Min årskrönika eller varför 2008 rockade

Jag har inte riktigt släppt 2008. 08:ornas år blev mitt år. Året då saker föll på plats och jag blev - för första gången - lycklig.

Mest minnesvärt:
Lillasyster fyllde tonåring i januari. Min lilla syster, som för länge sen växt om mig. Som jag älskade redan när hon var bara någon timme gammal och jag fick hålla henne för första gången, i sjukhussängen på BB. Och jag ville skydda henne från allt ont.

I februari fyllde jag 22, födelsedagen firades med en vecka i Branäs med familjen. Vakna, äta frukost, ut i solen, åka skidor hela dagen, komma hem, duscha, basta, mysa med familjen hela kvällen. Då önskade jag att livet alltid såg ut så.

Jag tog mod till mig (allt mod jag hade faktiskt) och sökte äntligen till journalistprogrammet på Mittuniversitet i Sundsvall. Jag har drömt om att bli journalist länge och egentligen har det aldrig funnits något alternativ. Ändå har jag fegat, tvekat och skjutit upp. Att faktiskt ta steget och äntligen söka var stort för mig. Modet och den slutliga sparken i arslet kom från magkatarren hösten 2007, då jag insåg att jag måste göra saker jag vill och inte saker jag borde.

Daisy. Bushunden och kapet från TV4 och en allergisk fd ägare. I april ringde mamma till mig på jobbet. Hon hade hittat en annons på Blocket.
"Ska vi inte ha en hund?"
"Jooo!"
Och så blev det så.

Amsterdam med underbara Matilda. Ett par dagars semester i juni fylldes av skratt, spring i smala, branta trappor, öl, Anne Frank, flottiga pommes i strutar med majonnäs och så mycket mer. Oförglömligt, spontant och så otroligt välbehövt.

Och sen kom det. Den 10 juli 2008 förändrades mitt liv. Antagningsbeskedet kom. Och jag kom in. På Mittuniversitetet. På journalistprogrammet. Jag hoppade, skrattade och grät nog till och med. Ett mål i livet var avklarat redan nu.

Sedan var det dags för semester igen. Sista veckan i juli tog jag en sista minuten till den grekiska ön Poros, med tre heta brudar. Tyvärr var ön död, hade absolut inget partyliv och nästan bara greker och medelålders turister. Men det var sol, jordgubbssallad och 37 grader varmt och det räckte för oss.

Hemma i kalla, regniga Sverige igen i augusti sprang jag rätt in i kärleken. Jag visste det inte då och jag förstod inte hur det skulle gå till. Inte nu, jag har inte tid, det skiljer 72 mil, hur ska det gå? Ett citat från underbara filmen Tzatziki, morsan och polisen säger det mesta: När den rätta dyker upp säger hjärtat till och då får huvudet säga vad det vill. Så enkelt är det. 72 mil är en världslig sak.

Så var jag en vecka på Torpet, i familjens lilla stuga någonstans i skogarna i Ångermanland. Någonstans mellan Sollefteå, Näsåker och Junsele. Jag hämtade andan, vilade, plockade blåbär och mådde bra.

Min lillebror fyllde 18 år i mitten av augusti. Han har, precis som min syster växt om mig, men jag minns ändå när han var en liten blå plutt i en kuvös på Karolinska. Och jag ville skydda honom från allt ont.

I slutet av augusti gick flyttlasset till min nya stad Sundsvall och min alldeles egna lägenhet. Jag var nervös, nojig, nervig. Rädd för att längta hem, förlora kontakten med kompisarna hemma i trygga Stockholm, rädd för att inte hitta vänner i Sundsvall. Tänk om jag inte klarade utbildningen? Eller - värst av allt - tänk om utbildningen inte passade mig? Tänk om jag inte alls ville bli journalist trots allt?
Men, jag oroade mig i onödan. Som vanligt. Jag hittade mitt fantastiska gäng nästan direkt och min första termin på journalistprogrammet har varit fylld av fika, fester i pyttesmå studentlägenheter, fantastiska föreläsningar, underbara vänner, bra lärare och jag har haft så oslagbart roligt.

Jag lever min dröm och jag är lycklig ända ner i tårna.