Alla andra lever i flyttpanik och packar ner sina liv i kartonger från Clas Ohlson. Själv har jag fullt upp att sortera mina känslor inför praktiken, flytten, separationen.
Jag vet inte vad jag ska känna. Det ska bli så otroligt skönt att bo i Stockholm igen. Slipppa Sundsvall. Det ska bli så skönt med affärer som inte är stängda på söndagar, ett gym som ger mig träningsmotivation och en stad där det faktiskt finns människor. Och det ska bli jättekul att praktisera. Och jätteläskigt.
Men. Jag kommer att sakna B så det värker i hjärtat. Det känns så otroligt skevt att vi ska flytta isär. Separera? Inte bo ihop? Inte äta middag tillsammans? Inte vakna bredvid varandra? Allt det där känns så fel.
Alltså, vi har inte gjort slut, vi ska inte göra slut.
Men han ska jobba i Sundsvall och jag i Stockholm.
Och det suger till i magen när jag inser att det kanske det är såhär det kommer att bli, i framtiden också. Jag kommer att flytta, leta jobb, hoppa från redaktion till redaktion.
Då vill jag bara krypa ihop till en liten boll och fundera på vad som egentligen är värt i livet.
Men B är bäst och säger: "Försök inte, jag kommer att flytta efter dig. Hela tiden!"
Det kommer att bli en vår i en resväska, det känner jag på mig.
2 kommentarer:
Ååh, jag vet precis hur det känns! Jag vet inte hur många gånger jag och Olof har flyttat isär och det bara sliter i en! Det känns så inte värt det! Och jag undrar ofta vad jag håller på med egentligen. Men på något vis går det ändå. Man löser det, bara man vill!
Lina: Jaa, precis så. Och det bästa är att det faktiskt funkar på något himla vis.
Skicka en kommentar