Sedan jag började journalistutbildningen har min prestationsångest dragit i väg till stjärnorna. Jag känner mig nästan panikslagen när deadline närmar sig och tänker gång på gång: "Helvete! Jag kan inte skriva!"
Och sen fortsätter jag ändra och ändra igen i texterna tills jag blir alldeles snurrig. Snurrig och inte mer nöjd alls.
Det är töntigt och löjligt. Jag är ju här bara för att lära mig. Samtidigt känns det som att jag måste bevisa för någon (mig själv?) att jag faktiskt kan. Dumt är det i alla fall. Att inte lämna ifrån sig texterna när de är klara utan först fem minuter före deadline.
Å andra sidan kan jag inte ens skriva ett blogginlägg utan att läsa igenom det flera gånger...
Slå mig hårt i huvudet någon, snälla?
4 kommentarer:
Ja, fy vad det är jobbigt att känna så där. Vad var det de sa på första föreläsningen, skippa prestationen. Hur då?? undrar jag då. Du kan ju trösta dig med att jag knappt kan skriva en kommentar utan att få prestationsångest ;) tror du det hjälper om vi slår varandra i huvudet?
*slår dig hårt i huvudet*
Såhär är det ju faktiskt: vi kan inte förvänta av oss själva att vi ska kunna det här. Det spelar ingen roll att vi har skrivit artiklar förut. Vi kan inte kunna det än. Vi har inte gjort det tillräckligt ofta.
OCH vi borde tänka: det är bara bra om min artikel inte blir så bra, för då får jag ju höra vad jag ska göra bättre. Och får jag INTE höra vad jag kan göra bättre, så kommer jag ju inte bli en bättre skribent.
Ska jag slå dig i huvudet en gång till?
BONK! (ett digitalt slag i huvudet ifall du undrar :P )
Annika, Johanna, Tobbe: Underbaringar! Tack för rejäla smällar som slog mig till sans igen! :)
Skicka en kommentar