I dag har jag bott i Sundsvall i en vecka. En helt galen, omtumlande vecka. Och kanske en av de bästa veckorna i mitt liv.
Jag pratar med folk hemma i Stockholm och de säger att det inte har hänt någonting. Hur kan det vara möjligt? Hur kan tiden stå stilla i era liv när nästan hela mitt förändrats?
Jag trivs fantastiskt bra här i Sundsvall och i min lägenhet som ligger mitt i stan med krypavstånd till nästan allt. Bådar gott för sena ölkvällar på kåren, som btw ligger på samma gata :)
Jag har träffat så mycket människor som är så snälla, så roliga och så mysiga. Flera tjejer i min klass bor i mitt hus och jag behöver aldrig känna mig ensam och har alltid sällskap till och från grejer, mycket bra. Jag har dessutom världens bästa faddrar, som tar hand om mig under nollningen, ser till att jag håller koll på grejerna och hittar i stan.
Och skolan. Skolan är fantastisk. Lärarna är aktiva i branschen och showar på lektionerna. Det här är inte stelt och tråkigt, det här är på riktigt. Det handlar inte om att kunna rapa fakta, det handlar om att ha känslan.
Att vara student är ett mentalt tillstånd, som rektorn sa i välkomsttalet.
Men det är hårt att vara journalist. Vi kommer att få jobba hårt, hårdare, hårdast. Vi kommer att bli sågade och våra första uppgifter kommer att vara skitdåliga.
Äntligen! Genom hela grundskolan och gymnasiet har jag bett om kritik på mitt skrivande, men aldrig blivit sågad till fotknölarna. Jag vill utvecklas och bli bra, bättre, bäst och nu har jag äntligen chansen.
Och jag är så fantastiskt nöjd med att jag gick media på gymnasiet, jag känner igen så mycket, hela tänket och mycket uppgifter. Hässelby gymnasium är bra grejer!
Jag är journaliststudent nu. Äntligen.
Och jag kunde inte vara lyckligare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar