Praktiken - nedräkningen

Om en vecka har jag gjort min första dag på Mitt i Stockholm.

Jag har kommit in på redaktionen, kanske fått vänta en stund på rätt person. De 31 Mitt i-tidningarna kommer ut en gång i veckan, på tisdagar, så måndagar är den stressigaste dagen.

Då, när jag kommer. Mitt i hetsen, pressen, stressen.

Finns det ett skrivbord iordninggjort till mig tro? Kommer de att vara glada att se mig, eller kommer de att vara för stressade för att bry sig om praktikanten?

Om exakt en vecka vet jag om jag har gjort en bra första dag. Eller om jag snubblar på mattan och spiller kaffe i tangentbordet.

7 dagar kvar.

En fråga såhär efter Guldbaggegalan

Vad är jag för ett grottmongo som har lyckats missa filmen I taket lyser stjärnorna?

Måste ses. Snarast.

För övrigt ville jag dö lite grann när årets manliga huvudroll Claes Ljungmark skrek "Jag är en alfahanne!"

Så. Himla. Ocoolt.

Uppdateringsångest

För att fortsätta på tentan: Jag fick A. Högsta betyg och kanske mitt bästa tentaresultat någonsin.

Bra flyt.

Och så blev jag nästan publicerad i Sundsvalls tidning häromdagen. Men jag gjorde eh, bort mig. Glömde helt bort att kolla mailen. Det kan ha gjort att jag sumpade min chans till publicering. Mycket klantigt. Nu har jag uppdateringsångest deluxe och vågar bara gå från datorn korta, mycket korta, stunder. Mobilens ringsignal är höjd till hörselskadlig nivå och jag sover med ett öga öppet.

Lära sig av sina misstag, tror jag att det kallas.

Annars mår jag bra. 8 dagar kvar till praktik. Hu.

Jo tack, bara bra

Jag fick inte användning för min kunskap om Sveriges längsta statsminister, men tentan gick bra ändå. Jag gillar enpoängsfrågor som: "Hur många ledamöter sitter i Sveriges riksdag?" Högstadienivå på universitetet, så himla skönt!

Nu bakar jag matpaj som jag fyllt med fynd från frysen och väntar på att mannen ska komma hem. Ikväll ska vi på bio. Sen ska jag vara ledig i tre hela dagar. Skönt liv.

Men hur lång är Reinfeldt?

Det här med att bli en lugn och harmonisk människa har sina nackdelar. Jag har nämligen inte förmågan att bli stressad över en tenta längre. Skönt? Ja, absolut. Inte lika skönt när jag väl får tentan, ser frågorna och tänker "Hoppsan Kerstin!".

Om en timme börjar tentan.

Idag gick jag upp tidigt för att träna klockan 10. En timme senare var jag hemma. I stället för att sista minuten-plugga har jag:

* duschat

* ätit lunch

* druckit te

* kollat mail och facebook

* läst bloggar

* druckit kaffe

* läst nyheter på nätet

* fixat håret

* och bloggat.

Men det ska nog ordna sig ändå. Och om inte annat vet jag att Tage Erlander var Sveriges längste statsminister. Både till kropp och till ämbete. 23 år som statsminister och 192 cm lång. Det är väl allt man behöver veta om Sveriges statsskick? Eller?

Banka in kunskap

Jag har haft "jullov" och flängt runt mellan Sundsvall, Stockholm, Sandviken, Göteborg och Helsingborg. Jag har läst ungefär 100 miljoner sidor om Sveriges statsskick och femtielvatusen offentliga utredningar. Jag har bytt julklappar, ätit godis tills min mage skrek stopp, frossat i skinkmackor och nötter och familjefilmer. Jag har myst med min sambo, min hund och min syrra som blivit gammal nog för moppe. Jag har träffat senaste tillskottet i familjen Schmidt - bebis med världens längsta tår och spelat sällskapsspel som lärt mig massor om världen.

Det har varit kul, intensivt och alldeles underbart.

Nu är jag tillbaka i Sundsvall och pluggar mig tokig inför en tenta på torsdag. Det är inte speciellt komplicerat, men jag saknar en röd tråd och det irriterar mig. Det irriterar mig att jag inte får saker att fastna, trots att jag kan det. Egentligen.

Mitt nollnolltal

Jag har skrivit dagbok sedan jag var ungefär sju år. Ungefär lika länge har jag gjort ett bokslut över mina år, sammanfattat händelser, lärdomar, klokskaper och sånt jag helst vill glömma. Det har jag gjort i år också, både över året och decenniet. Jag hade gärna publicerat det här för alla som möjligen är intresserade. Men det blev alldeles för privat, och det känns inte okej.

Sen ville jag vara lite tvärtom och se in i framtiden och berätta om mitt 10-tal redan nu. Det blev himla glatt och kul och lite nervkittlande.

Jag ska ta en fil kand i journalistik, plugga utomlands, bestämma mig för om jag ska leva nomadliv och haka på alla journalistjobb som finns, från lokaltidningar till skvallerblaskor.

Men sedan blev jag så ledsen när jag insåg hur mycket som kan förändras på tio år. Hur människor kan tas ifrån en och försvinna. Då var det inte lika kul att se in i framtiden längre.

Och vad jag är för en människa om tio år, 33 år gammal, kanske är bäst att vänta och se.

Nollnolltalet kommer i alla fall vara ett decennium som format mig mycket, kanske mest av allt. Jag har gått från 14 år till 23. Från högstadium till universitet. Från depression till lycka som bubblar i blodomloppet. Jag har flyttat hemifrån, träffat den stora kärleken, blivit sambo och uppfyllt en livsdröm. Jag har varit liten tonåring och så otroligt moget vuxen.

Jag har lärt mig att ta tillvara på guldkanterna varje dag. Vara tacksam för det jag har och kämpa för det jag vill ha. Jag har lärt mig att uppskatta det lilla och försöker att se möjligheter i varje situation. Jag strävar efter att alltid utvecklas och bli en mer balanserad och harmonisk människa.

Nollnolltalet, det var så sjukt bra.

Tiotalet ska bli ännu bättre. Jag ska uppfylla drömmar och älska mer. Och göra en sak jag inte vågar varje dag. För att bli modigare, ha roligare och kunna klappa mig själv på axeln varje kväll och säga till mig själv: "Johanna, det där gjorde du bra."

Den vackraste solnedgången finns på Tallnäset. Augusti 2009.