Jag vågar inte men jag gör det ändå

Ibland undrar jag vad jag gör här i Sundsvall. Jag funderar på varför jag egentligen ska bli journalist. Jag skulle aldrig våga vara en gåpåig Janne Josefsson som skäller ut allt och alla och som utkräver ansvar och kräver svar. Jag tänker att jag kanske inte platsar här, att jag har tagit platsen från någon som kanske är så himla mycket bättre. Det gnager i mig och jag försöker verkligen göra mitt bästa. Jag tar på mig saker, pratar med folk och ringer samtal som jag egentligen inte vågar. Jag tror att det är nyttigt för mig att göra saker jag inte törs.

Därför känns det så himla skönt när en vän säger att jag är modig. Att jag är hennes idol. Tack K <3