J <3 B

Vi har snart varit tillsammans i sju månader och åkt till och från varandra i nästan tio månader. Sträckan Sundsvall-Göteborg mäter 72 hatade mil. Jag hade en naiv tro att jag skulle vänja mig. Att det skulle kännas okej att det ligger ett helt Svealand mellan oss. 

Det gör det inte. Det blir inte lättare, inte uthärdligare, inte mindre saknigt. Han har varit här i en vecka nu. I morse åkte han. Jag lämnade av honom på tågstationen och vandrade hem i gryningen. Kommer hem till den tomma lägenheten som fortfarande luktar som honom. Och all hemtrevlighet är bortblåst. Jag har tillräckligt med prylar för att fylla lägenheten från golv till tak, ändå känns den så löjligt tom. Det är någon som saknas.

Det blir så tydligt att det inte är meningen att man ska bo ensam. Det är så mycket bättre när man är två.

När tyngden från axlarna släpper

Jag räknade ut häromdagen att min nästa helt lediga dag är, förhoppningsvis, den sjunde juni. Det är om tio dagar.

Men just idag spelar det ingen roll. Vi blev nämligen klara med B-uppsatsen. Vår uppsats om könsroller i tjejtidningen Julia är nu korrad, tryckt och häftad. Och bra blev det!

Dessutom examineras jag inte förrän fredagen den femte, vilket betyder att jag hinner göra ett kort gästspel i Stockholm den fjärde för att kasta popcorn på världens bästa lillebror när han tar studenten.

Life's good!

En vecka kvar...

...på B-uppsatsen.

Jag ville bara säga det.

(Snart har jag ett liv igen.)

Sjukt bra koll med hälsan i behåll

Jag åker till mitt älskade Stockholm i morgon och var helt säker på att jag bokat en tvättid ikväll för att slippa dra med mig smutsiga paltor i bagaget.

När jag kommer ner till tvättstugan står det: "inget pass bokat". 

Hur det har gått till att jag lyckats intala mig själv att jag har bokat ett pass jag bevisligen inte har bokat har jag ingen aning om. 

Mycket snopet. Men nu hinner jag i alla fall träna istället.

Att längta

Jag har ett begär. Ett begär som började någon gång 2002. Och det har bara vuxit sig starkare sedan dess. Ikväll är det nästan olidligt. Det gör ont i mig. Jag vill ha. Jag vill ha. Jag vill ha!

En av de bästa perioderna i mitt liv var i gymnasiet. Fotolektionerna, alla projekt, mina fantastiska lärare och allt mys med de skönaste kompisarna. Jag tog studenten 2005 och längtade redan då.

Hett, hetare, hetast.

Jag vill så gärna ha en systemkamera. Helst en Nikon d60.

Och nu kan jag inte sluta tänka på hur länge jag måste leva på nudlar, blodpudding och havregrynsgröt för att spara ihop pengar till en efterlängtad älskling.

Heja Malena!

Eurovisionssemifinal med världens bästa blondingäng. Gottigheter, onyttigheter och syrliga kommentarer förgyllde min kväll. Och mellanakten såklart, som nästan var en exakt kopia av Tingeling.

Om jag inte visste bättre så skulle man ju nästan kunna tro att ryssarna driver med sig själva...

Lektion i genusforskning, del 1

Det är lördagkväll. Jag läser genusforskning till B-uppsatsen. Festligt värre.

Visste ni att flickor redan vid sex månaders ålder har lärt sig att vänta på sin tur. Redan då vet de att det finns andra med behov, viktigare än deras. 

Det vill säga, flickor lär sig redan som bebisar att de inte är så viktiga och förtjänar mindre uppmärksamhet än andra. (Alltså: pojkar, killar, män...)

Källa: Ingemar Gens, Från vagga till identitet, Seminarium utbildning och förlag, 2002.

Jag ska bli tjock av apelsiner

Jag kanske har lite för mycket uppsats på hjärnan nu och vill testa och undersöka allt.

Men vore det inte coolt att göra en Supersize me, fast bara leva på frukt i en månad. Och såklart gärna jämföra midjemått med någon som levt på Big Mac lika länge. 

Liiite spännande vore det allt...

Länk

Hey ho, let's go!

I morgon börjar vi skriva B-uppsats. Fyra veckor av helt och hållet fritt arbete. Ingen bestämd kurslitteratur, ingen tenta att plugga till. 

Men trettio sidor vetenskapliga termer, begrepp och andra konstigheter ska bli resultatet som examineras i början av juni.

Jag har aldrig varit så peppad.

Nej. Nu ljög jag.

När pollen terroriserar min kropp

Alltså. Det här med vår. Jag har pollenallergi. I natt har jag varit täppt i näsan ända upp till hjärnbarken. Och snarkat som en skogshuggare. När jag till slut vaknade (med vidöppen mun) kände jag mig mer död än levande. Det gör ont att ha pollenallergi. Det gör ont att ha igentäppt näsa och igentäppta ögon. Smärta i hela kroppen. 

Dagen har jag spenderat halvliggandes på sängen och läst nästan alla artiklar i dagens DN, senaste numret av Journalisten och en bra bok. 

Som tur är har jag en redig karl som sköter markservicen, som har sett till att disken blivit diskad och att jag har fått någon mat i magen. Han är rätt bra att ha faktiskt.

<3

Vi har varit tillsammans sex månader idag. Grattis oss!