Egentligen borde jag kanske känna mig rotlös. Sedan september förra året har jag många "hemma" nämligen.
Hemma, hos mamma, pappa och syskonen. I Vällingby, min för evigt älskade förort. Förorten där jag lärde mig gå, där jag gick på dagis, lärde mig cykla. Där jag gick hela grundskolan och lärde mig skriva, lärde mig räkna, sticka en tröja. Där vänner kom och gick. I Vällingby har jag varit trotsig tonåring, ansvarsfull arbetande vuxen, liten och stor.
Nu är Sundsvall hemma. Min första egna lägenhet. Den lilla staden där jag lär mig journalistik, träffar nya människor och lever studentliv. Utvecklas och växer ett par centimeter för varje dag. Här kommer en del av mitt hjärta alltid att vara. Även den dagen jag flyttar härifrån.
Mitt hjärta har fler delar. Jag har en liten del i Göteborg också. Det är där mannen finns. Mannen som tagit mitt hjärta och som rockar min värld. Det är lite otippat och det är väldigt långt bort. Det gör ont att längta samtidigt som jag älskar längtandet. Det blir en kick och en motivation. Ju större längtan, desto större belöning är det att ses.
Och det spelar ingen roll var jag är någonstans. Det finns alltid ett hemma jag saknar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar