Voilà, mon petit ami!

Här är han. Killen som bor i mitt hjärta. På juldagen kom han och hälsade på. Fem veckors olidlig längtan var äntligen över. Med sig hade han en blomma till mina föräldrar som han och hans mamma arrangerat.
Och fina julklappar till mig: en dunkudde ("För du gillar ju kuddar") och en digital fotoram i format nyckelring. Nu kan jag ha bilder på min älskling med mig överallt!
På kvällen blev det klassisk juldagsutgång med mycket dans.

Dagen efter var vi och hälsade på killens kollegor i K:fem, Sveriges minsta 3-butik.
Efter det blev det bio, äntligen har jag sett "Låt den rätte komma in". Jag tyckte att filmen var fantastisk, killen sa att "den var bra, men inte riktigt min film". Han var trevligt sällskap ändå, trots att han skämdes och skrattade åt alla pinsamma dialoger (tycker han ja...) och hade svårt att sitta still :)

Jag har fått höra lite då och då att jag ska vara glad att jag har en kille som tycker om att shoppa och som faktiskt bryr sig om vad han har på sig. Det är jag, men det finns baksidor. I lördags var det dags för mellandagsshopping och min kille "ska bara" kolla på skjortor. Och slipsar. Och prata med butikspersonal, fråga om storlekar, färger, matthet på tyger... Sen står han i provrummet och speglar sig i alla vinklar, knyter slipsknut, frågar mig om råd, ber mig hämta en annan skjorta, tvekar lite, speglar sig mera. För att till slut (efter lååång tid) välja skjortan vi såg efter ungefär 35 sekunder inne i butiken.
När jag sen vill kolla kläder till mig är han trött och ofokuserad (fast det erkänner han aldrig!) och butikerna håller på att stänga. Jag fick mina kläder till slut och när han böjer sig ner (han är 25 cm längre än jag...) och viskar i mitt öra att jag är snyggast kan jag inte ens vara lite irriterad.

På kvällen träffade vi mina gamla jobbarkompisar, sjöng singstar och hamnade på en helt okej klubb i Gamla stan. Tyvärr med en DJ som var trött på livet, eller i alla fall på alla låtar i världen eftersom allt var sönderremixat. På hemvägen lyckades jag halka och slå sönder armbandet till min klocka och sen kom jag på att vi måste åka förbi Burger King och äta. Inte för att jag var hungrig, men BK finns inte i Sundsvall, så det gäller att passa på. Det blev ljumma pommes i sängen innan läggdags och Whopper till frukost dagen efter. Det är lite så vi jobbar, jag och min kille.

Och sen kom den hemska dagen när min kärlek var tvungen att åka hem till Sveriges baksida igen. Vi såg till att min klocka blev lagad, köpte julklapp till hans mamma och försökte utnyttja varje sekund till kvalitetstid.

Mellan Sundsvall och Göteborg är det nästan 80 mil. Vänner undrar hur vi klarar det, om det är värt det. Ja. Det är värt varenda dag, varenda sekund utan varandra, för den tid vi får tillsammans är magisk.