Att vara modig är att göra det man inte vågar

Övning ger färdighet tänkte jag och började räkna på hur många gånger jag börjat på nya ställen. Dagis, skola, jobb, praktikplatser.

Jag kom fram till att jag under mina snart 24 år på jorden har jag börjat på nya platser och bytt miljö nästan 20 gånger. Sju gånger har jag börjat i nya skolklasser och jag har haft ungefär nio jobb.

Jag har bott i Norge och flyttat alldeles själv till Sundsvall.

Som liten spelade jag mycket teater och i min fantastiska rolltolkning av Prussiluskan (ni vet tanten i Pippi Långstrump) visade jag trosorna för hela skolan. Plus alla föräldrar på föräldraföreställningen. Visserligen var det med i manus och jag hade gröna mamelucker i glansigt tyg istället för mina egna små blommiga trosor, men ändå. Att jag vågade.

Jag har rest med familj och vänner, bott i en fransk familj. Sett nya platser och provat nya maträtter.

Som nioåring stapplade jag fram i högklackat i tidigare nämnda teaterföreställning. Det var vingligt, det gjorde ont, men det gick bra.

Och ändå är jag nervös för att snubbla på mattan på Mitt i.

Alltså, jag har gjort så många saker som jag trodde att jag aldrig skulle våga. Som jag innerst inne inte trodde att jag skulle klara av. Gång på gång har jag bevisat för mig själv att jag kan så mycket mer än jag tror.

Man skulle kunna tycka att jag har lärt mig av de erfarenheterna. Det har jag inte.

Jag är helt enkelt supernervös för praktiken.

I morgon börjar det.

Om att flytta ifrån

När morgonens första ljus letar sig in genom felvinklade persienner sträcker han ut sin arm och drar mig närmare intill. Lakanen är skrynkliga och det blir alldeles för varmt. Och alldeles underbart. När mobilen skriker "GÅ UPP!" trycker vi på snooze, bara en gång till. Allt vi kan tänka är: Förstör. Inte. Den. Här. Stunden.

Och sen får vi båda springa i väg på dagens äventyr med svettpärlor i pannan och andan i halsen.

När jag kommer hem och blir han glad som en liten hund. Som att det är ett mirakel att jag kom hem, idag också. Som att det är det mest fantastiska som hänt i världshistorien. Och den kalla världen utanför känns plötsligt väldigt långt borta.

Eller när han kommer hem och jag överraskar med middag. Mitt i slammer med grytorna, levande ljus som precis tänts och en gaffel som ligger på sned slår han upp dörren och ropar:

"Mmm, vad gott det luktar hjärtat!"

Vi är vår egna lilla svennebananfamilj och jag älskarälskarälskar det.

Men nu är svennebananprövotiden över. I helgen flyttar jag ut ur lägenheten som fortfarande står i mitt namn. Och han stannar kvar. Det känns lika bakvänt som det låter. Samtidigt som jag ser fram emot praktiken och att få bo i Stockholm igen så känns det inte helt rätt. En del av mig saknas.

Jag kan inte låta bli att undra vad som är svårast - att bo ihop eller bo isär?

5 dagar kvar

Alla andra lever i flyttpanik och packar ner sina liv i kartonger från Clas Ohlson. Själv har jag fullt upp att sortera mina känslor inför praktiken, flytten, separationen.

Jag vet inte vad jag ska känna. Det ska bli så otroligt skönt att bo i Stockholm igen. Slipppa Sundsvall. Det ska bli så skönt med affärer som inte är stängda på söndagar, ett gym som ger mig träningsmotivation och en stad där det faktiskt finns människor. Och det ska bli jättekul att praktisera. Och jätteläskigt.

Men. Jag kommer att sakna B så det värker i hjärtat. Det känns så otroligt skevt att vi ska flytta isär. Separera? Inte bo ihop? Inte äta middag tillsammans? Inte vakna bredvid varandra? Allt det där känns så fel.

Alltså, vi har inte gjort slut, vi ska inte göra slut.

Men han ska jobba i Sundsvall och jag i Stockholm.

Och det suger till i magen när jag inser att det kanske det är såhär det kommer att bli, i framtiden också. Jag kommer att flytta, leta jobb, hoppa från redaktion till redaktion.

Då vill jag bara krypa ihop till en liten boll och fundera på vad som egentligen är värt i livet.

Men B är bäst och säger: "Försök inte, jag kommer att flytta efter dig. Hela tiden!"

Det kommer att bli en vår i en resväska, det känner jag på mig.

Praktiken - nedräkningen

Om en vecka har jag gjort min första dag på Mitt i Stockholm.

Jag har kommit in på redaktionen, kanske fått vänta en stund på rätt person. De 31 Mitt i-tidningarna kommer ut en gång i veckan, på tisdagar, så måndagar är den stressigaste dagen.

Då, när jag kommer. Mitt i hetsen, pressen, stressen.

Finns det ett skrivbord iordninggjort till mig tro? Kommer de att vara glada att se mig, eller kommer de att vara för stressade för att bry sig om praktikanten?

Om exakt en vecka vet jag om jag har gjort en bra första dag. Eller om jag snubblar på mattan och spiller kaffe i tangentbordet.

7 dagar kvar.

En fråga såhär efter Guldbaggegalan

Vad är jag för ett grottmongo som har lyckats missa filmen I taket lyser stjärnorna?

Måste ses. Snarast.

För övrigt ville jag dö lite grann när årets manliga huvudroll Claes Ljungmark skrek "Jag är en alfahanne!"

Så. Himla. Ocoolt.

Uppdateringsångest

För att fortsätta på tentan: Jag fick A. Högsta betyg och kanske mitt bästa tentaresultat någonsin.

Bra flyt.

Och så blev jag nästan publicerad i Sundsvalls tidning häromdagen. Men jag gjorde eh, bort mig. Glömde helt bort att kolla mailen. Det kan ha gjort att jag sumpade min chans till publicering. Mycket klantigt. Nu har jag uppdateringsångest deluxe och vågar bara gå från datorn korta, mycket korta, stunder. Mobilens ringsignal är höjd till hörselskadlig nivå och jag sover med ett öga öppet.

Lära sig av sina misstag, tror jag att det kallas.

Annars mår jag bra. 8 dagar kvar till praktik. Hu.

Jo tack, bara bra

Jag fick inte användning för min kunskap om Sveriges längsta statsminister, men tentan gick bra ändå. Jag gillar enpoängsfrågor som: "Hur många ledamöter sitter i Sveriges riksdag?" Högstadienivå på universitetet, så himla skönt!

Nu bakar jag matpaj som jag fyllt med fynd från frysen och väntar på att mannen ska komma hem. Ikväll ska vi på bio. Sen ska jag vara ledig i tre hela dagar. Skönt liv.

Men hur lång är Reinfeldt?

Det här med att bli en lugn och harmonisk människa har sina nackdelar. Jag har nämligen inte förmågan att bli stressad över en tenta längre. Skönt? Ja, absolut. Inte lika skönt när jag väl får tentan, ser frågorna och tänker "Hoppsan Kerstin!".

Om en timme börjar tentan.

Idag gick jag upp tidigt för att träna klockan 10. En timme senare var jag hemma. I stället för att sista minuten-plugga har jag:

* duschat

* ätit lunch

* druckit te

* kollat mail och facebook

* läst bloggar

* druckit kaffe

* läst nyheter på nätet

* fixat håret

* och bloggat.

Men det ska nog ordna sig ändå. Och om inte annat vet jag att Tage Erlander var Sveriges längste statsminister. Både till kropp och till ämbete. 23 år som statsminister och 192 cm lång. Det är väl allt man behöver veta om Sveriges statsskick? Eller?

Banka in kunskap

Jag har haft "jullov" och flängt runt mellan Sundsvall, Stockholm, Sandviken, Göteborg och Helsingborg. Jag har läst ungefär 100 miljoner sidor om Sveriges statsskick och femtielvatusen offentliga utredningar. Jag har bytt julklappar, ätit godis tills min mage skrek stopp, frossat i skinkmackor och nötter och familjefilmer. Jag har myst med min sambo, min hund och min syrra som blivit gammal nog för moppe. Jag har träffat senaste tillskottet i familjen Schmidt - bebis med världens längsta tår och spelat sällskapsspel som lärt mig massor om världen.

Det har varit kul, intensivt och alldeles underbart.

Nu är jag tillbaka i Sundsvall och pluggar mig tokig inför en tenta på torsdag. Det är inte speciellt komplicerat, men jag saknar en röd tråd och det irriterar mig. Det irriterar mig att jag inte får saker att fastna, trots att jag kan det. Egentligen.

Mitt nollnolltal

Jag har skrivit dagbok sedan jag var ungefär sju år. Ungefär lika länge har jag gjort ett bokslut över mina år, sammanfattat händelser, lärdomar, klokskaper och sånt jag helst vill glömma. Det har jag gjort i år också, både över året och decenniet. Jag hade gärna publicerat det här för alla som möjligen är intresserade. Men det blev alldeles för privat, och det känns inte okej.

Sen ville jag vara lite tvärtom och se in i framtiden och berätta om mitt 10-tal redan nu. Det blev himla glatt och kul och lite nervkittlande.

Jag ska ta en fil kand i journalistik, plugga utomlands, bestämma mig för om jag ska leva nomadliv och haka på alla journalistjobb som finns, från lokaltidningar till skvallerblaskor.

Men sedan blev jag så ledsen när jag insåg hur mycket som kan förändras på tio år. Hur människor kan tas ifrån en och försvinna. Då var det inte lika kul att se in i framtiden längre.

Och vad jag är för en människa om tio år, 33 år gammal, kanske är bäst att vänta och se.

Nollnolltalet kommer i alla fall vara ett decennium som format mig mycket, kanske mest av allt. Jag har gått från 14 år till 23. Från högstadium till universitet. Från depression till lycka som bubblar i blodomloppet. Jag har flyttat hemifrån, träffat den stora kärleken, blivit sambo och uppfyllt en livsdröm. Jag har varit liten tonåring och så otroligt moget vuxen.

Jag har lärt mig att ta tillvara på guldkanterna varje dag. Vara tacksam för det jag har och kämpa för det jag vill ha. Jag har lärt mig att uppskatta det lilla och försöker att se möjligheter i varje situation. Jag strävar efter att alltid utvecklas och bli en mer balanserad och harmonisk människa.

Nollnolltalet, det var så sjukt bra.

Tiotalet ska bli ännu bättre. Jag ska uppfylla drömmar och älska mer. Och göra en sak jag inte vågar varje dag. För att bli modigare, ha roligare och kunna klappa mig själv på axeln varje kväll och säga till mig själv: "Johanna, det där gjorde du bra."

Den vackraste solnedgången finns på Tallnäset. Augusti 2009.