Världens bästa fredag!

Världens bästa fredag firas med kanske världens bästa skaka rumpalåt. Jag brukar försöka smyga in den så många gånger som möjligt på alla fester, men det brukar inte gå så bra.

Jag verkar vara den enda som känner hur denna låt vibrerar i rumpfläsket.

Ha en bra fredag! Puss!

Note to self

Ibland tycker jag att livet är lite trist. Guldkanten har tagit semester och ingenting känns riktigt lika kul som det brukar.

Och sen tränar jag. Släpper lös adrenalinet på gymmet. Och förstår inte hur jag tidigare kunnat missa hur u n d e r b a r världen är.

Träna = roligt.

Inte träna = tråkigt.

Tack!

I dag är jag tacksam för:

* Att B fick ett bra bemötande på akutmottagningen.

* Att vi lever i ett land där det går att få bra, kompetent akutvård.

* Att han fick åka hem med mig och slippa bli inlagd och att han just nu mår bra.

* Att jag har tillbringat en otroligt mysig kväll med Emelie och B, med hämtmat, chips, pepparkakor, Robinson och film.

* Att jag är frisk och mår bra i kropp och själ.

* Att jag är den jag är, en fantastisk människa som kan känna, tänka, prata, ta hand om mig själv och andra.

* Att jag är omgiven av människor som får mig att må bra.

* Att jag har lyxen att kunna äta när jag är hungrig, sova när jag är trött, dricka när jag är törstig och värma mig när jag fryser.

Vaccinerad!

Jakten på vinterdäcken

Jo, det var så här att vi behövde vinterdäck till vår lilla bil häromdagen. B hade spanat in fyra praktexemplar till fyndpris på Blocket.

"Dom däcken ska vi ha!" sa vi.

B ringde säljaren och frågade var och när vi kunde komma och kolla på däcken. Han fick reda på plats och att det gick bra att komma ett par timmar senare samma dag. Vi hoppade in i bilen och slirade iväg mot däcken. Redan utanför huset fastnade vi i trafiken och blev stående vid ett rödljus i många, långa minuter. (I lilla Sundsvall, can you believe it?!)

Sedan rullade färden på. I alla fall ett litet tag till. För vägen kändes inte riktigt rätt. Dessutom var vi sena på grund av trafiken, som var helt brutalt jobbig denna dag. Så B ringde återigen gubben som skulle möta upp oss med däcken. Han gav en knackig förklaring och vi snurrade vidare på vägarna.

Och hamnade i skogen. Mitt i ingenstans där mobilerna knappt hade täckning och där inga gatlyktor fanns. Dimman låg tät och vägen var hal och nu hade det gått nästan två timmar. Som grädde på moset hade jag huvudvärk modell värre och började så smått tappa tålamodet.

"Var är vi? Var ska vi? Och varför ger gubben vägbeskrivningar som inte stämmer" sa vi till varandra.

Och ringde gubben igen. Och hans brorsson. (Som pratade en norrländska som B hade lättare att förstå.)

Och till slut. Till slut insåg vi att gubben gett oss en vägbeskrivning på gamla vägen. Och att vi kört motorvägen och kommit bakifrån och från andra hållet. Och när vi pratade med gubben trodde han att vi kört för långt och bad oss vända. Och så kom vi ännu mera fel.

Efter två timmar kom vi rätt. Då hittade vi gubben och hans röda skåpbil.

"Välkommen", sa gubben. "Nu ska vi upp i skogen!"

Och skogen blev det. Gubben tryckte plattan i botten på snöig grusväg och vi försökte hänga efter så gott det gick på slitna sommardäck. Snart kom vi till en gård, mitt i ingenstans, mitt i mörkret och snön. Vi blev blöta om fötterna och fick se på däcken. Eftersom vi (läs jag) skämdes eftersom vi hittat så dåligt och var så sena köpte vi däcken på en gång. Men de var fina och nya, så det var ett kap.

Sedan visade gubben sina kossor och sina får och berättade för oss att det bara var att åka väg 86 hela vägen hem. Så då gjorde vi det. På slitna sommardäck.

"Kör försiktigt nu så vi inte hamnar i diket!" sa hönsmamman. (Jag, alltså.)

"Ja, ja", sa B. Och körde i diket.

Han säger att vi bara nästan körde i diket och att det aldrig var någon fara, men jag, jag vet att det var ett mirakel att vi kom upp igen utan att behöva ringa bärgningsbil och putta på bilen i flera timmar.

Så det gick bra till slut. Och efter ett par pustande och frustande timmar i "Gör det själv-hallen" på OKQ8 hade B lyckats byta till de nya, fina däcken.

(Själv låg jag hemma och hade det bra framför Ullared och värmde mina frusna fötter.)

Slutet gott, allting gott. Typ så.

Jag är en mycket lyckligt lottad flicka

Ett signerat kontrakt

Igår skrev jag på kontraktet och idag postade jag det.

Praktiken, mindre än två månader kvar. Pirrigt!