Om tolv timmar

...har jag precis landat i Grekland med min kära vid min sida. En hel vecka, sju dagar och sju nätter för bara oss. Så otroligt skönt och efterlängtat.

Och jag har lovat mig själv att leva i medieskugga. Inte kolla mejlen, facebook, twitter eller läsa tidningar. Bara, bara vila.

Hejdå. Vi ses om en vecka.

Norra Berget, Sundsvall. 15 maj 2010.

Jag har semester!

I en månad. Så. Jävla. Välbehövligt.

"Och jag kan älska."

Såg ni dokumentären om Candrah i måndags? Tjejen som var förlamad från nacken och ner och som skrev brev till Socialstyrelsen och bad om att få dö.

Direkt efter programmet drog jag ut och joggade. Inte för att jag egentligen hade så stor lust, men helt plötsligt kändes det så fantastiskt att jag faktiskt kan springa. Att jag har två armar och två ben som fungerar alldeles perfekt.

Jag är inte helt säker på att man verkligen borde få bestämma över sin egen död. För att det är så himla svårt att verkligen veta om man vill leva eller om man vill dö.

"Om jag blir en grönsak vill jag inte leva längre", säger folk.

Hur vet de det? Tänk om man kan leva ett kalasbra liv, trots att man är förlamad och behöver hjälp med precis allt.

I kväll visade tv4-nyheterna ett inslag om en kille som var just totalförlamad. Han sa att han visst levde ett värdigt liv. Att han njöt av goda viner och att han kunde segla. "Och jag kan älska." Så sa han.

Och att älska, är inte det allt som behövs för ett värdigt liv?

Om en vecka åker vi till Zakynthos

Här ska jag och B bo. Det blir fint.

När var du på teater senast?

Själv var jag där i dag. Men innan dess? Jag minns inte ens. Gymnasiet kanske?

Så dumt. Jag borde verkligen gå på teater oftare. Jag älskar att vara så nära skådespelarna att jag nästan känner lukten av dem. Känner mig delaktig i föreställningen, vet att exakt så här som jag ser den, så kommer den aldrig att spelas igen. För en pjäs växer och förändras för varje gång. Den lever.

Vi såg Ibsens Gengångare, med Helena Bergström i huvudrollen. Den var bra. Se den på Stadsteatern, om du har lust.

Från en snorunge

Den där sortens snuva när man är snuvig så man snörvlar och drar in luft i näsan hela tiden, men när man snyter sig så kommer inget snor ut.

Den snuvan är jobbig.

Sjuk. Supersjuk.

Jag är sjuk. Ont i halsen. Snor i näsan, snor överallt. Och feber.

Jag har knarkat panodil i två dagar. Jag har druckit iskall cola och glass. Matat mig med halstabletter och gråtit floder till första sex and the city-filmen.

Det här är vad jag roar mig med: http://zverige.com/kingkong/

Och jag mår inte ett dugg bättre.

Bondeknark?

Vad lillasyster tänker säga: "Åh, en regndroppe."

Vad lillasyster verkligen säger: "Åh, en drängroppe."

Dagens

Dagens wow: Mamma har skaffat facebook.

Dagens äsch då: Det var bror som skaffat facebook åt mamma.

Alltså jag tänkte blogga

För egentligen spritter jag av lust till skrivandet och skapandet. Det är bara det att min kreativitet dör någonstans på bussen mellan Danderyds sjukhus och Viggbyholm.

Jag har fått ett "specialuppdrag" av min chef. Två veckor ute i Vallentuna, med start i dag.

Jag är en effektiv och kompetent dam så jag tar mitt pick och pack och drar ut till djävulens avkrok och försöker rocka till nyheterna på alla sätt jag kan.

Men efter de här två veckorna sätter jag aldrig mer min fot i Vallentuna, inte frivilligt i alla fall.

Och just det. Det tar ungefär en timme och femtio minuter att komma från Vällingby till Vallentuna. Dörr till dörr. Och lika lång tid tillbaka.