Mitt projektarbete i gymnasiet handlade om depressioner. Man skulle kunna tro att en sjukdom som drabbar nästan alla någon gång under en livstid borde vara okej att prata om. Det är det inte. Min grupp hade många samtal med rektor, skolkurator och skolsköterska. Gör det inte, tyckte de. Hitta på något annat. Det gjorde vi inte. Vi ville berätta om och skildra depressioner på ett vackert och sakligt sätt.
När projektet redovisades vände hälften i dörren. De ville inte se depressioner. De ville blunda.
De som ville se, tittade noga. De läste alla texter, flera gånger. Tittade på alla bilder. Gick därifrån. Kom tillbaka. Tittade mer. Kanske kände de igen sig?
Det var för dem vi gjorde projektet. De som blev berörda. De som behövde se och förstå att de inte var ensamma. Att det är okej att be om hjälp och att det går att må bra igen.
Jag hoppas verkligen att Anna Odell på Konstfack hade samma mål. Men jag tror inte det. Hon hånar psykvården och de som inte mår bra. Hon stampar, trampar och förstör. Det är inte okej någonstans och det är absolut aldrig konst.
Bara jävligt konstigt.
Bild från dagens DN. Illustration: Per-Arne Jonsson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar