Vi bodde på samma gata. Vi gick på samma dagis. Vi lekte varje dag. Sen flyttade han, men vi fortsatte leka. Hans idoler var Stålmannen och Michael Jackson. Han hade Barbiedockor i en resväska av plast som han gömde i garderoben.
Han var min bästa kompis och vi skulle alltid leka. Vi åt plättar hos mig, rice crispies hos honom (ni vet såna där flingor som ”pratade” enligt reklamen). Han lärde mig skånska, för hans farmor och farfar kom från Skåne.
”Såhär Johanna: Neu ska jaug gåu åo köpa mjeul.”
”Mjeul?”
”Ja!”
Han bodde hos mig, jag bodde hos honom.
En gång gick vi vilse i hans kvarter. Vi gick och gick. Blev lite rädda. Tänk om vi inte hittade hem förrän det blev mörkt? Var skulle vi sova då? Och vad skulle vi göra när vi blev hungriga?
När vi till slut kom hem satt hans mormor på balkongen och skrattade.
”Har du inte märkt att vi var borta?” undrade vi.
”Jo”, sa hon. ”Men ni var inte så långt borta. Jag har hört er hela tiden.”
Varför skriver jag det här?
Varför skriver jag det här?
1 kommentar:
Söta ni! :)
Skicka en kommentar