Dag 30: Ett sista ögonblick

Jag redigerade radioteater i skolan när mobilen ringde.
”Johanna, du måste komma till sjukhuset. Farfar är död.”
Nej.
”Jag måste gå, min farfar är död. Kan ni fortsätta själva?” sa jag till mina klasskompisar.
Som om de skulle säga nej!
Sen gick jag på tunnelbanan i Hässelby strand. Jag satt i ett hörn och grät. Vagnen var nästan full, men ingen sa något. Ingen brydde sig om en tonårstjej som satt och grät, mitt på dagen.
Det tog en evighet att komma fram till sjukhuset.

Han var så fin farfar, sista gången jag såg honom. Han såg ut som han låg och vilade middag bara. Jag tänkte att snart öppnar han ögonen och börjar skämta, som vanligt. Och jag tänkte att hur kan de verkligen vara säkra på att han är död? Han kanske bara luras. Det vore typiskt farfar.
Men han lurades inte.

En månad senare var begravningen. Jag höll samma tal som jag höll på hans 75-årskalas. Eller ja, jag höll en lapp i handen och snyftade fram några ord och höll pappa krampaktigt i armen. Men jag tror att farfar blev glad ändå.

Det är snart åtta år sedan, men jag tror fortfarande att farfar ska svara i telefonen när jag ringer.

Varför skriver jag det här?