inte är mitt för att brevbäraren är slarvig. (Ja, han eller hon är förmodligen jättestressad och det är säkert svårt att hålla reda på allas post, men fortfarande, det är slarvigt.) Jag har dessutom lyckats hämta ut paketet med en avi som inte stämmer med adressen på paketet och utan att legitimera mig.
Å andra sidan tycker jag lite synd om min namne som kommer att få en påminnelseräkning och inga filmer. Jag går nog tillbaka till posten, lämnar paketet och säger att de får fixa biffen. När jag orkar. Och en dag när det inte regnar.

Tre dagar kvar till tenta

Den värsta tentaångesten börjar släppa nu. Jag har pluggat effektivt i flera timmar i flera dagar och jag har faktiskt läst all kurslitteratur, det mesta flera gånger. Jag kan inte göra så mycket mer, bara repetera och repetera igen.
Och ärligt talat, jag har aldrig pluggat så mycket i hela mitt liv (det har ju gått bra ändå...) så jag ska nog fixa det här också.

På lördag åker jag hem till Stockholm. Ska pussa på min hund och på min syster och se på Sissela Kyle. Dricka te eller rusdrycker med kära vänner, diskutera journalistik och skvallra med min farmor och bli ompysslad av mina föräldrar. Tänk er lyxen: lagad mat och efteråt ställer man in disken i en diskmaskin. Fantastisk uppfinning det där.

Äsch, back to business och lite mer plugg. I natt ska jag försöka att inte somna med böckerna på magen. Och kanske inte gå upp okristligt tidigt för att repetera i morgon. Kanske.

Förresten, väldigt mycket tack till mina journalistvänner för att ni vet hur det är med prestatonsångest och slår mig i huvudet. Det hjälpte. Ni är grymma.

Prestationsångest

Sedan jag började journalistutbildningen har min prestationsångest dragit i väg till stjärnorna. Jag känner mig nästan panikslagen när deadline närmar sig och tänker gång på gång: "Helvete! Jag kan inte skriva!"
Och sen fortsätter jag ändra och ändra igen i texterna tills jag blir alldeles snurrig. Snurrig och inte mer nöjd alls.

Det är töntigt och löjligt. Jag är ju här bara för att lära mig. Samtidigt känns det som att jag måste bevisa för någon (mig själv?) att jag faktiskt kan. Dumt är det i alla fall. Att inte lämna ifrån sig texterna när de är klara utan först fem minuter före deadline.

Å andra sidan kan jag inte ens skriva ett blogginlägg utan att läsa igenom det flera gånger...
Slå mig hårt i huvudet någon, snälla?

Dagens mest irriterande

Dagens mest irriterande nummer ett:

Skolan börjar kl 13.15, perfekt läge för sovmorgon. 06.40 vaknar jag. Klarvaken. Tassar upp, hämtar tidningen, öppnar fönstret, lägger mig igen, läser tidning.

Då kommer dagens mest irriterande nummer två:

I Sundsvalls tidning kan man i dag läsa om Owe, 66 som har åldersdiabetes. Som många andra med diabetes i dag följer han Annika Dahlqvists råd slaviskt. Mycket fett och inga kolhydrater med andra ord. Owe är jättenöjd, för hans värden har blivit så mycket bättre. Fint!

Men så berättar han (och jag kan bara hoppas att det är ett tryckfel eller missförstånd) att han promenerar 30-90 minuter varje dag. Vikten har inte förändrats, men däremot har "fettet över buken ersatts av muskler". Det här kallar jag nyheter! Hur, jag frågar H U R är det möjligt att bygga muskler (och i synnerhet magmuskler) utan styrketräning och med en kost baserad på fett? Forskningsrön och vetenskapliga rapporter går bra att posta i kommentarerna. Tack.

Dagens irriterande nummer tre:
Dagens föreläsning. Om "vi och dom" i medierna, om nyhetsrapportering och hur invandrare och människor med utländsk härkomst framställs och skildras i medierna.
Jag vill inte säga mer. Jag är arg.

Jag ska bli bra

Jag brygger nästan fyra koppar kaffe. I köket är det rörigt. I mitt huvud, kanske ännu mer, rörigt. Jag vill skriva en åh fan så bra-artikel om medieutveckling och webbpublicering men det finns hundra saker som lockar mer just nu. Läsa bloggar. Läsa tidning. Måla tånaglar. Dammsuga. Var är min inspiration?
Varför är det så svårt att skriva en nyhet? Och varför är jag mer förtjust i frågorna än i svaren?

Tvivlet kommer. Tvivlet ska bort. Jag ska bli bra. Bättre. Snart ska jag bli nöjd.

Att inte sova

Jag har bott i Sundsvall i lite mer än tre veckor. De nätter jag har sovit gott och hela natten går att räkna på några ynka fingrar. Det beror inte på att jag inte trivs, det gör jag. Jag bara är så här. Jag är kvinnan utan sömn. Hon som ser filmen The machinist och tänker: "Ja, det är precis så det är att inte sova".

Jag blir knäpp och glömsk och okoncentrerad. Jag är ständigt hungrig och helst av allt skulle jag vilja äta strösocker med sked. Kroppen skriker efter energi och jag försöker ge den det. Med grönsaker i alla möjliga färger och former, jag äter mina vitaminer och dricker fruktsmoothies varje morgon. Jag försöker få massa ljus på dagarna och ha mörkt och svalt på nätterna. Jag tränar avslappning och meditation på amatörnivå.
Men ändå. Inte många timmars nattsömn och när jag vaknar känns det värre än kvällen innan.

Kom igen nu, låt mig sova. Jag har inte tid med det här. Det tar för mycket energi, för mycket tankeverksamhet. Jag vill plugga, lära mig saker, spruta ur mig brutalt bra texter.

Och så kryper jag ner under täcket igen och tänker:
"Kanske ikväll..."

Det är måndag

Kommer hem, slår på datorn. Kollar mailen. I inkorgen ligger något med Viagra som avsändare. Hm?
"...make Johanna happy..."
Eh va?
Jag har spamfilter, mail jag inte bett om eller som kommer från någon inlagd i min adressbok hamnar direkt i papperskorgen. Så vad är det här?
Är det ett virus? Det är säkert ett virus. Som jag öppnade.
Satan.

Helgen och annat tjafs

Helguppdatering:

Fredag firades på Kåren med öl och sköna människor. Angelica jobbade sitt första pass, så från och med nu tar jag för givet att jag alltid har förtur vid bardisken :)

Lördagen började med shopping i Birsta med brydarna. Shopping är bra mot pluggångest. Och all annan ångest. Jag köpte två mysiga koftor, en härlig sjal, jeans och ett par örhängen. Bilder kommer mest troligt inte. Det här är ingen sån där modeblogg. Så det så.

På kvällen åkte vi hem till mormor Joppe eller Johanna som hon egentligen heter och käkade tacos i myskläder. Det var tänkt att bli en tidig kväll, men klockan hann bli närmare ett innan jag kom hem. Det är kul när man har trevligt!

Idag är jag trött som ett djur, har pluggat så gott som hela dagen. Fast en promenad till Ica och storstäda hela lägenheten hann jag också med.

I morgon föreläsning med Erik Fichtelius. Man blir rätt bortskämd med stora namn här på journalistutbildningen kan jag lova...

Det här med CSN alltså... del två

Efter lunch (eller egentligen före, eftersom jag inte hunnit äta än) klev jag in på Swedbank med målet: "Ge mig mina pengar!".
Det gick ju inte så bra.
Visst, jag fick träffa en trevlig tjej som hjälpte mig att anmäla rätt konto till CSN men checken som ska ha blivit skickad är verkligen jätteborta. På riktigt.
- Inga problem, jag bara spärrar den och så går pengarna tillbaka till CSN och så kan de betala ut pengarna till ditt konto, säger banktjejen.
Jamen det låter väl för smidigt. Om det inte vore för att det är fredag, så CSN kommer inte att få pengarna förrän i början på nästa vecka och sen ska de vända pengarna och skicka över dem till mitt bankkonto.
- Tidigast i slutet på nästa vecka kan du ha pengarna, men hoppas inte för mycket, hör jag banktjejen säga.
Eh. Tack.

Nejdå, jag är inte bitter, det är ju trots allt fredag.
Men. Tack gode Gud för mitt sparkonto!

Om att intervjua

Gårdagens föreläsning bestod av en heldag med Björn Häger som lärde oss allt om intervjuteknik. En grymt bra och underhållande föreläsning med mannen som jobbat i 20 år på Sveriges Radio, som aldrig stod still och som hade oändligt många historier från medievärlden.
Och jag suger i mig allt som en svamp och längtar tills jag kommer dit. Tills det är min tur att intervjua spännande människor, makthavare eller kanske någon märklig människa långt ute i skogen.
Jag vill leka med ord, gå in i människor, se deras bakgrund och deras tankar. Jag vill leka med timing, med tystnaden och se vad som händer. Jag vill berätta en historia åt någon som inte kan berätta den själv.
Och jag trivs underbart bra i min rosa journalistbubbla.

Det här med CSN alltså...

Så fort man har registrerat sig på kursen och skolan har bekräftat till CSN att man verkligen går i skolan så ska första pengatillskottet komma. Det har funkat för alla, men inte för mig.
Häromdagen kollade jag upp vad som kunde ha hänt och inser att pengarna skulle ha betalats ut den tionde. Det har gått en vecka, jag har inga pengar.
Jag mailar CSN, som av någon jättekonstig anledning inte har telefontid på kvällarna. Dagen efter kommer svaret, CSN använder Swedbank för utbetalningar, men eftersom jag har en annan bank kommer utbetalningen inte automatiskt, utan jag måste meddela CSN vilken bank jag har samt kontonummer. I stället för pengar på ett konto har CSN skickat en check.

Okej, men två frågor:
1. Vilken finstilt liten rad har jag inte läst eftersom jag så totalt missat att jag måste ange vilket konto jag vill ha pengarna på? Jag som trodde jag var påläst...
2. Om checken är skickad den tionde, varför har jag fortfarande, efter åtta (jag sa åtta!) dagar, inte fått den?

Det var dagens I-landsproblem, imorgon ska jag bråka med banken. Heja!

Ja, jag är hög på endorfiner igen

Nu har jag kommit på varför jag känner mig lite avig till Friskis & Svettis. Under dagens skivstångspass kläcker instruktören ur sig:
- Om ni gör dipsen såhär blir det lite lättare.
Du skämtar med mig aprillo? Det är väl klart som sjuttsingen att alla tänker att det är så man ska göra då. Är det inte bättre att peppa folk att våga ta i och öka lite, lite varje gång eller i alla fall någon gång ibland?
Det känns lite som på gympan i högstadiet, när vi hade tjej- och killgrupper. Killarna fick köra baseboll, med allt som hör till, med handske och basebollträ i metall. Tjejerna fick köra brännboll, med ett tennisracket i plast...

Jag saknar mitt älskade SATS just därför, för att instuktörerna alltid peppade och såg till att alla gjorde sitt allra bästa. Det handlar inte om att lyfta tyngst eller springa snabbast, men att göra vad man kan och förbättra sig på sin egen nivå. Det är också därför jag älskar att träna, det är något alldeles speciellt motiverande med att inse att man klarar av saker man kanske inte trodde var möjligt. Att våga ta i, även om det innebär att man grimaserar, ger ifrån sig konstiga ljud och blir blöt av svett. Och som belöning inse att man faktiskt var lite bättre än man trodde.

Så ge mig inte det lättaste alternativet, låt mig prova och ge mig mål att sträva mot. Tack.

Världens bästa fredag?

Dagens skoluppgift: de tre F:en; fånga, fängsla, fascinera.

Runt kl 11 på förmiddagen hämtade en buss alla i jour 08 (that's me!) och bildjour 08 för att åka ut till Birsta, det stora shoppingområdet strax norr om Sundsvall.

Vi fick klara instuktioner: Gör något journalistiskt. Bussen går tillbaka kl 14.30, deadline kl 18.00.

Eh, ja. Jag fixade ihop något om hur Birsta slår ut shoppingen i stan i Sundsvall och pratade med en himla massa folk. Bra övning, för det var inte alls så läskigt som det först kändes. Och igår, strax efter deadline och inlämnande kändes det bra, att artikeln var bra. Men nu, när jag sovit (knappt) på saken så känns det ju såklart mediokert. Ah, det är så det är att vara Johanna. Aldrig, aldrig nöjd.

På kvällen så, sittning på Kårhuset. 300 spänn fattigare, men uppsminkad, iklädd klänning, glansiga strumpbyxor och söndertrampade pumps.

Det var en kalaskväll, trots en aning för många "tjofaderittan lambo" (såg man inte till att bli färdig med den grejen i gymnasiet förresten?) och att jag för kvällen tydligen blivit vegetarian. Jag hade sagt till om att jag är fiskallergiker och fick därför samma förrätt som vegetarianerna. Fint så. Huvudrätten bestod av kyckling. Kyckling är inte fisk. Jag fick det vegetariska alternativet, igen. Lite less blir man ju, hur svårt kan det vara att ge rätt person rätt mat? Å andra sidan, vegetariskt är gott och jag är nog mest tjurig över att jag missade kyckling som jag slapp tillaga själv. Man blir lat som student, vill jag lova.

Johanna hjärta spinning

I dag har varit en riktigt bra dag. Livet i Sundsvall och på Mittuniversitetet tuffar på och massor av nya grejer händer hela tiden. Jag tror jag blir en aning smartare också.

Jag har sålt min själ till Friskis & Svettis och köpt ett gymkort. Känns lite sådär faktiskt, Friskis-upplägget ligger ganska långt bort från vad jag är van vid men jag försöker tycka att det känns roligt och givande att hoppa omkring och göra ologiska armrörelser. Det tycker jag dock inte, men man kan väl ändra sig?
Men i dag, en vanlig sketen tisdag, gick jag på spinning med Johanna i min klass, en lika spinningfrälst människa som jag. Spinning är alltid spinning och det kändes hur bra som helst, äntligen dunkande puls, mjölksyra och svettas på ställen jag inte ens trodde att man kunde svettas på. Spinning är kärlek i dess renaste form, så det så!

Väl hemma satt jag och jäste för mig själv när min granne/klasskompis A stormade (eller nästan iaf) in i min lägenhet och berättade att mindre nyktra gäster var på väg från dagens nollningsaktivitet vinbrännboll. Det blev samling hos för att spana in Filip&Fredriks nya program. Helt okej program, trevlig kväll.

Nu ska jag avsluta kvällen med fantastisk kvällslektyr, TT-språket. Finns att ladda ner som pdf för den nyfikna: http://www.tt.se/ttsprak/

Tvättstugetrubbel

Okej, tvättstugan. Ett äventyr och ett kapitel för sig. Jag har precis tvättat tre maskiner och är inte helt nöjd. Känns inte som att något är helt rent och inget luktar fräscht. Ni vet, lukten av nytvättat som är något av det bästa som finns. Min tvätt doftar av unktvättat.

Inte fick jag torka tvätten heller, eftersom programmet som skulle ta 62 minuter tog närmare 80 minuter. Men härligt, vad gör jag nu med en fullproppad maskin blöt tvätt?
Måste nog slänga in ett tack till min rara mamma som så gott som tvingade mig att köpa en torkställning. Jodå, den kom till användning och är fullbelamrad. Resten hänger på galgar lite här och där.
Eftersom man här i huset bokar sin tvättid med sin nyckelbricka kan ingen annan komma in under din tvättid och det är ju bra. Fast inte riktigt just nu. Tvättiden precis efter mig är bokad, men ingen är där och tvättar. Det betyder att jag inte kan boka tiden för att använda den till torkning efter som någon annan "tvättar". Men det är ju tomt, så jag skulle kunna slänga in tvätten i torktumlaren. Det är bara det att tiden är bokad, så lämnar jag tvätten kan jag inte hämta den sen.
Tack för det televerket!

Kommer jag att bli en tvättstuge-bitch? Svar: JA!

Nu ska jag äta och frysa in köttfärs. På återseende.

Och ja, jag ändrade adressen till bloggen, tänkte att det var enklare. Eller roligare. Eller kanske inget av det. Sån är jag, men välkommen, ny som gammal.

Måndag i drakstaden

Dagens smoothie bestod av kokosyoghurt, banan, blåbär och lite mjölk. Mums!

På schemat i dag står plugg, plugg och lite tvättande.

I kväll klasskamp, som kanske i stället blir Friskis & Svettis och Kristallen-galan.

Resten av veckan:

Tisdag: Föreläsningar hela dagen. Vinbrännboll på kvällen.

Onsdag: Föreläsning. Temafest/maskerad på kåren. Jag ska vara Joakim von Anka.

Torsdag: Föreläsning + biblioteksgenomgång. På kvällen utflykt till Höga kusten med PO Yrsa Stenius.

Fredag: Den fruktade skrivövningen de tre F:en (fånga, fängsla, fascinera). På kvällen sittning på kårhuset.

Lördag: Full like a kastrull. Och förmodligen läskigt mycket plugg.

Nu till böckerna!

Tillägg

Jävlar. Jag inser att mitt förra inlägg kan ses som att jag är en arrogant bitch som lever i min lilla norrländska bubbla och att det enda jag längtar hem till är gymmet.
Så är det förstås inte. Jag saknar och längtar efter er alla.
Jag längtar efter farmor, som när jag ringer henne på 80-årsdagen berättar om alla tårtor hon fått och erbjuder sig att packa ner en bit i en kartong och skicka upp.
Jag längtar efter alla vänner, alla som känner mig utan och innan och ändå är mina vänner. Förlåt för att jag ringer för sällan och inte hinner prata så länge som jag skulle vilja när ni ringer. Jag älskar er och jag har så mycket att berätta att jag inte vet var jag ska börja. Ni ska få flyttkort snart och jag hoppas att ni vill komma och hälsa på snart.

Puss mina bebisar!

Don't pee on my parade

I natt kände jag hemlängtan för första gången. Jag kom hem sent efter faddermiddag, några timmar på kåren och en kopp te hos min granne, vän och klasskompis. Hittade ett oläst exemplar av SATS Magasin och läste ett reportage från mitt SATS. En bild på mina löpband. Jag saknar det.

Det känns lite konstigt att bo i Sundsvall idag. Jag vet inte riktigt om jag förstått att jag faktiskt ska bo här i tre (3) år. Stockholm är ju hemma? Mamma och pappa och bror och syster och hund. Fick mms av mamma idag på nyklippt jycke. Men när jag träffar henne nästa gång kommer hon inte att vara nyklippt längre.
Och ändå, jag känner mig så löjligt hemma här. Jag köper mat som jag vill äta, jag städar mitt hem, jag inreder som jag vill och när jag kommer hem och sparkar av mig skorna i hallen så känns det verkligen som om jag kommit hem, inte bort.

Så. Faddermiddag igår. Det var sjukt trevligt. Vi små nollor och fadderbarn lagade tacos till våra fantastiska faddrar som öste beröm över oss. Sånt gillar vi! Efter mat, drinkar och en hel del vin lunkade vi bort till kåren där det var fullt ös. Det känns konstigt att efter bara en vecka i en helt ny stad ha så många kontakter och när jag spankulerar genom kårhuset måste jag stanna var och varannan meter för att hälsa på människor. Människor som intresserar mig. Människor som intresseras av mig. Det känns märkligt, jag som alltid stått i bakgrunden. jag måste vänja mig, det här är min parad. Våga inte kissa på den.

En Sundsvallsbo fyller en vecka

I dag har jag bott i Sundsvall i en vecka. En helt galen, omtumlande vecka. Och kanske en av de bästa veckorna i mitt liv.

Jag pratar med folk hemma i Stockholm och de säger att det inte har hänt någonting. Hur kan det vara möjligt? Hur kan tiden stå stilla i era liv när nästan hela mitt förändrats?
Jag trivs fantastiskt bra här i Sundsvall och i min lägenhet som ligger mitt i stan med krypavstånd till nästan allt. Bådar gott för sena ölkvällar på kåren, som btw ligger på samma gata :)
Jag har träffat så mycket människor som är så snälla, så roliga och så mysiga. Flera tjejer i min klass bor i mitt hus och jag behöver aldrig känna mig ensam och har alltid sällskap till och från grejer, mycket bra. Jag har dessutom världens bästa faddrar, som tar hand om mig under nollningen, ser till att jag håller koll på grejerna och hittar i stan.

Och skolan. Skolan är fantastisk. Lärarna är aktiva i branschen och showar på lektionerna. Det här är inte stelt och tråkigt, det här är på riktigt. Det handlar inte om att kunna rapa fakta, det handlar om att ha känslan.
Att vara student är ett mentalt tillstånd, som rektorn sa i välkomsttalet.
Men det är hårt att vara journalist. Vi kommer att få jobba hårt, hårdare, hårdast. Vi kommer att bli sågade och våra första uppgifter kommer att vara skitdåliga.
Äntligen! Genom hela grundskolan och gymnasiet har jag bett om kritik på mitt skrivande, men aldrig blivit sågad till fotknölarna. Jag vill utvecklas och bli bra, bättre, bäst och nu har jag äntligen chansen.
Och jag är så fantastiskt nöjd med att jag gick media på gymnasiet, jag känner igen så mycket, hela tänket och mycket uppgifter. Hässelby gymnasium är bra grejer!

Jag är journaliststudent nu. Äntligen.
Och jag kunde inte vara lyckligare.