Mitt nollnolltal

Jag har skrivit dagbok sedan jag var ungefär sju år. Ungefär lika länge har jag gjort ett bokslut över mina år, sammanfattat händelser, lärdomar, klokskaper och sånt jag helst vill glömma. Det har jag gjort i år också, både över året och decenniet. Jag hade gärna publicerat det här för alla som möjligen är intresserade. Men det blev alldeles för privat, och det känns inte okej.

Sen ville jag vara lite tvärtom och se in i framtiden och berätta om mitt 10-tal redan nu. Det blev himla glatt och kul och lite nervkittlande.

Jag ska ta en fil kand i journalistik, plugga utomlands, bestämma mig för om jag ska leva nomadliv och haka på alla journalistjobb som finns, från lokaltidningar till skvallerblaskor.

Men sedan blev jag så ledsen när jag insåg hur mycket som kan förändras på tio år. Hur människor kan tas ifrån en och försvinna. Då var det inte lika kul att se in i framtiden längre.

Och vad jag är för en människa om tio år, 33 år gammal, kanske är bäst att vänta och se.

Nollnolltalet kommer i alla fall vara ett decennium som format mig mycket, kanske mest av allt. Jag har gått från 14 år till 23. Från högstadium till universitet. Från depression till lycka som bubblar i blodomloppet. Jag har flyttat hemifrån, träffat den stora kärleken, blivit sambo och uppfyllt en livsdröm. Jag har varit liten tonåring och så otroligt moget vuxen.

Jag har lärt mig att ta tillvara på guldkanterna varje dag. Vara tacksam för det jag har och kämpa för det jag vill ha. Jag har lärt mig att uppskatta det lilla och försöker att se möjligheter i varje situation. Jag strävar efter att alltid utvecklas och bli en mer balanserad och harmonisk människa.

Nollnolltalet, det var så sjukt bra.

Tiotalet ska bli ännu bättre. Jag ska uppfylla drömmar och älska mer. Och göra en sak jag inte vågar varje dag. För att bli modigare, ha roligare och kunna klappa mig själv på axeln varje kväll och säga till mig själv: "Johanna, det där gjorde du bra."

Den vackraste solnedgången finns på Tallnäset. Augusti 2009.