Jag har laddat batterierna hos mannen. Efter sju timmars tågresa kom jag äntligen till Göteborgs centralstation i fredags. Och möttes av en skuttande man. 190 centimeter lång man, cirka 90 kilogram tung. Som skuttar som en liten flicka. Det är min man, det.
Vi hälsade på hans jobb. Hälsade på mammaraggaren och mr J. Klämde på lurar.
Besökte avenyyyn och kanske sämsta haket ever. Och drack sliskdrink.
Hälsade på hans storebror med söta sambon och ännu sötare brorsdotter. Åt mumsiga pannkakor och pratade karriär.
Men mest av allt tittade vi bara på varandra. Låg tätt intill, näsa mot näsa, tittade in i varandras ögon och andades varandras andedräkt. Det är sånt jag minns bäst. Det är sånt som betyder. och det är därför det är värt allt. Värt 14 timmar tågresa på en helg. Värt att inte ses på veckor i sträck.
För det är de små ögonblicken som räknas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar