Jag kan inte sova. Jag fastnade framför svt play och hittade dokumentären om Ulla-Carin Lindquist. Kommer ni ihåg henne? Rapportankaret som fick ALS.
Det är rörande, det är gråtigt och faktiskt nästan utan hopp. ALS är liksom slutet. Man tynar och tynar tills man är borta.
Men ändå. Se. Det är bra. Och viktigt. Det är viktigt att bli berörd.
http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=565460
5 kommentarer:
Har du läst boken.
Om möjligt ännu mer rörande...
Här skiner solen idag, ska försöka uppskatta det !!
Puss o kram, mitt lilla hjärta /mamma
Mami: Klart jag har läst boken. Gjorde jag när jag var i Norge. Grät som ett barn. Det var skönt. Puss!
Jag fastnade framför programmet istället för att packa upp min matkasse, som fortfarande står ute i hallen. Har läst boken, men det var gripande att få ett riktigt ansikte på personen och se allt på riktigt! Måste ju vara bland de värsta sätten att gå bort på, se sig själv försvinna sådär och inte kunna göra något åt det. Hoppas forskningen går frammåt snart!
svar: haha det är inte svårt alls, men ganska tugnt att lossa muttrarna, var ju trots allt far min som drog åt dem sist ;P
Lina: Eller hur! Så himla läskigt att man fortfarande är helt klar i huvudet, men allt annat tynar bort... Värsta formen av maktlöshet :S
Sabina: Haha, tur att jag inte har någon bil :)
Skicka en kommentar