Inte jul i mitt hus

Idag är det tydligen första advent. Jag äger inte en enda julpryl. Det känns ju lite alternativt och rebelliskt sådär. Och ganska skönt att inte ha en massa prylar som ska plockas fram. Stå och samla damm ett par veckor och sen plockas bort. Och så ligga bortglömda i förrådet i ett år.
Kanske slår jag till på en julpryl eller två om jag får lust. Men mest troligt inte.

Det är fest i Borgmästarens lokal men jag är inte bjuden

Jag tänkte att jag skulle sova tidigt ikväll. Vara duktig och seriös en löningslördag som denna. Kompensera för allt ickeplugg när elaka monster rev i min hals.

Det är bara det att ingen annan tänkt som jag. Det är fest i lokalen här precis under. Och inget fel i det, jag gillar fest. Bor man i studentlägenhet får man köpa att det aldrig är helt tyst. Det ingår i paketet. Men. Lite krav på bra musiksmak kan man väl ändå kräva?
Dunk-dunk-dunk-dunk-dunk börjar bli lite tjatigt nu.
Kan man gå ner och knacka på lite försiktigt och säga: Ursäkta, men vissa försöker faktiskt sova. Kan ni spela nåt lite mer kalasigt?

Utan lexikon försmäktar jag på denna ö

Jag går lite på halvfart idag. Är så oändligt trött. Läser McQuails masskommunikationsbibel och det går ganska bra. Men jag har upptäckt årets miss. Mitt engelska lexikon står kvar i bokhyllan i Stockholm. Akademisk engelska gör mig snurrig och det är frustrerande att skriva uppslagsord på internet. Det känns inte lika äkta.

"Din sorg är min tröst"

Jag kan inte sova. Jag fastnade framför svt play och hittade dokumentären om Ulla-Carin Lindquist. Kommer ni ihåg henne? Rapportankaret som fick ALS.

Det är rörande, det är gråtigt och faktiskt nästan utan hopp. ALS är liksom slutet. Man tynar och tynar tills man är borta.
Men ändå. Se. Det är bra. Och viktigt. Det är viktigt att bli berörd.

http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=565460

Men jag är i alla fall kritisk

Sista minuten-skriver en kritisk analys av en artikel om fiskodling. En uppgift i grupparbetet om vinklingar i pressen. Vad som blir nyheter, varför och vilken vinkel journalisten väljer. Alltså, jag blir säkert en mycket mer medveten mediekonsument av uppgiften, men jag tvivlar ärligt talat på att jag blir en så jäkla mycket bättre journalist.

Levande igen

Haha. Jag har klarat mig. Igår gick jag och la mig vid fyratiden på eftermiddagen. Med tjocka strumpor och mjukisbyxor kröp jag ner i sängen. Omsvept med en filt och täcke och en till filt över mig. Jag frös så jag skakade ändå. Sen har jag sovit från och till till för ungefär en timme sen.
Och nu är jag i alla fall feberfri. Halsen är fortfarande dum, men annars mår jag rätt så bra.

Nu grötfrukost med frusna bär. Nej, jag är icke präktig, jag tycker faktiskt att det är jättegott.

Typiskt mig

Jag börjar tro att jag är en lat jävel. Att min kropp har ett inbyggt antistress-system. Jag har fullt upp så gott som varje dag fram till jul. Vad händer? Jag blir sjuk förstås. Inte så där lite småseg utan självklart nära döden-upplevelsesjuk. Tack för den.
Min hals gör ont som tusen kilo taggtråd och jag kan inte ens dricka.

Nu ska jag till apoteket och köpa mig fattig på vitaminer, halstabletter och värktabletter. Har jag tur lyckas jag blanda ihop en riktig pillercocktail som gör mig så snurrig att jag inte ens märker att jag är sjuk.

Och så var vi tillbaka i verkligheten igen

Jag sitter fortfarande på tåget. Prognosen är just nu 17 minuter sen vilket borde betyda att jag är i Sundsvall om ungefär tio. Eller kanske inte, just nu står jag still. Tågmöte.

Alldeles nyss kom en gubbe fram till mig. Modell äldre, tjock, luktar sprit. Generation viktig-petter.
- Har du varit inne på den toaletten? (pekar)
- Nej...
- Kissar du aldrig?! För om du går in på den så får du se den äckligaste toaletten du någonsin varit med om!
(Tror han verkligen det? Jag har sett bra mycket äckligt i mina dagar, bland annat gubben framför mig som av någon konstig anledning inte kan fästa blicken.)
- Du kanske borde ta det med personalen i stället?...
- Tror du inte jag har gjort det? Oj, vad jag har pratat med personalen! Men jag är gammal pensionär, ingen bryr sig väl om mig. (Jaa, kom igen, offerkortet funkar väl alltid!) Men du är ju framtiden, du ska ju bo i det här landet i minst 50 år till. (Men alltså, är gubbfan synsk eller vad?) Det här samhället blir bara värre och värre, du måste ju ta ditt ansvar. (Men åh, dumma Johanna! Självklart måste jag uppfostra och potträna vuxna människor i första klass!)

Karln avslutar med att påpeka att det verkligen inte är bra att ha datorn i knät som jag har. han har minsann gjort undersökningar på strålningen och den är sannerligen mycket stark. Om jag ska skaffa barn någon gång så kan det vara bra att tänka på. Så där i all välmening då?

Lyx på riktigt

Egentligen vill jag bara lite blygsamt sådär be om ursäkt. Jag har nämligen lyckats knipa åt mig den finaste killen. Ledsen att det inte blev över något till alla andra.

Jag är en mycket omtyckt och bortskämd flicka. Helgen har varit underbar, jag har fått goda middagar, frukost på sängen, massage, filmmys och alltid med en stolt kille vid min sida. Vi har pratat i timmar, haft roliga roadtrips mellan Göteborg och Helsingborg, gått på julmarknad på Liseberg och pussats. Jag har skrattat och gråtit (jag har separationsångest deluxe och att frivilligt behöva åka ifrån sin kärlek är tortyr, på riktigt).
Och jag har förstått att lyx är att tillbringa tid med någon man tycker om.

En snabb koll i kalendern visar att veckan blir tuff. Jag är fulltecknad nästan varenda sekund och jag ligger redan efter. Men vad gör det när jag har laddat batterierna med den bästa och är lycklig?

Hej mitt vintersegastillastående land

Är det inte märkligt att ett land, som ligger så långt norrut som Sverige gör, varje år förlamas av lite snöfall? Alltså, det är mjuka kristaller av fruset vatten, inte atombomber och talibanvapen som kommer ner från himlen.
Jag sitter på tåget. Från Göteborg till Sundsvall. Just nu är jag någonstans mellan Gävle och Söderhamn och är 15 minuter sen. Ja, det är helt normalt. Det har ju faktiskt snöat. Inte kan man begära att tågen går som på räls då inte.

För kärleks skull

Jag har åkt tåg i sju timmar. Just nu är jag strax utanför Göteborg i en vagn fylld av mer eller mindre onormala människor. För kärleks skull, som sagt.

Idag är ingen vanlig dag för idag har Elisabeth namnsdag

Idag har jag namnsdag. Så när jag tömde postfacket låg istället för gamla trista räkningar två roliga brev. Choklad och kort från mamma. Hoppas håret blev fint!

Och brev och trisslotter från mormor. Med tillägget: "Vinner du en miljon så kan du bjuda mig på en Mallorcaresa, eller en massagefåtölj." Tyvärr mormor, 25 kronor ger varken resa eller fåtölj. Jag fixar ny lott, så håll tummarna för att vi kommer till solen!

Tack mamma och tack mormor!

Jour -08 (min klass, det är så vi kallas här) hade klassfest igår. Det känns i huvudet idag. Det är det värt.

Pluggtips (med töntfaktor)

McQuail är precis så tråkig som det ryktas. 600 sidor masskommunikation på nästan obegriplig akademisk engelska. Benen är ännu mer rastlösa nu och jag byter ställning på stolen minst en gång i minuten.
Och läser högt. Annars orkar jag inte. Hänger inte med, tankarna surrar iväg. Men läsa högt funkar. Fast det går långsamt.

(Ni ser det framför er va? Rastlös 22-åring som hoppar på stolen och läser kurslitteratur högt på stapplande engelska...)

Bland böckerna

Är det bara jag som får myror i brallorna av att sitta, timme efter timme, framför böckerna? Benen får liksom egen vilja, vill resa på sig, sträcka ut sig. Springa lite, hoppa kanske? Fingrarna trummar och tårna vickar i en takt som inte finns. Okej, koncentration. Fokus. Minuten senare spritter benen igen.

Och egentligen tycker jag att litteraturen är riktigt intressant.

Jag gör som jag vill

Det går ett rykte om att jag är duktig. I hela mitt liv har jag hört att jag är en duktig tjej. Att jag gör duktiga saker och är duktigduktigduktig.

Då skulle man ju kunna tro att jag har stark självdisciplin. Så är det inte. Jag är en otrolig känslomänniska och väldigt viljestyrd. Vill jag inte dammsuga så gör jag inte det. Vill jag inte diska så struntar jag i det. Vill jag inte plugga så gör jag något annat i stället.

Idag var en sådan dag. Det går inte att plugga när solen skiner, snön ligger pudrig på marken och luften är sådär Bullerby-rosigt frisk. Det blev en promenad. Inte för att jag behövde eller för att jag inte hade något bättre för mig. Utan för att jag ville.

Veckans stora pluggmiss

När alla redan läst den, flera gånger om. När alla sett filmen, flera gånger om. Då tar jag paus från kurslitteraturen och plockar fram den. Boken. Låt den rätte komma in.
Jag har fortfarande inte lagt undan den. Så. Jävla. Bra.
Och jag kan inte låta bli att bli barnsligt förtjust över att den utspelar sig i min hometown. I min lilla skitiga förort. Jag ser betongen framför mig, Vällingbyhallens slitna skylt, hör tunnelbanan i bakgrunden och förundras över att Tranebergsbron var för svag redan på 60-talet. Det är den ju för sjuttsingen nu också?

Nu ska jag bara övertala den finaste att se filmen med mig.

Det där vi inte pratar om

Egentligen hade jag tänkt skriva om min fantastiska dag, som började med en lång morgonpromenad i ett frostigt Sundsvall och fortsatte med effektivt plugg hela dagen. Men jag skiter i det.

I stället tänker jag tipsa om ett teveprogram alla borde se. Himlen kan vänta. På SVT2 kl 21.30.
Saxat från tv.nu:
Dokumentärserie. Att drabbas av en livshotande sjukdom mitt i livet går inte att förbereda sig på. Men att finna tröst när det känns svårt gör verkligheten lite lättare att acceptera. I veckans program berättar Frida, George, Susanne och Helena om var de hämtar kraft - tröst finns. Vi får också svar på hur omgivningen kan underlätta för den som är sjuk.

Dagens citat

"Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Själen ryser i tomrummet
och vill få kontakt
till vad pris som helst."

Hjalmar Söderberg

<3

Jag fick en fin låt av en fin vän.





Nu passar jag låten vidare till en kär vän. Han heter Björn och han rockar mitt hjärta och min värld.

Små stunder av lycka

Det här är ungefär det första jag såg i morse. En blöt hundnos mot mitt ansikte. Som ville hoppa upp i sängen och gosa. Det fick hon såklart. Sen låg vi och kramades några timmar. Daisy är sötast.
Grymt härligt att vara hemhemma. Göra ingenting och bara ha det bra. Det rockar att vara vuxen och göra vad man vill, men det är jävlar i min lilla låda inte så dumt att komma hemhem och vara liten ibland.

I'm going hemhem

Jag är pinsamt oteknisk. Faktiskt så pass att man skulle kunna tro att min hårfärg är blekt med konstiga syror som trängt in genom skallbenet. Nu är det tyvärr inte så och jag kan inte ens skylla på det. Jag skulle kunna skylla på (för man ska alltid skylla på något eller någon annan) min superhändige far som fixar allt och lite till. Han fixar - jag slipper.
Den här gången har jag lyckats med att paja en säkring. Jag vet inte riktigt hur eller varför, bara att två av mina vägguttag inte funkar. Taklampan lyser, kyl och frys är fortfarande kalla och alla lampor i köksdelen och hallen funkar. Sänglampan, teven och badrummet är dock svarta.
Tur att jag hyr och kan ringa fixarfrasse kvartersvärden! Annars skulle nog hela Borgmästaren snart vara nersläckt...

Nu ska jag åka hemhem till Stockholm, till min superhändige far och min bror elektrikern. Bäst jag passar på och lär mig lite grundläggande ellära.

Förkylningen förvandlar mig till mes

Hur mår jag idag? Dååååligt!
Inte bakis, bara sjukis.

I morgon har jag tenta. Bra tajming. Som tur är i språkriktighet, så lite kaxigt självsäker känner jag mig ändå. Är mer nervös för att orka ta mig dit än hur det kommer gå. Sitter och kikar i böckerna, kan inte koncentrera mig. Oh well, det finns ju omtentor. Visst?

Efter tentan hoppar jag på tåget till Stockholm. Har aldrig längtat så här mycket. Det suger att vara sjuk när man bor ensam. Jag vill ha glass och någon som tycker synd om mig. Förväntar mig att bli rejält ompysslad hemhemma. Kanelbullar och kramar vill jag ha.

Valvaka, check!

Obama är USAs nye president. Nu ska jag sova. När jag vaknar blir det mediebevakning. Puss!

Direktrapport

Elva personer på 22 kvadrat. Ingen har somnat än. Vi har mat i mängder, scones, sockerkaka, te, chips, dip, kex och massor av ost.
Filip och Fredrik leder oss genom natten.
Pulsen stiger. Gäspningarna ökar.

Vi klarar det här.

En helt vanlig sketen tisdag

Mår jag bättre idag? Nej!
Bryr jag mig om det? Nej!
Eller jo... Lite...

Natten blir valvakande med Sveriges blivande journalistelit.
Valet over there ska följas, granskas och analyseras in i minsta detalj.
Ja, eller så är det bara ännu en anledning till att få träffas, flumma och äta onyttigheter.

Lilla armén av gröna monster attackerar

Klockan slår snart lunch och jag har fortfarande inte gått upp ur sängen. Eller jo, för att morgonkissa, hämta tidningen, datorn och en banan och två satsumas som fick vara frukost idag. Men annars så har jag inte rört mig ur fläcken. Min mage känns som en ballong, mitt huvud dunkar som om små gröna monster hade rave därinne och min hals har invaderats av miljoner små gruvarbetare som hackar och sliter på min hals. Feber tror jag inte att jag har i alla fall, men jag har ingen termometer så vem vet...
Ja, det är alltså jättesynd om mig. Ska försöka dricka någonting och sen sova lite mer. Sjuk är tråkigt!