Skolsköterskan spände ögonen i oss.
– Ja, det är ju ganska smittsamt. Eller ja, det kanske inte är så bra att ni ska hålla på med just det här? Kan ni inte skriva om något annat?
Kuratorn nickade.
– Klarar ni verkligen det här?
Vi fattade ingenting. Fem 18-åringar som ville göra projektarbetet på gymnasiet tillsammans. Vi hade en skitbra idé som vi var peppade på att göra. Och nu satt vi på skolsköterskans rum och hade möte med henne och kuratorn. Som sa att vi inte fick!
– Vi vill göra det här. Vi vet att det är tabu och svårt att prata om. Men vi tror att man måste prata om det, så att alla som mår dåligt förstår att de inte är ensamma.
Året var 2004, ämnet för vårt projektarbete var depressioner och frågan vi ville söka svar på var varför mår folk så dåligt i dag?
Och nu försökte rektorn, skolsköterskan och kuratorn stoppa oss. För att de var rädda för att vi skulle sprida en depressionsepidemi på skolan.
Vi gjorde vårt projektarbete om depressioner. Vi hade världens bästa handledare som stöttade oss från början till slut. (Och som verkligen inte trodde att depressioner smittar genom att prata om dem.)
– Ja, det är ju ganska smittsamt. Eller ja, det kanske inte är så bra att ni ska hålla på med just det här? Kan ni inte skriva om något annat?
Kuratorn nickade.
– Klarar ni verkligen det här?
Vi fattade ingenting. Fem 18-åringar som ville göra projektarbetet på gymnasiet tillsammans. Vi hade en skitbra idé som vi var peppade på att göra. Och nu satt vi på skolsköterskans rum och hade möte med henne och kuratorn. Som sa att vi inte fick!
– Vi vill göra det här. Vi vet att det är tabu och svårt att prata om. Men vi tror att man måste prata om det, så att alla som mår dåligt förstår att de inte är ensamma.
Året var 2004, ämnet för vårt projektarbete var depressioner och frågan vi ville söka svar på var varför mår folk så dåligt i dag?
Och nu försökte rektorn, skolsköterskan och kuratorn stoppa oss. För att de var rädda för att vi skulle sprida en depressionsepidemi på skolan.
Vi gjorde vårt projektarbete om depressioner. Vi hade världens bästa handledare som stöttade oss från början till slut. (Och som verkligen inte trodde att depressioner smittar genom att prata om dem.)
När det var dags för redovisning hade vi fotoutställning. Många vände i dörren eftersom det var för obehagligt och äckligt.
Men sedan fanns det dem som stod och tittade länge. Som gick därifrån och kom tillbaka och tittade igen. Som kanske kände igen sig.
Det var för dem vi gjorde det. För att ingen som är deprimerad ska behöva känna sig ensam om att må sämst i hela världen. Jag hoppas att vi hjälpte någon.
Vi fick ”bara” VG på arbetet, men det är fortfarande det viktigaste jag någonsin gjort i skolan och det jag är absolut mest stolt över.
3 kommentarer:
Jag tror att jag är lite instabil i kväll, men jag fäller tårar när jag läser det här. Galet jävla viktigt ämne. Och vilka idioter som inte ville låta er göra det!
Johanna: Lätt en av de viktigaste sakerna jag gjort i mitt liv. Och stolt är jag över att vi inte lät idioter stoppa oss :)
Amen!
Skicka en kommentar