Den största kärlekshistorien

Nu är han här. Min prins och hertig av Göteborg. Han kom igår, med mängder av presenter och lagade fläskfilé med mozarella och fetaost.

Behöver jag säga att han är världens bästa pojkvän?

Idag ville vi båda läsa DN, vi har varken läst dagens eller gårdagens.

Jag ser gårdagens förstasida, med Victoria och Daniel. (Vill läsa!!) Så jag säger:

- Men det är okej, jag kan ta gårdagens...

Hans svar?

- Neeej, jag vill också läsa om Victoria och Daniel!

En ännu större kärlekshistoria

Jag har världens bästa kompisar, de här kom med bud idag.

På kortet: Grattis till pensionen! Vi är så lyckliga att du finns. Kärlek från Tulzan och Kia.

Det är mina brudar det <3

(Pensionsskämtet har hängt med sedan jag fyllde 18...)

Tack Tereze och Anja!

En lite större kärlekshistoria

Jag kan inte låta bli att att bli rörd av Victoria och Daniels förlovning. Har precis kollat på Rapports timmeslånga special. Vilken journalistik! Svt har vänt upp och ner på hela världen, sökt människor i vartenda hörn. Pratat med en kioskägare i Tyskland om tidskrifter med kungligheter, letat upp vanligt folk i svenska städer. Och som folk berörs. Äntligen verkar vara ordet på allas läppar. Sötast var den gamla tårögda damen utanför slottet i Stockholm. Och den gamla gubben i Ockelbo som hoppades att han kanske kunde få säga hej till Ockelbosonen Daniel någon gång. "Tänk att prinsessan vill ha en kille från Ockelbo."

Och vilket proffs Claes Elfsberg är. Sitter längst fram på pressträffen, tar frågan och uppmärksamheten som det var den självklaraste sak i världen och ställer frågor som gör sig bra i tv. Precis så proffsig vill jag bli!

Jag tror dom är bra för varandra, kronprinsessan och vad han nu kommer att kallas. Och det känns lite b att bli precis så rörd som alla gamla tanter. Men det skiter jag i. Kärlek är bra skit och det ska man bli rörd av.
Dessutom känns det mycket bra att de valt just min födelsedag som förlovningsdag :)

Dagens mest uttjatade ord: mannen av folket.

En kärlekshistoria

Jag är störtförälskad. I tv.
Jag älskade tv redan på gymnasiet. När vi filmade reklamfilm till vår påhittade samlingsskiva Hits for all moments med de fantastiska låtarna Åka pendeltåg med Markoolio och Rice & curry med Doctor Bombay.
Eller när vi gjorde superparodin Charlottes pinglor, efter Charlies änglar. Med tre killar i huvudrollerna. Så fantastiskt roligt var det!

Och det är lika roligt nu. Jag älskar att filma, jag älskar att redigera, jag älskar att fixa inslag, planera och skriva och läsa in speakar.

Vilken himla tur jag har som får göra mitt alldeles egna tv-inslag imorgon, på min födelsedag.

Nu hörs jag!

Jag brukar inte hålla med Ebba von Sydow, men här får hon till det.
Linda Skugge och Katerina Janouch kontrar med ett "skaffa barn så får du se på stress".

Jag förstår inte resonemanget. Varför är Katerina Janouchs liv mer normalt än Ebba von Sydows? Varför är det finare att säga att man har det jobbigt när man har fem barn? Jag vet inte riktigt hur det funkar i hushållen Skugge och Janouch men i min värld är barn som kommer till världen oftast en medveten och planerad händelse.

Och missförstå mig inte, det är jobbigt att ha barn. Det tar massor av tid och energi. Jag beundrar alla mammor som trollar med knäna varje dag. Speciellt min egen underbara mamma som fixar hus och hem, har ett bra äktenskap och uppfostrar tre snorungar och en hund. Samtidigt som hon jobbar heltid och har koll på allt i hela världen. Det är mycket imponerande!

Själv är jag Fröken Duktig och Prestationsprinsessan ända in i benmärgen. Jag har alltid varit den tjejen som placerats mellan de bråkigaste pojkarna i skolan. För att de ska påverkas av mitt lugn. Såklart var det jag som påverkades av deras bråk och ingen blev lugnare.
På utvecklingssamtalen sas det alltid: "Johanna är jätteduktig och kan så mycket. Men hon måste höras mer." Hur ska en liten tjej höras mitt bland killarna som låter mest?

Om tio år kanske jag skrattar åt det här inlägget. Tänker att jag var bortskämd och hade all tid i världen. Men tills dess så måste vi nog inse att olika delar i livet har olika stressmoment. Den stress och press jag och många unga tjejer känner är i allra högsta grad verklig. Precis lika verklig som den som alla fantastiska mammor känner.

Mer finanskris, tack!

Jag läste i ett TT-meddelande i veckan att USA drabbats stort av finanskrisen. Nu funderar man nämligen på att sluta med dödsstraffet. Det är helt enkelt för dyrt.
Fantastiskt! Alla sätt är bra, så snälla, ge mig mera finanskris! Jag skiter i arbetslöshet och att allt är svindyrt, vi lever ju i alla fall.


Och grattis Saudiarabien som fått sin första kvinnliga parlamentsdeltagare. Någonsin.
Vem vet, nästa årtusende kanske kvinnor till och med får köra bil i landet.

Norrland är ett konstigt land

Jag började dagen med ett spinningpass. Mycket skönt så.
Stående backar, rumstemp som höjdes med flera grader och en luftfuktighet på cirka 50%. Då trivs jag som bäst.

Men så, helt plötsligt, 42 minuter in i passet tar instruktören upp snusdosan och bakar in en snus under läppen. Va?!
Alltså, instruktörer är som folk är mest och jag har sett rökande, supande och snusande instruktörer förut. Men inte under passet!

Det kan bara vara i Norrland som man her in en snus på det där viset...

/Chockad stockholmare

It's all in your head

Det var jag som sa det va?

Hur kan det komma sig att radio är så trist och tråkigt när tv är så underbart roligt?
Det är ju samma sak. Bara lite mera bilder.

Den här och nästa vecka är jag tv-wannabe. Mums!

Jag är min lycka

Alltså, det här gör mig förbannad.
http://www.expressen.se/dejting/1.1467082/lyckliga-singeln-bara-en-bluff

För det första är singlar ingen ras. Singlar är också människor och det finns förmodligen lika många anledningar till att vara singel som det finns singlar. Att jämföra singlar med horor är ett slag lååångt under bältet. Det finns singlar som inte snor andras killar eller som ligger runt, jag lovar.

Självklart behöver alla närhet, men jag tror knappast att kärlek och närhet från en partner är det enda rätta. Kärlek och närhet med djur, barn, föräldrar, syskon och kompisar är minst lika viktigt. I grund och botten handlar det om att känna sig sedd, hörd, behövd och bekräftad. Jämför singlar med ett socialt nätverk och någon i ett dåligt förhållande, med en partner som inte respekterar en...

Och framförallt. Lycka är inget konstant tillstånd. Ingen människa lever ett helt liv rätt igenom lycklig. Vissa perioder är bra, andra lite sämre. Så måste det vara.
Varje människa har ett eget ansvar för sitt välmående. Man blir lyckligare i ett förhållande lika lite som man blir lyckligare om man går ner fem kilo eller vinner tusen kronor på triss. It's all in your head. Du bestämmer om du är lycklig eller inte, du bestämmer vad som får dig att må bra.
Och två olyckliga människor som möts för att skapa ett lyckligt förhållande, njae. Bli lycklig och må bra i dig själv först. Sen kan du bygga lycka med någon annan.

Lycka för mig är att göra något som känns meningsfullt, ha människor runt omkring mig som jag bryr mig om och som bryr sig om mig tillbaka och känna att jag tycker om mig själv. Att packa in hela begreppet lycka i en annan människa känns inte helt rätt. Jag tror absolut på tvåsamhet och kärlek hela livet, om man vill. Men jag måste också vara en hel individ. Utan mig är jag ingen, hur bra partner jag än har. Det går inte att ta emot bekräftelse om man inte själv tror på den.

Det enda som är sant är den gamla mormorsklyschan: Älska dig själv, först då kan du älska någon annan.

Ingen trädkramare

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4429671.ab

Födelsedagspresent till mig själv. I förskott.

Egentligen hade jag tänkt låta bli att köpa kläder ett tag. För jag har massor. Och för att vara liite duktig student och inte bränna pengar som Paris Hilton.
Men så ramlade jag på de här. Grymt snygga, supersköna och till ett vrakpris.
Nästa vecka invigs de på gymgolvet :)

I helgen är jag i Göteborg och blir bortskämd av den vackraste.
Puss!

You can do it if you put your heart into it

Sista gången jag jobbade med radio, någonsin. Var det kanske idag. Och det känns helt okej! Jag har verkligen försökt gilla radio, bli bekväm med utrustningen.

Alltså, jag fattar tänket, berätta istället för prata, låta lyssnarna förstå var inslaget är inspelat genom bakgrundsljud istället för att säga det på en gång. Men nej. Jag gillar inte radio, jag tycker fortfarande att det är platt och mest en röra av ljud.

I morgon slipper jag berätta med ord. Vi har fotoövning hela dagen. Och som jag längtar! Känner mig som ett litet barn på julafton, så kul ska det bli! Att fota, förmedla, visa. Diskutera och analysera bilder och bildspråk. Jag drömmer mig tillbaka till mörkerrummet på gymnasiet och allt känns så himla mycket kärlek.

Så trillar poletten ner. Jag kommer aldrig att bli någon radiomänniska, för jag har det inte i mitt hjärta. Jag tycker radioutrustningen är ful, töntig och jobbig. En kamera däremot... Det känns tufft, coolt och mäktigt.

Och för mig säger en riktigt bra bild så mycket mer än alla radioinslag i hela världen.

(Ironiskt nog vänder sig bilden jag hade tänkt lägga in i det här inlägget så det ser helt snett och konstigt ut...)

När Gud inte är med mig

Det är snöstorm. Minus tio. Jag har mensvärk som känns som att bli knivskuren med taggtråd. Somnade därför inte förrän klockan fyra i natt. Jag mår också illa, som fem kräksjukor på samma gång och orkar inte äta. Jag är likblek och har mörka ringar under ögonen ner till hakan. Och jag ska spela in ett radioreportage. Jag tycker fortfarande att radio är riktigt jävla aptrist.

Sunday bloody sunday.

Radioprat är roligare på sommaren

Jag blir alldeles matt. Min hjärna går ständigt på högvarv. Och trots ständig huvudvärk och oändligt många svordomar så blir jag ändå så inspirerad. Överallt begåvade och kreativa människor och jag dras med av dem.

Läxa till idag: Spela in personporträtt av mig själv. Och sen redigera ihop det i skolan med musik och bakgrundsljud. Efter teknikstrul på hemmaplan kom jag till skolan med andan i halsen och arg som ett bi. Dessutom missade jag genomgången av ljudredigeringsprogrammet.
Jag stängde in mig i ett av radiorummen, öppnade upp allt... och så lossnade det. Jag kom ihåg hur jag skulle göra, 6 år gammal gymnasiekunskap fanns trots allt där i bakhuvudet. Det blev rätt bra och jag är faktiskt riktigt nöjd. Inte radiopratare än, men det var sjukt kul att redigera!

Morgondagens läxa: Skriva manus till direktsändning. Jag å radion. Jag och mitt radiolyssnande. Så bra att jag fortfarande tycker att radio är jättetråkigt och aldrig lyssnar. Vad ska jag prata om? I två till fyra minuter? (Det är faktiskt jättelång tid!) Ska jag prata om vilken radiokanal som var häftigast när jag var liten fjortis? Eller kanske ska jag prata om att jag bara lyssnar på radio när jag kör bil, fast jag kör ju nästan aldrig bil längre...
Fast jag älskar ju sommarpratet i P1. Kommer du ihåg när vi var unga och hungriga Anja? Kommer du ihåg hur vi drömde om att få sommarprata? Hur vi spånade ämnen att prata om och analyserade de som fick chansen att göra sitt eget program...

Inte radiopratare - än

Utvärdering radio dag ett:
Jag är kass på att improvisera och har numera inte bara en speciell telefonröst utan också en speciell radioröst. Ni vet, av det där lite tillgjorda slaget...
Nu borde jag skriva manus om historien om mig själv för att spela in ett porträttinslag av mig själv tills imorgon. Men jag kollar på Tom Alandhs (fantastiska människa!) dokumentär om Ingemar Johansson. Lite mer inspirerande.


Och jag har äntligen köpt ett gymkort. Resten av året hittas jag på Helex. På torsdag ska jag träffa en tränare som ska hjälpa mig att lägga upp målmedveten träning. Känns för himla bra! Jag invigde kortet med ett pass bodypump. Fort som attan gick det och brände och sved precis där det ska. Underbart!
Jag kanske skulle bli bodypump-instruktör istället? Det är så mycket roligare...

Johanna radiopratare?

Idag gick kursen Journalistiska metoder in i fas två. Jag har lämnat tidningsproduktionen och ska i två veckor framåt göra radio. Intervjuer, prator och redigering står på schemat. Bland annat.
Jag är egentligen inget radiofan, vare sig lyssna eller prata själv. Men som den ambitiösa student jag är har jag under eftermiddagen lyssnat både på P4 radio Västernorrland och något skumt, men riktigt roligt, program på P3.
Jag hoppas verkligen att de här två veckorna blir lärorika och att jag faktiskt blir lite radiobiten.

Nattligt uppdrag

Jag sitter och surplar kaffe för att hålla mig vaken halva natten.
Nej, ingen valvaka på g. I natt vankas studiebesök på Sundsvalls tidning och deras tryckeri.
Grymt kul ska det bli!
(Och vilken tur jag har som börjar 13.15 imorgon, till skillnad från andra som börjar redan klockan 08.00...)