Nu har jag kommit på varför jag känner mig lite avig till Friskis & Svettis. Under dagens skivstångspass kläcker instruktören ur sig:
- Om ni gör dipsen såhär blir det lite lättare.
Du skämtar med mig aprillo? Det är väl klart som sjuttsingen att alla tänker att det är så man ska göra då. Är det inte bättre att peppa folk att våga ta i och öka lite, lite varje gång eller i alla fall någon gång ibland?
Det känns lite som på gympan i högstadiet, när vi hade tjej- och killgrupper. Killarna fick köra baseboll, med allt som hör till, med handske och basebollträ i metall. Tjejerna fick köra brännboll, med ett tennisracket i plast...
Jag saknar mitt älskade SATS just därför, för att instuktörerna alltid peppade och såg till att alla gjorde sitt allra bästa. Det handlar inte om att lyfta tyngst eller springa snabbast, men att göra vad man kan och förbättra sig på sin egen nivå. Det är också därför jag älskar att träna, det är något alldeles speciellt motiverande med att inse att man klarar av saker man kanske inte trodde var möjligt. Att våga ta i, även om det innebär att man grimaserar, ger ifrån sig konstiga ljud och blir blöt av svett. Och som belöning inse att man faktiskt var lite bättre än man trodde.
Så ge mig inte det lättaste alternativet, låt mig prova och ge mig mål att sträva mot. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar