"Och jag kan älska."

Såg ni dokumentären om Candrah i måndags? Tjejen som var förlamad från nacken och ner och som skrev brev till Socialstyrelsen och bad om att få dö.

Direkt efter programmet drog jag ut och joggade. Inte för att jag egentligen hade så stor lust, men helt plötsligt kändes det så fantastiskt att jag faktiskt kan springa. Att jag har två armar och två ben som fungerar alldeles perfekt.

Jag är inte helt säker på att man verkligen borde få bestämma över sin egen död. För att det är så himla svårt att verkligen veta om man vill leva eller om man vill dö.

"Om jag blir en grönsak vill jag inte leva längre", säger folk.

Hur vet de det? Tänk om man kan leva ett kalasbra liv, trots att man är förlamad och behöver hjälp med precis allt.

I kväll visade tv4-nyheterna ett inslag om en kille som var just totalförlamad. Han sa att han visst levde ett värdigt liv. Att han njöt av goda viner och att han kunde segla. "Och jag kan älska." Så sa han.

Och att älska, är inte det allt som behövs för ett värdigt liv?