Vi har snart varit tillsammans i sju månader och åkt till och från varandra i nästan tio månader. Sträckan Sundsvall-Göteborg mäter 72 hatade mil. Jag hade en naiv tro att jag skulle vänja mig. Att det skulle kännas okej att det ligger ett helt Svealand mellan oss.
Det gör det inte. Det blir inte lättare, inte uthärdligare, inte mindre saknigt. Han har varit här i en vecka nu. I morse åkte han. Jag lämnade av honom på tågstationen och vandrade hem i gryningen. Kommer hem till den tomma lägenheten som fortfarande luktar som honom. Och all hemtrevlighet är bortblåst. Jag har tillräckligt med prylar för att fylla lägenheten från golv till tak, ändå känns den så löjligt tom. Det är någon som saknas.
Det blir så tydligt att det inte är meningen att man ska bo ensam. Det är så mycket bättre när man är två.
2 kommentarer:
Jag vet precis vad du menar! Jag och Olof har pendlat till varandra (med mer eller mindre avstånd) i fem år och jag har fortfarande inte vant mig... det går helt enkelt inte att vänja sig vid något sådant!
Lina: Fem år är ju minst två evigheter för mycket. Är imponerad över att ni får det att funka så bra :)
Skicka en kommentar