Jag är min lycka

Alltså, det här gör mig förbannad.
http://www.expressen.se/dejting/1.1467082/lyckliga-singeln-bara-en-bluff

För det första är singlar ingen ras. Singlar är också människor och det finns förmodligen lika många anledningar till att vara singel som det finns singlar. Att jämföra singlar med horor är ett slag lååångt under bältet. Det finns singlar som inte snor andras killar eller som ligger runt, jag lovar.

Självklart behöver alla närhet, men jag tror knappast att kärlek och närhet från en partner är det enda rätta. Kärlek och närhet med djur, barn, föräldrar, syskon och kompisar är minst lika viktigt. I grund och botten handlar det om att känna sig sedd, hörd, behövd och bekräftad. Jämför singlar med ett socialt nätverk och någon i ett dåligt förhållande, med en partner som inte respekterar en...

Och framförallt. Lycka är inget konstant tillstånd. Ingen människa lever ett helt liv rätt igenom lycklig. Vissa perioder är bra, andra lite sämre. Så måste det vara.
Varje människa har ett eget ansvar för sitt välmående. Man blir lyckligare i ett förhållande lika lite som man blir lyckligare om man går ner fem kilo eller vinner tusen kronor på triss. It's all in your head. Du bestämmer om du är lycklig eller inte, du bestämmer vad som får dig att må bra.
Och två olyckliga människor som möts för att skapa ett lyckligt förhållande, njae. Bli lycklig och må bra i dig själv först. Sen kan du bygga lycka med någon annan.

Lycka för mig är att göra något som känns meningsfullt, ha människor runt omkring mig som jag bryr mig om och som bryr sig om mig tillbaka och känna att jag tycker om mig själv. Att packa in hela begreppet lycka i en annan människa känns inte helt rätt. Jag tror absolut på tvåsamhet och kärlek hela livet, om man vill. Men jag måste också vara en hel individ. Utan mig är jag ingen, hur bra partner jag än har. Det går inte att ta emot bekräftelse om man inte själv tror på den.

Det enda som är sant är den gamla mormorsklyschan: Älska dig själv, först då kan du älska någon annan.