Lördagens musiktips

Tack för tipset, Anja!

Allt som är konstigt är inte konst

Mitt projektarbete i gymnasiet handlade om depressioner. Man skulle kunna tro att en sjukdom som drabbar nästan alla någon gång under en livstid borde vara okej att prata om. Det är det inte. Min grupp hade många samtal med rektor, skolkurator och skolsköterska. Gör det inte, tyckte de. Hitta på något annat. Det gjorde vi inte. Vi ville berätta om och skildra depressioner på ett vackert och sakligt sätt.

När projektet redovisades vände hälften i dörren. De ville inte se depressioner. De ville blunda.

De som ville se, tittade noga. De läste alla texter, flera gånger. Tittade på alla bilder. Gick därifrån. Kom tillbaka. Tittade mer. Kanske kände de igen sig?

Det var för dem vi gjorde projektet. De som blev berörda. De som behövde se och förstå att de inte var ensamma. Att det är okej att be om hjälp och att det går att må bra igen.

Jag hoppas verkligen att Anna Odell på Konstfack hade samma mål. Men jag tror inte det. Hon hånar psykvården och de som inte mår bra. Hon stampar, trampar och förstör. Det är inte okej någonstans och det är absolut aldrig konst.

Bara jävligt konstigt.

Bild från dagens DN. Illustration: Per-Arne Jonsson.

Det är någonting med utveckling jag gillar

Idag blev veckans projekt klart. En 16 sidor lång bilaga till Sundsvalls tidning (tyvärr bara på låtsas) om hamnen här i Sundsvall.
Jag blir alltid lika hög när jag gör tidning. Jag älskar att se en artikel växa fram, se hur tidningen långsamt, långsamt går från idé till utskrivna a3:or. Jag älskar redaktionen, hur människor ena stunden sitter och knappar vid en dator, för att i nästa stund jaga någon på telefon. Stressen, larmet, paniken innan deadline. (Fast den här gången var det ganska lugnt.) Och sedan ta en kopp kaffe och andas ut. En liten stund.

Efter skolan var jag på spinning. Så fruktansvärt roligt! En fantastisk instruktör, peppande och inspirerande och bra musik. Som jag svettades. Vad mycket kondition jag inte alls har längre. Vad mycket jag ska ändra på det. Mina torsdagar i vår är absolut spikade på cykeln! Och till sommaren är jag snabb som vinden :)



Förresten är min lillasyster sjukt jävla underbart duktig. Cred! <3

När Sveriges baksida visade en ny sida

Jag har laddat batterierna hos mannen. Efter sju timmars tågresa kom jag äntligen till Göteborgs centralstation i fredags. Och möttes av en skuttande man. 190 centimeter lång man, cirka 90 kilogram tung. Som skuttar som en liten flicka. Det är min man, det.

Vi hälsade på hans jobb. Hälsade på mammaraggaren och mr J. Klämde på lurar.
Besökte avenyyyn och kanske sämsta haket ever. Och drack sliskdrink.
Hälsade på hans storebror med söta sambon och ännu sötare brorsdotter. Åt mumsiga pannkakor och pratade karriär.

Men mest av allt tittade vi bara på varandra. Låg tätt intill, näsa mot näsa, tittade in i varandras ögon och andades varandras andedräkt. Det är sånt jag minns bäst. Det är sånt som betyder. och det är därför det är värt allt. Värt 14 timmar tågresa på en helg. Värt att inte ses på veckor i sträck.
För det är de små ögonblicken som räknas.

Journalist med rätt att bråka

Johan Croneman skriver i dagens DN om slappa journalister och köpt journalistik. "Mer än någonsin skriker svensk television efter ett riktigt bra mediemagasin med journalister som vågar bråka." Det fixar vi väl, Sundsvallingar?

Bra dag

Klicka på bilden så blir den större.

Denna veckan ett liv

Om mindre än en halvtimme är det fredag. Jag älskar fredag.
En vecka har gått, ett helt liv har hänt. Känns det som.

I skolan har jag varit från 8-16 varje dag. Oftast lite till. Känns ovanligt och lite konstigt. Men det är kul och jag har växt sedan förra terminen. Jag vågar skriva igen, leka med språket och göra som jag vill. Och det verkar funka så mycket bättre.

Jag är stolt över att jag har börjat träna igen. Tre pass har det blivit den här veckan och det känns skönt att vara seg i kroppen och känna träningsvärken. En känsla som är saknad.
Bodypump idag. Som inledde min kärlek för gym. Jag har inte tränat pump på jag vet inte hur många månader. Sedan förra våren kanske? Men det kändes bra och jag var i alla fall tillräckligt stark. Tyvärr var instruktören modell inte helt jätteung och inte så tjoig och tjimmig och vrålig som jag hade hoppats. Å andra sidan finns det pump-pass varje dag att gå på, så jag ska nog hitta nåt som passar mig.


Veckans filmtips: Benjamin Button. Fantastisk. Se.
Veckans bästa: Min kille har tröttnat på snuttiga kärleksklyschor och kallar mig "kärlekskebab" <3

Jag tränar, alltså finns jag

Äntligen lite endorfiner! Äntligen tränare som tycker att tekniken är viktig och som visar alternativ som är jobbigare, inte lättare.
Att komma till Helex är ungefär som att dö och komma till gymhimlen. Det finns ungefär fem miljarder maskiner och jag har inte hunnit spana så mycket än men jag tror att det finns riktigt mycket fria vikter också. Alltså, jag tror att det här kan bli bra. Riktigt jävla underbart bra.

Och idag drog vår 15-poängskurs på 9 veckor igång. Dubbelt så stor, dubbelt så lång som en vanlig kurs.
Dagen har ägnats åt kommunjournalistik. Information, begära ut offentliga handlingar och skriva två artiklar. Precis allt som kan gå fel gick också fel. Såklart.
Men jag fick ihop det på något sätt ändå. Jag skrev en artikel på rekordtid. Och jag är stolt. Vad Mr Å än säger i morgon så, jag klarade det. En timme före deadline kändes det helt hopplöst och värdelöst. En minut före deadline skickade jag in mina artiklar. Såklart inte världens bästa, det kan ha varit både faktafel och slarvfel, men det spelar ingen roll. För första gången på den här utbildningen har jag skrivit en artikel helt utan prestationsångest och apati.
Jag tänkte inte, jag bara skrev.

Dessutom lagade jag sparrissoppa from scratch helt efter eget huvud till middag. Jag, som aldrig varit någon mästerkock, var stolt som en tupp och berättade för mannen. Hans svar?
- Sparrissoppa? Sparris?! Det är ju inte ens en grönsak, det är djävulens högra hand!!
Det spelar absolut ingen roll, för idag är en bra dag. Trots att det snöregnar spik och tusen nålar.
Endorfiner. Ja, jäklar. Endorfiner.

De sanningar som vi inte vill höra är oftast nyttigast för oss

Föreläsning med Urban Hamid. Reporter som var på plats i Bagdad under Irakkriget.
Så fruktansvärt. Inspirerande.
Om att vara krigskorre. Och människa. Om att se döden. Att möta människorna mitt i kriget, mitt i kaos. Se rädslan och skadorna. Höra drömmarna om framtiden.
Hur orkar man?
Det gör man inte. Man gråter. Man är ständigt på vakt.
Säger Urban Hamid.

Ny termin, ny kurs, ny stress

Tenta i massmedierätt och etik i fredags. En himla massa offentlighetsprincip, yttrandefrihet och tryckfrihet. Och så lite etik på det. Jag kunde faktiskt, kändes det som. Jag tror att det gick bra.
På kvällen firades allas vår mormors 25-årsdag. En sjukt bra och välbehövlig avslutning på termin nummer ett på journalistprogrammet.

Idag startade vårterminen och en ny kurs. Journalistiska metoder. Vilket betyder praktisk kurs och jag ska lära mig göra tidning, tv, radio, webb och foto. En kurs i min smak, helt klart.
8-17 i skolan fem dagar i veckan och kurslitteratur på kvällarna står på schemat. Den här utbildningen ställer inte låga krav någonstans och senast idag fick vi höra att vi inte kan någonting om journalistik. Jag älskar det.

Jaa, men det är ju lill-lördag!

Här sitter jag i en lite för varm, lite för mörk och lite för stökig lägenhet och festar till det med grönt te. Smak av ingefära och citron. Jag kan inte bestämma mig för om det är gott eller äckligt, men bra för magen är det i alla fall. Och är magen glad...

Jag har pluggat hela dagen. Det känns verkligen inte så. Jag har tentaångest så det suger i magen och dånar i huvudet. Och absolut inget fastnar.

Ja, jag borde kanske sova. Men jag är liksom lite för uppe i varv för det. Så jag tänkte bara göra lite nytta medan ögonen ännu håller sig öppna.
Om det bara kunde fastna...

Våga, vinkla och välj bort...

...hellre gripbart än för kort.

Veckan är bokad med tentaplugg och etikföreläsningar. Vad man bör och inte bör skriva som journalist.
Och insikten kommer. Det svåra är inte att veta vad man ska skriva om. Det svåra är att välja bort det man inte ska skriva om.

Your home is where your heart is

Egentligen borde jag kanske känna mig rotlös. Sedan september förra året har jag många "hemma" nämligen.

Hemma, hos mamma, pappa och syskonen. I Vällingby, min för evigt älskade förort. Förorten där jag lärde mig gå, där jag gick på dagis, lärde mig cykla. Där jag gick hela grundskolan och lärde mig skriva, lärde mig räkna, sticka en tröja. Där vänner kom och gick. I Vällingby har jag varit trotsig tonåring, ansvarsfull arbetande vuxen, liten och stor.

Nu är Sundsvall hemma. Min första egna lägenhet. Den lilla staden där jag lär mig journalistik, träffar nya människor och lever studentliv. Utvecklas och växer ett par centimeter för varje dag. Här kommer en del av mitt hjärta alltid att vara. Även den dagen jag flyttar härifrån.

Mitt hjärta har fler delar. Jag har en liten del i Göteborg också. Det är där mannen finns. Mannen som tagit mitt hjärta och som rockar min värld. Det är lite otippat och det är väldigt långt bort. Det gör ont att längta samtidigt som jag älskar längtandet. Det blir en kick och en motivation. Ju större längtan, desto större belöning är det att ses.

Och det spelar ingen roll var jag är någonstans. Det finns alltid ett hemma jag saknar.

Han vet inte hur gammal hon är, men hon får skjuta hans vapen

Jag har sett en dokumentär. Om barn i USA som lär sig skjuta och hantera vapen. Om deras föräldrar (läs pappor) hetsar ungarna till att skjuta.

Det är lite märkligt hur världen fungerar. I vissa delar av världen tvingas barn ut i krig, splittras från sina familjer och blir barnsoldater. I andra delar av världen finns det föräldrar som tydligen tycker att det här med krig och skjutande är häftigt.

Skolskjutningarna kommer på tal. En pappa säger:
- Tänk om bara ett barn (till) hade ett vapen. Då hade det aldrig hänt.
Det säger ju en hel del om vapensynen. Själv tänker jag; vore det inte bättre om inga barn hade tillgång till vapen, så hade ingen alls behövt dö?

Men vad vet jag, när jag var liten fick jag aldrig gå i vapenskola. Jag gick i Mulleskola istället. Lärde mig att man kan äta granskott och koka soppa på brännässlor. I en annan del av världen, alltså.

Och just det, pappan i rubriken. Han står bakom sin dotter som skjuter för fulla muggar. Reportern frågar hur gammal flickan är. Pappan tänker efter en stund och frågar sedan sin dotter. Hon är sju år. Hon är sju år och hon får skjuta med pappas vapen, men han vet inte ens hur gammal hon är.

Kompis, det går bra nu

Jag ska praktisera på Stockholm City i mars.

Jag vet inte hur det gick till, hur jag lyckades. Jag kommer inte riktigt ihåg telefonsamtalet. Men det spelar ingen roll. I'm in.
En bra dag idag, det må jag säga.

Och 2009 ska bli minst lika bra

Jag tänker inte lova, men jag tänker måla. Eh, sätta upp mål alltså.

Jag har aldrig mått såhär bra. Det är förstås kul, men också lite läskigt. Det är liksom så mycket lättare att förlora något man har, jämfört med det man inte har.
Vad som än händer i år kommer jag att försöka ha en bra inställning, fortsätta utvecklas och göra saker jag mår bra av.

Därför ska jag börja träna igen. Hitta ett gym i Sundsvall som jag trivs med och gå på pass som jag tycker är roliga. Bodypump, spinning med hårda och roliga instruktörer, pilates, löpning och massa härlig styrketräning.

Jag ska ta hand om mig själv. Sätta mig först i alla lägen. Göra saker jag mår bra av och skita i sånt som ger mig ångest och ont i magen. Det är inte värt det.

Lära mig nya saker, vidga mina vyer. Göra mitt eget lilla universum lite större.

Göra saker jag inte vågar. Jag vill inte vara den som begränsar mig. Jag flyttade till Sundsvall fast jag egentligen inte vågade. Jag gjorde mycket 2008, på det privata planet, som jag egentligen inte vågade. Men resultatet blev så bra att jag tänker fortsätta leka modig.

Och framförallt tänker jag försöka ha lika jävla roligt som 2008. Jag älskade 2008, jag älskade mig 2008. Jag har bestämt mig för att älska lika mycket, om inte mer, 2009.

Min årskrönika eller varför 2008 rockade

Jag har inte riktigt släppt 2008. 08:ornas år blev mitt år. Året då saker föll på plats och jag blev - för första gången - lycklig.

Mest minnesvärt:
Lillasyster fyllde tonåring i januari. Min lilla syster, som för länge sen växt om mig. Som jag älskade redan när hon var bara någon timme gammal och jag fick hålla henne för första gången, i sjukhussängen på BB. Och jag ville skydda henne från allt ont.

I februari fyllde jag 22, födelsedagen firades med en vecka i Branäs med familjen. Vakna, äta frukost, ut i solen, åka skidor hela dagen, komma hem, duscha, basta, mysa med familjen hela kvällen. Då önskade jag att livet alltid såg ut så.

Jag tog mod till mig (allt mod jag hade faktiskt) och sökte äntligen till journalistprogrammet på Mittuniversitet i Sundsvall. Jag har drömt om att bli journalist länge och egentligen har det aldrig funnits något alternativ. Ändå har jag fegat, tvekat och skjutit upp. Att faktiskt ta steget och äntligen söka var stort för mig. Modet och den slutliga sparken i arslet kom från magkatarren hösten 2007, då jag insåg att jag måste göra saker jag vill och inte saker jag borde.

Daisy. Bushunden och kapet från TV4 och en allergisk fd ägare. I april ringde mamma till mig på jobbet. Hon hade hittat en annons på Blocket.
"Ska vi inte ha en hund?"
"Jooo!"
Och så blev det så.

Amsterdam med underbara Matilda. Ett par dagars semester i juni fylldes av skratt, spring i smala, branta trappor, öl, Anne Frank, flottiga pommes i strutar med majonnäs och så mycket mer. Oförglömligt, spontant och så otroligt välbehövt.

Och sen kom det. Den 10 juli 2008 förändrades mitt liv. Antagningsbeskedet kom. Och jag kom in. På Mittuniversitetet. På journalistprogrammet. Jag hoppade, skrattade och grät nog till och med. Ett mål i livet var avklarat redan nu.

Sedan var det dags för semester igen. Sista veckan i juli tog jag en sista minuten till den grekiska ön Poros, med tre heta brudar. Tyvärr var ön död, hade absolut inget partyliv och nästan bara greker och medelålders turister. Men det var sol, jordgubbssallad och 37 grader varmt och det räckte för oss.

Hemma i kalla, regniga Sverige igen i augusti sprang jag rätt in i kärleken. Jag visste det inte då och jag förstod inte hur det skulle gå till. Inte nu, jag har inte tid, det skiljer 72 mil, hur ska det gå? Ett citat från underbara filmen Tzatziki, morsan och polisen säger det mesta: När den rätta dyker upp säger hjärtat till och då får huvudet säga vad det vill. Så enkelt är det. 72 mil är en världslig sak.

Så var jag en vecka på Torpet, i familjens lilla stuga någonstans i skogarna i Ångermanland. Någonstans mellan Sollefteå, Näsåker och Junsele. Jag hämtade andan, vilade, plockade blåbär och mådde bra.

Min lillebror fyllde 18 år i mitten av augusti. Han har, precis som min syster växt om mig, men jag minns ändå när han var en liten blå plutt i en kuvös på Karolinska. Och jag ville skydda honom från allt ont.

I slutet av augusti gick flyttlasset till min nya stad Sundsvall och min alldeles egna lägenhet. Jag var nervös, nojig, nervig. Rädd för att längta hem, förlora kontakten med kompisarna hemma i trygga Stockholm, rädd för att inte hitta vänner i Sundsvall. Tänk om jag inte klarade utbildningen? Eller - värst av allt - tänk om utbildningen inte passade mig? Tänk om jag inte alls ville bli journalist trots allt?
Men, jag oroade mig i onödan. Som vanligt. Jag hittade mitt fantastiska gäng nästan direkt och min första termin på journalistprogrammet har varit fylld av fika, fester i pyttesmå studentlägenheter, fantastiska föreläsningar, underbara vänner, bra lärare och jag har haft så oslagbart roligt.

Jag lever min dröm och jag är lycklig ända ner i tårna.