En vanlig dag i min skola

Först en kort föreläsning om observationer. Om att se och reflektera över sin omgivning. Sen övning.
Instruktioner: Allmän plats, en timme. Observera. Skriv max en A4.
Åh. Det bubblade av lycka i magen. Äntligen! Äntligen får jag skriva som jag, som Johanna. Äntligen får jag använda mitt eget språk, på mitt eget sätt. Och det bästa av allt - ingen kan säga att det är fel.

Här är resultatet.

En timme på en parkbänk
En kylig onsdagseftermiddag i Stenstaden. Termometern visar tretton grader, i skuggan känns det kallare. Himlen är ljust blå och molnen bildar en tunn hinna, som ett skydd över staden. Luften är klar men doftar svagt av snabbmat och cigarettrök. Dansbandsmusik hörs över Stora torget, ekar mellan byggnaderna. ”Ingen är som du.” Jag sitter på en grönmålad parkbänk med stomme av svart metall. Bänken är iskall och stenhård och när jag sitter framåtlutad skaver ryggstödet i ländryggen.

Människor skyndar förbi. Alla olika, med olika mål. Jag hör klapprande klackar, tyg som skaver mot tyg. Några har prasslande kassar. Har handlat kläder och mat. Samlat på sig och bunkrat inför hösten. Snart blir det kallt på riktigt. Folk har tjocka tröjor, jackor och har virat in sig i sjalar och halsdukar. Vill stänga kylan ute, vill inte känna vindraget inpå kroppen.

Klockan blir 13.34, den värsta lunchrusningen måste ha avtagit. Ändå är människorna i ständig rörelse. Rusar igenom verkligheten. Nästan ingen stannar upp och ser hösten. Smakar på omgivningen och färgerna. De märker inte krispigheten och den lite råa luften. Ser inte löven, gula av höst. De känner inte lukten av friskhet och solsken. De har inte tid att vara. Ser nästan argt på mig där jag sitter, lugnt på parkbänken. Som att jag var ett hot. Ett hot mot allt de måste hinna med. De känner sig iakttagna och tror kanske att jag ska hindra dem, när jag följer dem med blicken. Det är bråttom nu, verkar de tänka. Bråttom till vad? Var kommer de ifrån, vart är de på väg?

Ibland stannar människor till. Ser någon de känner, måste hälsa. Utbyter de vanligaste hälsningsfraserna och kollar läget. Sen skiljs de och går åt varsitt håll. Bara ett ögonblick, efteråt är mötet förbi och glömt. Måste mot målet.
En duva rör sig framåt med ryckig gång. Letar efter ätbart att picka i sig. Den bryr sig inte om människorna, bara om jakten. Hoppar fram, hittar lite mat. Hoppar vidare. Då hör jag en enkel sång. La, la, la-la-la. En liten flicka, bara några år gammal, går förbi med sina föräldrar. Flickan har ännu inte lärt sig att inte synas. Hon är. Hon finns och hon hörs. Och hon gillar det.

Så märks det att skolorna slutat. Gymnasieelever kommer i stora grupper. Jag hör fragment av samtal och försiktiga skratt. De har lärt sig att inte synas. Vill de inte att folk ska se eller vill de inte störa?

En timme har snart gått. Mina tår är frusna, händerna har vitnat och kinderna blivit rosiga. Jag tänker precis resa mig när jag hör bestämda fotsteg. En ordningsvakt. Han dricker läsk med sugrör ur en pappmugg från McDonald’s. Någonting händer, ett brus hörs från komradion. Han sörplar i sig det sista av läsken, kastar muggen och springer in i gallerian. För honom har jobbet bara börjat. Ute på gatan fortsätter onsdagslunken.