I natt kände jag hemlängtan för första gången. Jag kom hem sent efter faddermiddag, några timmar på kåren och en kopp te hos min granne, vän och klasskompis. Hittade ett oläst exemplar av SATS Magasin och läste ett reportage från mitt SATS. En bild på mina löpband. Jag saknar det.
Det känns lite konstigt att bo i Sundsvall idag. Jag vet inte riktigt om jag förstått att jag faktiskt ska bo här i tre (3) år. Stockholm är ju hemma? Mamma och pappa och bror och syster och hund. Fick mms av mamma idag på nyklippt jycke. Men när jag träffar henne nästa gång kommer hon inte att vara nyklippt längre.
Och ändå, jag känner mig så löjligt hemma här. Jag köper mat som jag vill äta, jag städar mitt hem, jag inreder som jag vill och när jag kommer hem och sparkar av mig skorna i hallen så känns det verkligen som om jag kommit hem, inte bort.
Så. Faddermiddag igår. Det var sjukt trevligt. Vi små nollor och fadderbarn lagade tacos till våra fantastiska faddrar som öste beröm över oss. Sånt gillar vi! Efter mat, drinkar och en hel del vin lunkade vi bort till kåren där det var fullt ös. Det känns konstigt att efter bara en vecka i en helt ny stad ha så många kontakter och när jag spankulerar genom kårhuset måste jag stanna var och varannan meter för att hälsa på människor. Människor som intresserar mig. Människor som intresseras av mig. Det känns märkligt, jag som alltid stått i bakgrunden. jag måste vänja mig, det här är min parad. Våga inte kissa på den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar