You can do it if you put your heart into it

Sista gången jag jobbade med radio, någonsin. Var det kanske idag. Och det känns helt okej! Jag har verkligen försökt gilla radio, bli bekväm med utrustningen.

Alltså, jag fattar tänket, berätta istället för prata, låta lyssnarna förstå var inslaget är inspelat genom bakgrundsljud istället för att säga det på en gång. Men nej. Jag gillar inte radio, jag tycker fortfarande att det är platt och mest en röra av ljud.

I morgon slipper jag berätta med ord. Vi har fotoövning hela dagen. Och som jag längtar! Känner mig som ett litet barn på julafton, så kul ska det bli! Att fota, förmedla, visa. Diskutera och analysera bilder och bildspråk. Jag drömmer mig tillbaka till mörkerrummet på gymnasiet och allt känns så himla mycket kärlek.

Så trillar poletten ner. Jag kommer aldrig att bli någon radiomänniska, för jag har det inte i mitt hjärta. Jag tycker radioutrustningen är ful, töntig och jobbig. En kamera däremot... Det känns tufft, coolt och mäktigt.

Och för mig säger en riktigt bra bild så mycket mer än alla radioinslag i hela världen.

(Ironiskt nog vänder sig bilden jag hade tänkt lägga in i det här inlägget så det ser helt snett och konstigt ut...)