När morgonens första ljus letar sig in genom felvinklade persienner sträcker han ut sin arm och drar mig närmare intill. Lakanen är skrynkliga och det blir alldeles för varmt. Och alldeles underbart. När mobilen skriker "GÅ UPP!" trycker vi på snooze, bara en gång till. Allt vi kan tänka är: Förstör. Inte. Den. Här. Stunden.
Och sen får vi båda springa i väg på dagens äventyr med svettpärlor i pannan och andan i halsen.
När jag kommer hem och blir han glad som en liten hund. Som att det är ett mirakel att jag kom hem, idag också. Som att det är det mest fantastiska som hänt i världshistorien. Och den kalla världen utanför känns plötsligt väldigt långt borta.
Eller när han kommer hem och jag överraskar med middag. Mitt i slammer med grytorna, levande ljus som precis tänts och en gaffel som ligger på sned slår han upp dörren och ropar:
"Mmm, vad gott det luktar hjärtat!"
Vi är vår egna lilla svennebananfamilj och jag älskarälskarälskar det.
Men nu är svennebananprövotiden över. I helgen flyttar jag ut ur lägenheten som fortfarande står i mitt namn. Och han stannar kvar. Det känns lika bakvänt som det låter. Samtidigt som jag ser fram emot praktiken och att få bo i Stockholm igen så känns det inte helt rätt. En del av mig saknas.
Jag kan inte låta bli att undra vad som är svårast - att bo ihop eller bo isär?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar