Oktober 1992. Jag var sex år och semestrade i Turkiet med halva tjocka släkten. Mamma nattade lillebror, då två år, och pappa tog med mig till en restaurang utanför hotellet. Där åt vi pommes frites, sent på kvällen. Restaurangen spelade min dåvarande favoritlåt, Lambada.
Jag tuggar på mina pommes och utbrister:
"Pappa, det här är livet!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar