För vi har solen i ögonen

Den 1 juni tog vi en sista minuten till Zakynthos, Grekland. Så jävla nice!

Vi badade, åt god mat och hade det för himla bra.

Hotellpoolen var rätt så tom när inte tjocka engelska ungen som badade med t-shirt och shorts hoppade bomben.

Vi åt lunch på Popeye's varje dag, med världens skönaste personal som pratade grekisk politik med B och kallade mig för "very beautiful lady" och mutade oss med glass till efterrätt.

Vi drack gigantiska öl. Tack vare britternas intåg på ön behövde vi aldrig sakna pints och pommes. Det serverades nämligen till allt. Ickegenuint, men gott!

Vi hyrde bil och kom till den här stranden efter tips från grekiska tanten i hotellreceptionen. "Porto Roma, very good!"

Med den här fantastiska utsikten. Jag ville aldrig åka hem.

B gillade läget och lyssnade på förra årets sommarprat i podversion. Vi blev fullsmockade med klokhet. Morgan Allings sommarprat rekommenderas starkt.

Drack goda drinkar på engelska puben, där vi kollade på Britain's got talent med pensionärerna och lyssnade på bartendern med tutan och dj:n som var tokig karaoke.

Så här nöjda var vi då.

Kanske är det ett tecken på att jag lever i en resväska?

En gång i mitt liv hade jag en liten kompaktkamera. En jättefin Canon som var så himla, himla bra. Och pytteliten. Den kunde följa med överallt.

Men en dag försvann den. Spårlöst. Jag vände upp och ner på lägenheten i Sundsvall. Vände upp och ner på mitt rum i Stockholm.

Jag letade under vartenda dammkorn.

Och funderade. Och funderade. Men borta var den, kameran.

Så i söndags skulle jag åka till Sundsvall. Tog fram en resväska jag inte använt på länge och började packa. Och såg en konstig klump i en ficka i väskan.

Kameran! Min fina, fina kamera. Äntligen hemma igen.

Uppdrag granskning i kväll

Om sjukdomen ingen pratar om. Om vården som inte finns. Om tjejerna som har så jävla ont.

Klockan 20.00.

Se det.

Om tolv timmar

...har jag precis landat i Grekland med min kära vid min sida. En hel vecka, sju dagar och sju nätter för bara oss. Så otroligt skönt och efterlängtat.

Och jag har lovat mig själv att leva i medieskugga. Inte kolla mejlen, facebook, twitter eller läsa tidningar. Bara, bara vila.

Hejdå. Vi ses om en vecka.

Norra Berget, Sundsvall. 15 maj 2010.

Jag har semester!

I en månad. Så. Jävla. Välbehövligt.

"Och jag kan älska."

Såg ni dokumentären om Candrah i måndags? Tjejen som var förlamad från nacken och ner och som skrev brev till Socialstyrelsen och bad om att få dö.

Direkt efter programmet drog jag ut och joggade. Inte för att jag egentligen hade så stor lust, men helt plötsligt kändes det så fantastiskt att jag faktiskt kan springa. Att jag har två armar och två ben som fungerar alldeles perfekt.

Jag är inte helt säker på att man verkligen borde få bestämma över sin egen död. För att det är så himla svårt att verkligen veta om man vill leva eller om man vill dö.

"Om jag blir en grönsak vill jag inte leva längre", säger folk.

Hur vet de det? Tänk om man kan leva ett kalasbra liv, trots att man är förlamad och behöver hjälp med precis allt.

I kväll visade tv4-nyheterna ett inslag om en kille som var just totalförlamad. Han sa att han visst levde ett värdigt liv. Att han njöt av goda viner och att han kunde segla. "Och jag kan älska." Så sa han.

Och att älska, är inte det allt som behövs för ett värdigt liv?

Om en vecka åker vi till Zakynthos

Här ska jag och B bo. Det blir fint.