Den andra augusti 2008 satt jag på ett flygplan på väg från Aten till Arlanda. 35 grader och stekhet sol i Grekland, 18 grader och regn i Sverige. Om någon hade sagt till mig då att jag samma kväll skulle träffa min bästa vän och min själsfrände. Om jag hade vetat. För det var så nära att det aldrig hände.
Om jag hade följt min impuls när jag inte hittade något att ha på mig, när regnet förstörde mitt fixade hår och gjorde klumpar i min mascara. Om jag hade vänt om när tunnelbaneresan till Gamla stan kändes flera timmar lång. Då hade jag inte varit där.
Om inte ett gäng lumparkompisar hade bestämt sig för att gå ut. Om inte två personer hade gift sig den dagen. Då hade inte Björn varit där. Jag hade inte haft en själsfrände. Inte han heller.
Han är den som peppar mig att fortsätta när jag helst vill ge upp. Han är den som orkar när jag inte gör det. Han tar hand om mig när jag inte gör det själv. Och vi kan skratta åt töntiga saker i timmar.
Han finns där när jag vaknar och när jag somnar. Han lagar godaste maten, köper alltid mitt favoritgodis och låter mig se mina favoritprogram på tv, trots att Family guy går samtidigt.
Han är den som säger att jag är vacker när jag känner mig ful. Han är den som blev stolt som tuppen när jag kom in på utbildningen i Amsterdam. Han är den som stoppar om mig och stryker mig över håret när jag inte kan sova.
Och säger att han älskar mig.
Han är den bästa vännen man kan ha.
Om inte ett gäng lumparkompisar hade bestämt sig för att gå ut. Om inte två personer hade gift sig den dagen. Då hade inte Björn varit där. Jag hade inte haft en själsfrände. Inte han heller.
Han är den som peppar mig att fortsätta när jag helst vill ge upp. Han är den som orkar när jag inte gör det. Han tar hand om mig när jag inte gör det själv. Och vi kan skratta åt töntiga saker i timmar.
Han finns där när jag vaknar och när jag somnar. Han lagar godaste maten, köper alltid mitt favoritgodis och låter mig se mina favoritprogram på tv, trots att Family guy går samtidigt.
Han är den som säger att jag är vacker när jag känner mig ful. Han är den som blev stolt som tuppen när jag kom in på utbildningen i Amsterdam. Han är den som stoppar om mig och stryker mig över håret när jag inte kan sova.
Och säger att han älskar mig.
Han är den bästa vännen man kan ha.
4 kommentarer:
åååh, det var gråtvarning på den du! Ni är så fina!
Det är verkligen häftigt, att ni båda egentligen inte skulle ha varit där. Men ändå blev det så! Ödet undrar man?
Emma: Tack!
Lina: Ja... Det måste ha varit meningen att vi skulle träffas :)
Ojojoj, här sitter jag och bölar! Herrgud. Det betyder att det var jättefint skrivet!
Skicka en kommentar