Jag tränar, alltså finns jag

Äntligen lite endorfiner! Äntligen tränare som tycker att tekniken är viktig och som visar alternativ som är jobbigare, inte lättare.
Att komma till Helex är ungefär som att dö och komma till gymhimlen. Det finns ungefär fem miljarder maskiner och jag har inte hunnit spana så mycket än men jag tror att det finns riktigt mycket fria vikter också. Alltså, jag tror att det här kan bli bra. Riktigt jävla underbart bra.

Och idag drog vår 15-poängskurs på 9 veckor igång. Dubbelt så stor, dubbelt så lång som en vanlig kurs.
Dagen har ägnats åt kommunjournalistik. Information, begära ut offentliga handlingar och skriva två artiklar. Precis allt som kan gå fel gick också fel. Såklart.
Men jag fick ihop det på något sätt ändå. Jag skrev en artikel på rekordtid. Och jag är stolt. Vad Mr Å än säger i morgon så, jag klarade det. En timme före deadline kändes det helt hopplöst och värdelöst. En minut före deadline skickade jag in mina artiklar. Såklart inte världens bästa, det kan ha varit både faktafel och slarvfel, men det spelar ingen roll. För första gången på den här utbildningen har jag skrivit en artikel helt utan prestationsångest och apati.
Jag tänkte inte, jag bara skrev.

Dessutom lagade jag sparrissoppa from scratch helt efter eget huvud till middag. Jag, som aldrig varit någon mästerkock, var stolt som en tupp och berättade för mannen. Hans svar?
- Sparrissoppa? Sparris?! Det är ju inte ens en grönsak, det är djävulens högra hand!!
Det spelar absolut ingen roll, för idag är en bra dag. Trots att det snöregnar spik och tusen nålar.
Endorfiner. Ja, jäklar. Endorfiner.