Vardagslyx

Fint

Det här är det finaste jag sett på länge. Som den språknörd och ordtrollare jag är blir jag förstås helt löjligt förtjust i det här. 

Alla har rätt till ett språk. Alla har rätt att känna glädje i att berätta och bli lyssnade på.

Saker man kan utläsa från den här bilden

1. Vi kommer att få blåögda barn

2. med äppelkinder

3. och fåniga flin.

Möten man minns

Theo van Haaren håller i bilden av sig själv som 17-åring.

Det här är Theo van Haaren. Han är 85 år gammal och krigsveteran. När andra världskriget kom till Amsterdam var han 15 år och han gick med i en holländsk motståndsrörelse. Med Gestapo i hasorna tvingades han fly utomlands och gick istället med i en belgisk motståndsrörelse. I oktober 1944 tvingades han ut i kriget som soldat. När freden kom, sju månader senare, svor han på att aldrig hålla i ett vapen igen.

Theo van Haaren hatar krig. Han säger att krig är smutsiga och känslolösa och han drömmer fortfarande mardrömmar om kriget och om att han blir avrättad. 19 av hans vänner i motståndsrörelsen blev nämligen det. En annan vän, en judisk man som överlevde kriget, gifte sig och utbildade sig, orkade inte med sina minnen och den posttraumatiska stressen. Han hängde sig.

Men Theo van Haaren har lämnat kriget bakom sig. Han tänker inte på det så ofta, men det är bra att berätta, säger han. Man måste minnas det som hände. Varje år på andra världskrigets minnesdag, den fjärde maj, sätter han på sig sin uniform och går till en minnesplats och lämnar blommor. 

"För andra är människorna i kriget okända, men jag tänker alltid på mina vänner. Jag ser dem i mina minnen och för mig är de fortfarande levande."

Landet Kärlek

Om jag tänker efter så är jag ändå rätt glad över att ha hemlängtan. Det är ju ändå rätt lyxigt att ha något att längta hem till. Människor som bryr sig och som tycker om. Familjen, en hund som alltid är glad och världens bästa kille. Jag är så bortskämd med kärlek och jag är så tacksam för det.

Jag tror det kallas hemlängtan

Kom tillbaka till Amsterdam för några timmar sedan. 

För 12 timmar sedan åt jag frukost på altanen i ett soligt Göteborg.

För 24 timmar sedan hade jag precis haft en fantastisk grillfest med fina människor.

Nu ligger jag i oskön säng i ett rum som luktar instängt och tänker på att det är sju veckor kvar tills jag får åka hem.

J ♥ B

Zakynthos, juni 2010.

Vi firar 2,5 år tillsammans idag!

2,5 år av tårar, skratt, magsjukor, resor, distansförhållande, samboförhållande, drömmar, framtidsplaner, leva i nuet, skyhöga telefonräkningar, pussar, god mat, överraskningar, skypesamtal med dålig täckning, presenter, bilinbrott, guld och gröna skogar och vardagsgegg.

Sådär som livet är. Helt perfekt.